Soldier on.
För snart ett år sedan köpte jag Soldat. Han kom till mig efter att jag förlorat Ty och jag kan ärligt säga att jag inte såg honom alls det första halvåret. Han fanns där, han bar mig, han hade lite humör men inte mycket mer. Efter sommaren har jag dock börjat se honom mer för vad han är. Det sägs att man får vad man behöver och gudarna ska veta att jag behöver den här valacken! Han är snygg som en gud, han är tålig och tuff och han tvingar mig att gräva mig upp ur min självgrävda grop. Hur kan man inte se honom? Sakta och smygande har han höjt ribban och mitt självförtroende med sina hyss. Visst driver hans eviga stegrande mig till vansinne, men jag måste ärligen erkänna att rädslan viker undan för varje dag. Vi ska nog få ordning på det där med lite tid. Han bär sig fint och har en trevlig samling, han arbetar alltid hårt även om det oftast är i en annan riktning än jag vill. Framförallt har han visat mig att jag inte är en så värdelös ryttare och tränare som jag tyckt det senaste året. Allt är inte guld som glimmar, det är en jävla massa temperament också! Om bara min tilltuffsade självkänsla tillåter kan det här bli något riktigt fint. Tack för tålamodet Solden!
Förlorad och sviken.
Årsskiftet 2012-2013 vändes min enkla värld uppochned för alltid. Det var då jag definitivt var tvungen att förstå att min axel inte ville läka helt, att jag var för klumpig och långsam i min ridning för att någonsin kunna rida min svarta Ty. Vid det här laget hade han också fått ett rykte på byn så att säga och ingen hjälp eller medryttare tycktes stå att finna. För varje dag han stod där i hagen eller bara kunde arbetas från marken på banan sjönk modet allt mer i mig. Min vackra missförstådda häst. Så långt vi kommit, men aldrig riktigt ända fram. Så jag valde i samrådan med min bästa väninna att ge upp honom och ta hjälp av någon som kunde rida till honom och hitta ett nytt hem åt honom.
Ty var mitt första och största misslyckande, inte bara för att jag verkligen trodde, i alla fall innan olyckan, att jag och han skulle funka. Jag hade all tiden han behövde, all vilja att göra rätt och jag höll verkligen av honom. Utan för att jag fick så mycket ovett utifrån och från människor som jag inte kände för att jag försökte ge en fantastisk häst en ärlig chans. Att förlora Ty i sig och allt annat som hänt kring det satte mig helt ur kurs. Jag har levt vid sidan av mitt eget liv sedan du lämnade mig. Skam, ånger och otillräcklighet. Varje dag tänker jag på dig Ty, varje gång min axel värker, varje gång jag ser en Frieser, varje gång jag galopperar en annan häst. Jag har inte klarat av att ta mig i kragen och återvända till bloggen eller egentligen till ARen sedan jag lämnade dig. Det finns så mycket jag borde gjort, så mycket starkare som jag borde ha varit för dig.
Haters going to hate, men jag kan säga er som tycker illa om mig för det här att det inte ens kan börja mäta sig med mitt eget självförakt. Jag la min själ i den hästen och de dagar vi var bra tillsammans flög jag mot himlen. Jag skrattade så tårarna rann i galoppen och jag njöt. Den dagen dörren stängdes mellan oss sköts mitt hjärtas fågel ned.
Detta är inget rop på medlidande eller någon önskan om förlåtelse eller överseende med mänskliga synder. Allt jag vill säga är: Ty, mitt hjärtas hjärta, var du än är nu. Förlåt mig mitt tillkortakommande! Det har tagit mig ett år att komma så här långt och jag lär få krypa länge ännu. Var du än är tog du en bit av min själ med dig då du gick och nästan allt mitt självförtroende. Men tack! Tack för att du visade mig vem jag verkligen är, sopade bort alla mina uppblåsta illusioner och lärde mig min plats. Och tack för det bästa häståret i mitt liv. Mitt hjärta jublar ännu till dina hovars takt. Det är inget fel på dig, det vet jag så väl. Förlåt mig...
Varför gör hästen så?
Varför gör hästen så?
En kväll om beteendeanalys.
