rastlostland

Den 23/10 hade ARV årets sista månadsträff, det blev en liten tillställning med endast två ekipage som trotsade höstvädret. Vädergudarna noterade och belönade med en solig dag. Träffen inleddes med en kroppsövning om medvetenhet som både ridande och fotfolk deltog i. Den handlade i korthet om den så viktiga kroppskännedomen och vikten av att kontrollera varje del av kroppen så att den gör det den ska och inte inverkar negativt på hästen. Därefter red de två ekipagen och visade upp vad de tränade på i dagsläget och dagsformen disskuterades mellan medlemmarna på plats. Det var synd att så få ekipage hade möjlighet att komma eftersom träffen då tog slut snöpligt fort. Det var ändock inspirerande att se hur andra jobbade med sina hästar och höra andras tankar och reflektioner kring detta.

Jag åkte sedan vidare till stallet och tog ut min lille kille på stång/kapson först på en kortare uteritt och sedan några varva på ridbanan. Eftersom han bara är tre år gjorde jag inte mycket, men blev förvånad över hur bra han ändå arbetade. Hur duktigt han höll sin lång och låg och att han faktiskt tycktes förstå halvhalten med tyngdförflyttning för tygeln. Han kommer mera till sin rätt när han rids, tydligen har jag lättare att överföra energi till honom från ryggen än från marken. Rörelserna klickade helt enkelt på plats en efter en.

Denna kväll (31/10) tränade jag Arvia vid handen och det klickade inte alls. Eller snarare klickade det till i mitt huvud och jag blev irriterad. Jag har mycket svårt att överföra energi till den här hästen från marken och får ofta känslan att han är lat och helt enkelt försöker undkomma mina hjälper. Han gick rätt fint på uppvärmningen och visst fattade han traven idag, men han låg tungt på kapsonen och kommer inte igång på hjälperna. Slutan lyser helt med sin frånvaro då han börjat ignorera spöet över ryggen och bryr sig verkligen inte om att ta in bakdelen på spåret. Ungefär här tappade jag temperamentet och bråkade lite på honom, vilket gjorde honom upprörd. Det gav mig givtevis dåligt samvete, men tro på fan att hästen också omedelbart gick två steg i slutan. Så, vad ska man tycka om det. Visst har han lite tendens till att vara obstinat, men ilska får aldrig bli en drivfaktor i arbetet eftersom det obönhörligen leder till spända övingar. På onsdag ska jag testa slutorna igen, med sundare sinne och se hur han tog vid sig av kvällens incident.

Sedan tog jag ut Dinant som hade stora problem med att hålla sig stabil på volten, vilket jag vet sedan innan, men jag måste ju pressa gränserna lite. Vid staketet arbetade han mycket bra, likaså större delen av böjda spåren. Han har blivit otroligt mycket lugnare och trevligare att arbeta med och därför har jag kunnat börja med travarbetet med honom. Han tycker mycket om travarbetet och har som halvblod lätt för sig i traven. Jag behövde heller inte springa lika mycket bredvid honom idag utan kunde klara mig med rask promenad. Det artar sig alltså fint för den gänglige och känslige halvblodskillen.

Pirre var kvällens stjärna med en stressad inledning som via skolorna blev riktigt bra. Det går nu bra att jobba lite med giravolta med pirre och även öppnan börjar fungera. Slutan har gett problem för oss från marken, men idag fick vi till minst två fina i varje varv. Jag skulle önska att hans överlinje genomgående skulle vara längre och halsen mera välvd, men hoppas det kommer med konsekvent träning. Traven var dagens höjdpunkt. Två travfattningar belv det, en i varje varv på stor volt. Båda blev trav direkt, en ren travtakt med lång och låg hals. Kanske något för låg och lång ram om man ska vara hård och vertikallutningen är lite väl stor ännu, men för två månader sedan kunde vi inte fatta trav utan att passa först.