Känn peppen! (..annars!)
Vad har jag gjort?! Jag har låtit mig dras med i Yaimas kilojakt som något slags moraliskt stöd. Jag har i ett svagt ögonblick av euforisk "can do" känsla, gått med på att droppa 4 kilo till den 21 december. Med skadad axel och tillfälligt sim och ridstopp. Hur ska det gå egentligen. Trösten är väl att lilla smala Yaima lovat att tappa 5 kilo, kanske hittar hon 2, men 5 kan då inte jag se att det finns att ta på den kroppen. Kan hon klara det måste jag bara klara 4, annars är jag ju inte seriös nog. Jag menar, det borde ju vara lättare för mig som har mer än dubbelt så långt till idealvikten. Så, nu ska vi strikta upp kosten och motionen och motivera varandra. I morgon ska vi traska över bron till Clas Ohlssons och köpa en våg till jobbet så vi kan väga in oss måndagar och fredagar och skriva upp det i vår lilla pepp-logg. Jag bävar, men det är nog precis den sortens press/stöd som jag behöver. Så, i morgon börjar det. Då tar vi första steget mot en snyggare nyårsfest!
Rehab på schemat.
Har idag äntligen fått varit hos sjukgymnasten, det var väldigt efterlängtat! Hon trodde att jag kan ha skadat ligamentet i axelleden mellan nyckelbenet och skulderbladet och kanske även klämt en nerv. Jag har i alla fall nedsatt rörelseförmåga och det är trångt för vävnaderna kring och mellan nyckelbenet och första revbenet. Varför jag har så ont vid det gamla benbrottet kunde hon inte riktigt säga förutom att det kunde vara en retning av muskeln kring benknölen. Vävnaderna där blev troligen också klämda då axeln slog i marken eftersom nyckelbenets naturliga form störts efter skadan och den då inte kan röra sig lika smidigt längre. (Det är normalt) Man kan alltså inte korsa över armarna, som i ett simtag, eller trycka ihop axlarna mot varandra lika smidigt som innan.
I vilket fall som helst kommer det allra mesta av smärtan från axelleden varför jag fått några övningar att göra två gånger om dagen för att öka upp rörligheten. Styrketräna får jag inte göra ännu. Så ska jag gå hos henne varje vecka nu i några veckor och se om det blir någon bättring, om inte får det bli en utredning med ny röntgen. Det känns i vilket fall toppen att ha en sjukgymnast som ska ta hand om mig och min skada! Nu har jag proffshjälp i min rehab, det känns skönt helt enkelt och jag känner peppen!
Väntar på avbytarbänken.
Ja, vad ska man säga. Den förbannade axeln läker inte som den ska. Något känns som det ligger "löst" och klickar illavarslande då jag rör på mig. Det har gått 15 dagar nu och armen går fortfarande inte att föra framåt eller över huvudet. Svullnaden vill heller inte ge med sig och beröring är fortfarande direkt plågsamt. På tisdag ska jag få komma till sjukgymnasten och hoppas på att vi kan reda ut vad som är fel så att man kan börja göra något åt det.
Det är mycket frustrerande eftersom jag inte kan vara med mina hästar och klarar inte ens av att mocka. Jag saknar dom mycket. Dessutom kan jag inte simma eller dansa. Stötarna från dans eller löpning gör alldeles för ont. Cykla till jobbet går inte heller eftersom man oundvikligen kör i gupp ibland. Så just nu promenerar jag med handväskan som mitella eftersom armen inte går att pendla.
Så, jag sitter på arslet framför datorn och gör inget vettigt, känner mig rastlös och ilsken och sover dåligt. På det stora hela påminner det mycket om nyckelbensbrotten i sommras även om detta faktiskt i stort är mycket mer hanterbart. Kan ju säga som så att detta inte hjäper mig att nå målvikten av 75kg i sommar i någon vidare mån. Man får väl glädja sig åt att andra saker i livet verkar rulla åt rätt håll just nu och att det kan komma att bli en riktigt fin vinter/vår framöver! Känner peppen att få komma ur det här dödläget nu och komma igång med roligare saker!
Tvärstopp bokstavligt talat...
Ja, jag hade ju satt ett mål att bli friskare och kryare. Sådär tre veckor in på denna omgång av motivation har det varit en seeeg kamp. Och nu i fredags blev det absolut tvärstopp då hästen skyggade lite på ridbanan så att jag åkte åt ett håll och han sprang vidare åt ett annat. Kontakten med marken blev väl brutal och slutade i en kortare medvetslöshet och ett rejält trauma mot musklerna kring det ännu inte helt läkta nyckelbenet.. Ont! Det blev övernattning på sjukhuset med ficklampa i ögonen och blodtryckskontrollert ett. En liten mysig morfinspruta bjöd dom rara människorna på akuten också på, det togs tacksamt emot av min sargade axel. Så nu är det totalt träningsstopp av nacke och axlar i en vecka, samt ridförbud i åtminstonde två.