Föreläsning av Carolina Fransson, rasåsgården, Selånger den 31/10-2012
Carolina Inledde föreläsningen med att berätta att det syns ett ökat intresse för hästens naturliga beteende vilket hon såg som både positivt och negativt. Läran om djurs beteende, etologi, baseras på djurens grundläggande beteende i opåverkat tillstånd. Opåverkat av människan och fångenskap. Därför bör man tillämpa beteendeanalys/psykologi och inlärningspsykologi för att förstå hästens beteende i vår miljö. Vår miljö är inte rent naturlig för hästen, men den ska fungera för hästen för såväl säker hantering som utbildning. Varför den här föreläsningen handlade om Inlärningspsykologi.
När kunskap om inlärning saknas tar man gärna till ”kvasietologiska” förklaringar. Man försöker förklara hästens beteende utifrån en ”naturligt rimlig” synvinkel. Man använder sig av vildhästetologi för att förklara varför hästen är gör si eller så och bortser lätt från att vi till stor del själva format hästen genom vår vardagshantering. Till exempel.
· Hästen kommer att göra det du vill endast om den ser dig som ledare.
· Om hästen tjurar visar den tecken på dominans.
Dessa slutsatser är alltså inte vedertaget etologiska utan försök att förklara vad som sker från en naturlig synvinkel i en onaturlig miljö.
NH eller andra träningsmetoder som baserar sig på etologi således ska för den skull inte betraktas som felaktiga, man kan dock se att inlärningsteorin och den ”naturliga” inte kommer till samma slutsatser kring ett problem i många fall.
Så, vad händer då enligt inlärningspsykologin?
· Hästen lär sig av ägarens feltajmade eftergifter.
· Hästen har inte lärt sig att överföra ett beteende till olika miljöer.
· Hästen lyssnar till andra signaler än vad ryttaren tror.
· Hästen försöker bli fri ett obehag.
Inlärning
Följande principer och exempel gäller för såväl människor som djur. Hästen lär sig av vilka konsekvenser ett beteende får. Konsekvenser är det som sker omedelbart efter ett beteende. Man måste också minnas att hästen lär sig saker även då vi inte medvetet/aktivt tränar den. Till exempel då vi leder den eller släpper in den i boxen.
De 5 saker som kan komma av ett beteende:
1. Något positivt inträffar. Ger ökat beteende/förstärkning.
2. Något obehagligt upphör eller undviks. Ger ökat beteende/förstärkning.
3. Något oönskat inträffar. Ger minskat beteende/bestraffning av beteendet.
4. Något trevligt upphör eller minskar. Ger minskat beteende/bestraffning av beteendet.
5. Inget händer. Beteenden upphör på sikt/utsläckning.
Några analysexempel
1. Petra lär in igångsättning. Skänkeltryck läggs till hästens sidor, hästen börjar röra sig framåt och trycket släpper. Förstärkning enl. 2.
2. Samma som ovan, men Petra håller kvar trycket mot hästens sidor då den börjar röra sig. Beteendet släcks ut enl. 5.
3. En hingst springer runt i sin box, när han stannar tar ägaren ut honom och tar honom till stoet. Förstärkning enl. 1.
4. Hästen får godis ur handen och nafsar efter handen, ägaren drar till sig handen och godiset försvinner. Beteendet bestraffas enl. 4.
5. * Hästägaren borstar sin häst på magen, hästen nafsar och ägaren slutar. Förstärkning enl. 2. *Ägaren ändrar sin borstteknik och hästen står stilla varpå ägaren slutar borsta. Stå stilla belönas enl. 2. En bra metod för att lära hästen tolerera mer av borstningen.
6. Olika personligheter ger olika resultat. En häst som kommer till sin matte blir kliad i pannan och gillar det, komma fram ökar enl. 1. En annan häst gör samma sak, men det är för hästen likgiltigt, beteendet kommer varken öka eller minska enl.5. En tredje häst som är rädd om sitt huvud utsätts för samma sak, beteendet minskar enl. 3.
7. Olika situationer eller förhoppningar ger också olika utslag. En häst som skrapar med hoven på gången och blir tillrättavisad med ett rytande har många olika möjligheter att reagera. Om hästen ville ha uppmärksamhet fick den det och beteendet kommer öka. Om hästen ogillar rytandet kommer beteendet att minska. Om hästen ignorerats kan beteendet släckas ut. Hästen kan också komma av sig av rytandet och sluta tillfälligt för att sedan återuppta beteende, i det fallet fungerar inte rytandet som bestraffning av beteendet även om ägaren kan uppleva det så. Kanske hade hästens tålamod på gången prövats för långt?
Träningstips!
Använd hästens vardag för att träna den och dra nytta av saker i vardagen som hästen tycker om, till exempel utgång till hage, fodring eller en omtyckt ridövning. Genom detta kan man använda sig av Premacks princip, att förstärka något mindre sannolikt med hjälp av något mera sannolikt. Om hästen till exempel tycker om att gå ut i hagen kan man lära den att själv sticka huvudet i grimman för att få komma till sitt mål, hagen. Eller att be om en samlad rörelse precis innan galoppbacken. Detta tjänar i huvudsak inte till att lära hästen att den får X om den gör Y utan om att öka förekomsten av Y i hästens vardag genom att ta hjälp av X,K eller M som hästen gillar.
Man kan också dra nytta av saker som hästen inte gillar genom att ta bort dem i rätt ögonblick och på så sätt öka hästens tolerans för situationen. Till exempel klippmaskinen eller annat den ogillar, detta kräver dock god timing och ett uppmärksamt öga.
Man måste också tänka på att arbeta med ”vad vill jag istället” och inte bara ”vad vill jag ha”. Om en hetsig häst bestraffas för att den rusar ut i stallgången kommer den visserligen inte vilja göra det så ofta igen, men dess behov av rörelse består. I en sådan situation är det lämpligt att lära in något annat som hästen kan göra. Då väljer man helst något som gör att hästen inte samtidigt kan utföra det oönskade beteendet.
Inlärda belöningar som klappningar på halsen ger snarare gillande på grund av eftergiften och ryttarens energi (primärt stärkande) än själva klappen (sekundärt stärkande). En oväntad händelse kan avbryta ett beteende men ska inte förväxlas med en äkta bestraffning av beteendet. Det är sannolikt att hästen bara kom av sig och snart återupptar beteendet igen. Bestraffningen av beteenden måste ge obehag enl 3 eller 4 för att ge effekt. Det är alltid bäst att träna bort ett beteende innan det uppstår (då du vet att det är på väg) till exempel belöna stilla på gången så hästen väljer det istället för att skrapa. Annars finns risken att skrapandet behövs för att starta det goda/önskade beteendet om man belönar stilla efter skrapandet.
Det spelar ingen roll vad vi tänkt bestraffa eller förstärka, det är hästens upplevelse som räknas. Men, hur vet vi då om träningen fungerar? Vi måste se vad som händer med beteendet över tid. Ökar beteendets frekvens eller minskar det? Om hästen biter mig varje gång och jag daskar till den på nosen har jag inte lyckats bestraffa beteendet utan bara lyckats avbryta det då det händer. En annan taktik krävs. Om ett beteende behöver bestraffas mer än 10-15ggr ska man vara försiktig. Hästen kan få en negativ betingning av situationen kan uppstå istället för en bestraffning av beteendet. Byt metod istället för att frestas att öka obehaget. Och glöm inte bort ömsesidigheten! Både jag och hästen påverkar varandras beteenden då vi interagerar. För att kunna förändra hästens beteende måste jag först ändra mitt eget.
Så! Analysera mera! Varför sker sakerna? Vad vill hästen uppnå/undvika? Vilket känslotillstånd är hästen i då du tränar den? Kommer den associera träningen med den känslan? Vilken känsla har du själv? Hur belönar du? Använder du godis till en mätt häst? För min egen del tar jag med mig mycket av situation och sinnestämning samt effektiv bestraffning från den här föreläsningen. Jag kommer också att tänka mycket mer på ”vad jag vill ha istället” då ett oönskat beteende uppstår. Kanske kan jag stävja oönskat beteende som inte lätt straffas bort genom att lära in något som omöjliggör den oönskade effekten?
Skrapa ihop skärvorna och börja limma..
I onsdags hade jag en riktigt trevlig kväll på banan med "mina" pojkar. Tyson var mycket lugnt, nästan lat och jag passade på att njuta av det. Vi kom ända ut till staketet och kunde prova några travsteg på volten. Han var inte alls lika stirrig ofokuserad som han brukar vara. Vi är något på spåren..