Nåväl. Innan detta hände hade jag alltså simmat två gånger i veckan och tränat två hästar två gånger veckan samt ridit min egen häst två till tre gånger och slängt in några spontana promenader under tre veckors tid. Men, detta hjälpte föga. Om vågen var nådigt stämd kunde den trolla fram 83,5kg dvs -0,5kg på knappt tre veckor. Inte direkt ett resultat att jubla över.
Felkällor? Godis och läsk under helgerna, lite alkohol slank väl också ner. Kanske äter jag lite för mycket bröd på niofikat? Jag tar helt klart inte ut mig ordentligt då jag simmar, det ska kännas ordentligt och i sanningens namn gör det nog inte det. Någon fler kvällspromenad skulle nog inte heller skada.
Kontentan? Ta det mera seriöst om du vill se resultat sedan axeln läkt din lata fan! Ja, faktiskt!
Jojjo bantning ftw!
Ja, jag erkänner.. Jag är en av alla dessa kvinnor som inte är nöjd med min vikt. Med mitt BMI och de sjukdomar som finns i släkten är det dock befogat. I augusti i fjol började jag ta bort allt socker i ett år för att bli av med beroendet. Samt att jag la in motionsformer som jag själv tyckte om, som lindy hop och träning av andras hästar 2dgr i veckan. Då vägde jag 92kg. I Juni i år ramlade jag på axeln och bröt nyckelbenet på Sirvivals riddarrunda. Utan cykeln och allt.. Detta gjorde att jag trillade av vagnen rejält, alla andra som försökt känner säkert igen sig. Då var jag nere i 81kg. Alltså -11kg! Och det kändes så jävla bra! Under sommaren har jag dock daltat med mig själv och är nu uppe i ca 84kg igen. Så nu blir det nya krafttag! Målet är 75kg till sommaren. På schemat i år står simning, hästar och promenader samt det nya Zumba spelet till Wiiet. Det här året kommer jag dock att tillåta mig själv måttliga mängder sött på fredagar eller fester då jag lärt mig att stenhårt tvång får sämre resultat än trivsam utveckling. I alla fall är det så för mig. So, wish me luck!
schizofreni
Är det inte märkligt egentligen hur hjärnan fungerar? Har nyss spenderat 45min i det lilla källargym som finns för hyresgästerna där jag har min övernattningslägenhet och blivit minst sagt sur på mig själv.
För är det inte jäkligt konstigt att samma hjärna som säger; ”oh, ät den chokladbiten! Den kommer vara så god!” i nästa ögonblick daskar till med ”Usch! Vad äckligt vad skulle du med alla dom kalorierna till?”. Som tänker ”gud vilken snygg topp, den ska du ha!” i affären men ”Denna kan du inte gå ut med offentligt din lilla tjockis” då man står hemma framför spegeln. Och när man, i egenskap av överviktig, faktiskt tar sig i kragen, går ner till gymmet och svettas bort några kalorier inte kan undgå att höra sitt eget sura inre tjata om ”tjockisar ska nog inte vara på gymmet, det är bäst vi går hem och tränar där ingen ser”. Vad? Hur ska du ha det hjärnjävel?! Nu är jag ju här nere och är duktig, ska jag då skämmas för att jag inte ”passar in”? Självklart inte, det är ju för såna som mig om någon som gymmen finns.
Den här fördomen finns bara i min egen hjärna, hoppas jag i alla fall, för om någon atlet går runt med dom tankegångarna om överviktiga på gymmet är det obehagliga människor. Om dom vill vara sådana är självklart upp till dom, fast jag hoppas personligen att det inte finns särskilt många sådana småaktiga människor. Faktum är att det flesta inte alls ser mig eller bryr sig det minsta om vad jag gör, dom är fullt upptagna med att försvara sig mot sina egna självdestruktiva hjärnor.
Den största svårigheten med träning och viktminskning är ju inte dieten eller träningen utan huvudet. Att proggrammera om hjärnan till att belöna istället för att mobba och sabba när man gör ett försök att ta tag i sitt liv. En förutsättning för att det ska gå är ju visserligen att man helhjärtat går in för att lära sig tänka om. Detta givetvis eftersom det tar så mycket längre tid att få belöning av sin träning än av en marabou så hjärnan hinner tappa hoppet och söka en quick fix istället. Dock ska påpekas att jag ju under lång tid lagt ner massor av tid på att lära min hjärna att bli en slö godisätande soffpotatis. Min hjärna vet vad som får mig glad just nu och framtiden är ju ändå så diffus. Men, eftersom jag konstaterat att det som gör mig glad just nu gör mig ledsen i provrummet är det kanske värt att lägga ned en hel del arbete och tid på att lära hjärnan en ny typ av vardag. Det är helt enkelt dags att psykmedicinera min schizzohjärna.