Devil jobbade på som en dröm som vanligt, mera travarbete och han trampade med fin takt och höll sig mot tyngdpunkten hela tiden. Vi fortsatte nosa på öppnan där jag stöter på problem med att jag släpar efter med kroppen så att han tränger in mot banans mitt och vi får en diagonalrörelse istället för en rak öppna. Dessutom tycker han att övningen är tung så jag övar på bytena mellan skolorna och böjd på spåret så att vi smidigt kan glida ur öppnan efter ett par steg och gå tillbaka till den tryggare böjd på spåret. Slutan ser fin ut, men jag får inte till hjälpgivningen med det höjda spöet precis som jag vill ha den. Han kommer lättare in med ytter bak om jag ger honom en touch på halsen än om jag använder spöet på yttersidan korset över ryggen. Jag fortsätter dock att hålla spöet höjt vid övningen för att få den visuella kopplingen befäst.
På fredagen tog jag upp Tyson på banan med hack/ridkapson kombon och det gick mycket bra till en början, han var spänd och på tårna men ställningen blev bättre med kapsontyglarna. Sedan kom tyvärr ett prassel i slänten och Tysons lilla spöke hoppade upp i huvudet på honom. Han rusade till och bytte riktning vid staketet, tyvärr hann jag inte med utan föll av. När jag kvicknade till igen hade han gått ned till stallet och stod där inne och åt. Han var hel och fin så jag plockade av honom sadel och träns och ställde in honom i boxen innan det bar av till sjukhuset.
Tyvärr gjorde jag ju illa mig såpass att det inte blir någon ridning på ett litet tag. Men det är nog en bra sak. Jag överväger att börja om med Tyson. Gå tillbaka helt till grunderna och bygga upp ett samspel i likhet med det man gör med en unghäst. Jag tänkte mig sätta honom i sadeln igen i vår och hoppas att det kan göra något för hans oroliga sinne och kanske föra oss lite närmare varandra.
Vanliga vardag.
En helt vanlig måndagkväll kom och gick. Idag var tredje gången jag markarbetade med de nya hästarna efter betet och nyckelbensbrottet. Tyson har i början haft lite problem med sina nerver och med honom har jag enbart koncentrerat mig på att komma runt på banan i de mönster jag tänkt mig. Formen får helt enkelt vänta. Med all den spänningen i kroppen kan han ändå inte åstadkomma några övningar av värde eftersom han kortar sin överlinje och hastar igenom övningarna. Men honom måste jag verkligen jobba på min positionering och på att hålla en mjuk hand trots att han spretar åt alla möjliga håll emellanåt. Idag var han dock mycket sansad och vi fick en hel del steg in mot tyngdpunkten på volten. Några ansatser till öppna på raka linjer mellan krumelurerna fungerade faktiskt också utan att han drog ihop sig alltför mycket. Idag kom vi ca en meter från staketet istället för två, ställning och böjning är dock fortfarande för mycket begärt eftersom han trycker mig utåt med bogen för att slippa gå nära staketet. Lite knep och knåp blir det, men framstegen märks i alla fall redan.
Devil är en riktig stjärna på det här med AR. Han arbetar ärligt och mjukt och lyssnar intresserat till hjälperna. Med honom har jag redan blivit tvungen att nosa på inlärningen av hjälperna för öppna och sluta samt den samlande halvhalten. Omväxling förnöjer den här hästen. Devil är ett fullblod med spenslig kropp, långa ben, hög manke, lite flackt kors och en lågt ansatt hals som sjunkit ned något mellan bogarna. Man får passa sig noga i volterna och hjälpa honom ut med bogen så att han inte får möjlighet att luta den mot föraren och på så vis falla innanför med framdelen. Är jag bara noga med detta stöd kliver han automatiskt till sin tyngdpunkt och arbetar bra igenom stegen. Han tröttar snabbt ut sig genom sin ärlighet, därför bli passen inte så långa. Man kan tydligt se på hans hals när han bär sig bättre i kroppen eftersom den hängbroliknande tendensen övergår till en mera rak och aningen välvd hals som dock fortfarande ligger lågt mellan bogarna. Att ändra det kommer givetvis ta tid, men jag har stora förhoppningar för den här snälla jätten. I dag testade vi några travsteg på volten och fann att han jobbar korrekt och ärligt även här. Med en så fin arbetspartner får man variera mycket och ge sig då det går bra för att inte nöta på arbetsglädjen hos honom och hamna i ett läge där han får träningsvärk som belöning för sitt trevliga lynne.
Långtygling och inspiration!
Nu är det ju tyvärr så att jag inte riktigt kommit så långt med Ty att jag vågat testa långtygling på honom, men jag vill göra det i framtiden och absolut göra det på Frost. Har tidigare införskaffat en video i ämnet och några böcker på både den mjukare friare metoden och samour metoden. Fick nyss ett tips av duktiga Angelica Hesselius på en blogg med likasinnade och betydligt mer avancerade utövare än jag själv som jag absolut tänker börja följa. Därför finns länken nu på sidan. http://langatyglar.blogspot.se/
Bytt är bytt.
Den gångna våren har verkligen gått rasande fort på hästfronten och ärligt talat har jag inte landat i den nya vardagen riktigt ännu. Strax innan jul började jag tröttna på att Arvia aldrig gjorde några, i min mening, större framsteg. Han växte och kändes slö och olycklig vilket fungerade som en blåsbälg på glöden för min självtvivel. De hästar jag haft i träning såldes dessutom en efter en och det kändes som om jag snabbt nådde vägs ände i mitt intresse. Jag började tvivla än mer på min förmåga att faktiskt utbilda en häst inom AR och komma längre än skritt på volt. Något drastiskt måste göras.
Enter Couraguex! Mona övertalade mig till att köpa en till häst då det verkade som om hennes sto (som hon låtit betäcka med min Arvia) verkade gå tom. Så jag slängde mig på hästnet med stor entusiasm och en liten plånbok. Jag har alltid varit svag för araber och halkade ofta in på dom när jag tittade. Jag var dock och provade en PRE korsning, tittade på några bashkirer och nordsvenskar samt ett litet nätt korsningssto. Men, plötsligt så var han bara där. En påbörjat inriden liten arab född 2008 med lite nervösa tendenser och ett skönhetsfel på ena frambenet. Han var inte i kondition och stod långt ner i södra Sverige, så jag chansade. Det var ju en unghäst, bara att köra på. Sagt och gjort, araben blev min. Känslig, het, lyhörd och mycket svårriden till en början.
Men det slutar inte där för vårens förändringar, i februari satt jag på facebook på frieserfolkets grupp och såg en annons om en frieser valack som var allt för het för sin ägare, en dyr rackare. På skoj skrev jag de numera ödesmättade orden "En pigg frieser? Ha! Ni får gärna byta med mig!". Arvia och jag gick ju inte direkt framåt och jag kände mig trött och uppgiven även om jag älskade honom. Vi chattade lite, det ledde till telefonsamtal som ledde till en udda provridning och en visit från bekanta till "den pigga frieserns" hos oss. Så ordnades att den pigga valacken, Thijs, skulle åka till Jenny på gotland tills isen hemma smält bort så hans skenturer inte skulle vara lika svåra att jobba med och mitt lilla hjärta klev på en grå lastbil en solig vinterdag och försvann ur mitt liv. Jag ångrar mig inte en sekund även om jag saknar Arvias nästan nervpåfrestande lugn vissa dagar. Jag vet att båda hästarna nu har hittat hem.
Ty (kort för Tyson som är smeknamn för Thijs) fick stå kvar hos Jenny under våren för att tagga ner och jag lade ner krutet i Ceux. En resa full av blåmärken, tårar och svindlande ögonblick av ren lycka när den lättskrämda lilla unghästen sakta växte fram till en glad och pigg arab. Tyvärr tog den resan slut den dagen jag fick veta att Grållan ändå var dräktig. Någon måste helt enkelt bort för att ge plats för Arvias föl, det visste jag i själ och hjärta. Det blev lille vackre Ceux som fick gå. Inte för att jag egentligen tyckte bättre om Tyson vid den här tiden. (Jag kan inte favorisera någon av dem än idag.) Ceux fick bli den jag sålde för att han helt enkelt skulle klara sig bäst där ute i stora världen, han var mest redo. Han flyttade från oss i augusti och vi saknar honom. Även om jag hittade en jättefin familj åt honom saknar jag honom mycket, känslan är inte alls samma som med Arvia. Jag vet bortom all tvivel att Arvia alltid kommer vara älskad och att hans nya ägare tar väl hand om honom. Inte så att jag menar att Ceux inte är älskvärd, bara att han är mer komplicerad. Hans nya familj är nöjd och jag kan lova att den lilla skimmeln inte lämnar någon oberörd som varit i hans närhet. En äkta arabhäst, lika modig och fantastisk idag som för tusen år sedan.
I mars föddes Frost, stjärnan i mitt liv och min nya skolhäst. En korsning mellan Frieser och Andalusier, en stor skimmel med likadan stjärn som sin far. Både Arvia och Grållan märks i honom, han är tuff och trygg. Idag är han sex månader, drar 115cm i täcken och har shettisgrimmor. Han står snällt på gången då jag mockar, lyfter sina hovar och älskar att bli borstad. Han är cool som sin far och alert som sin mor. Han kommer bli en pärla.
Ty tar sig bra, jag lär mig honom. Han skrämmer mig från vettet i sina rusryck då han skenar iväg, men han kommer alltid tillbaka. Vi jobbar med det, min rädsla och hans. Han påminner mig om mitt gamla sto och jag tror inte att vi någonsin kommer skiljas. Just nu är jag tillbaka på grunderna. Fast i volten. Fast i lång och låg och skolorna vid hand i skritt. Men det gör inget. Vi har tid. Ty, Frost och jag.. vi har inget annat än tid.
Enter Couraguex! Mona övertalade mig till att köpa en till häst då det verkade som om hennes sto (som hon låtit betäcka med min Arvia) verkade gå tom. Så jag slängde mig på hästnet med stor entusiasm och en liten plånbok. Jag har alltid varit svag för araber och halkade ofta in på dom när jag tittade. Jag var dock och provade en PRE korsning, tittade på några bashkirer och nordsvenskar samt ett litet nätt korsningssto. Men, plötsligt så var han bara där. En påbörjat inriden liten arab född 2008 med lite nervösa tendenser och ett skönhetsfel på ena frambenet. Han var inte i kondition och stod långt ner i södra Sverige, så jag chansade. Det var ju en unghäst, bara att köra på. Sagt och gjort, araben blev min. Känslig, het, lyhörd och mycket svårriden till en början.
Men det slutar inte där för vårens förändringar, i februari satt jag på facebook på frieserfolkets grupp och såg en annons om en frieser valack som var allt för het för sin ägare, en dyr rackare. På skoj skrev jag de numera ödesmättade orden "En pigg frieser? Ha! Ni får gärna byta med mig!". Arvia och jag gick ju inte direkt framåt och jag kände mig trött och uppgiven även om jag älskade honom. Vi chattade lite, det ledde till telefonsamtal som ledde till en udda provridning och en visit från bekanta till "den pigga frieserns" hos oss. Så ordnades att den pigga valacken, Thijs, skulle åka till Jenny på gotland tills isen hemma smält bort så hans skenturer inte skulle vara lika svåra att jobba med och mitt lilla hjärta klev på en grå lastbil en solig vinterdag och försvann ur mitt liv. Jag ångrar mig inte en sekund även om jag saknar Arvias nästan nervpåfrestande lugn vissa dagar. Jag vet att båda hästarna nu har hittat hem.
Ty (kort för Tyson som är smeknamn för Thijs) fick stå kvar hos Jenny under våren för att tagga ner och jag lade ner krutet i Ceux. En resa full av blåmärken, tårar och svindlande ögonblick av ren lycka när den lättskrämda lilla unghästen sakta växte fram till en glad och pigg arab. Tyvärr tog den resan slut den dagen jag fick veta att Grållan ändå var dräktig. Någon måste helt enkelt bort för att ge plats för Arvias föl, det visste jag i själ och hjärta. Det blev lille vackre Ceux som fick gå. Inte för att jag egentligen tyckte bättre om Tyson vid den här tiden. (Jag kan inte favorisera någon av dem än idag.) Ceux fick bli den jag sålde för att han helt enkelt skulle klara sig bäst där ute i stora världen, han var mest redo. Han flyttade från oss i augusti och vi saknar honom. Även om jag hittade en jättefin familj åt honom saknar jag honom mycket, känslan är inte alls samma som med Arvia. Jag vet bortom all tvivel att Arvia alltid kommer vara älskad och att hans nya ägare tar väl hand om honom. Inte så att jag menar att Ceux inte är älskvärd, bara att han är mer komplicerad. Hans nya familj är nöjd och jag kan lova att den lilla skimmeln inte lämnar någon oberörd som varit i hans närhet. En äkta arabhäst, lika modig och fantastisk idag som för tusen år sedan.
I mars föddes Frost, stjärnan i mitt liv och min nya skolhäst. En korsning mellan Frieser och Andalusier, en stor skimmel med likadan stjärn som sin far. Både Arvia och Grållan märks i honom, han är tuff och trygg. Idag är han sex månader, drar 115cm i täcken och har shettisgrimmor. Han står snällt på gången då jag mockar, lyfter sina hovar och älskar att bli borstad. Han är cool som sin far och alert som sin mor. Han kommer bli en pärla.
Ty tar sig bra, jag lär mig honom. Han skrämmer mig från vettet i sina rusryck då han skenar iväg, men han kommer alltid tillbaka. Vi jobbar med det, min rädsla och hans. Han påminner mig om mitt gamla sto och jag tror inte att vi någonsin kommer skiljas. Just nu är jag tillbaka på grunderna. Fast i volten. Fast i lång och låg och skolorna vid hand i skritt. Men det gör inget. Vi har tid. Ty, Frost och jag.. vi har inget annat än tid.
Zigenarguldet blandar och ger.
Har ridit hästarna ett tag nu och börjar faktiskt se resultat. Pirre har klart bättre trav och vi har den här veckan börjat med skolorna på allvar i skritten. Nu klarar han övergångar mellan ställd på volten och öppna på volten (giravolta) ganska fint. Slutan har kvar sitt kommunikationsproblem oss emellan, men även där artar det sig.
Med Arvia är det sämre, han har varit seg länge nu och jag tror han växer. I måndags tränade vi vid hand och det funkade bitvis bra och bitvis mindre bra. Inte alls dåligt men inte kick ass bra heller. Idag red jag honom för att känna om jag kunde överföra halvhalten till uppsuttet och det funkar fint, jag får tyngdförflyttning. Han vill inte gärna bli lång och låg i ridning och jag tolkar det som att han inte är moget för ridningen riktigt än. Det är klart, det beror delvis på kommunikation också eftersom hjälperna blir lite annorlunda då man sitter uppe på hästen. Men, jag ska vänta lite till med att rida honom mot form, sätter nya försöket till januari och tragglar på med baserna vid handen som uppenbarligen inte är tillräckligt väl befästa. Han är i alla fall en genomsnäll kille även om han är lat för det mesta. Han har blivit lättare att trava så allt vi egentligen behöver är tid.
Dinant har däremot kommit jättelångt och kan nu gå flera steg i lång och låg på volten samt förstår den samlande halvhalten jättebra mot staketet. Idag nosade vi på hjälpen för slutan och han förstod rätt bra, gav mig vid ett steg eftersom jag bara var ute efter hjälpen. Han har blivit lugn och trevlig att jobba med och är just nu klart stjärnan i min lilla klass.
Så, en påse blandat från hästarna helt enkelt. Två går framåt stadigt och en står stilla. Just i dagsläget har jag dock en vacklande tro på mig själv och mina kunskaper. Just därför ska det bli toppen med kursen i Kraftskapande Ridkonst i helgen. Så jag får lite inspiration och lite kämpaglöd igen!
Med Arvia är det sämre, han har varit seg länge nu och jag tror han växer. I måndags tränade vi vid hand och det funkade bitvis bra och bitvis mindre bra. Inte alls dåligt men inte kick ass bra heller. Idag red jag honom för att känna om jag kunde överföra halvhalten till uppsuttet och det funkar fint, jag får tyngdförflyttning. Han vill inte gärna bli lång och låg i ridning och jag tolkar det som att han inte är moget för ridningen riktigt än. Det är klart, det beror delvis på kommunikation också eftersom hjälperna blir lite annorlunda då man sitter uppe på hästen. Men, jag ska vänta lite till med att rida honom mot form, sätter nya försöket till januari och tragglar på med baserna vid handen som uppenbarligen inte är tillräckligt väl befästa. Han är i alla fall en genomsnäll kille även om han är lat för det mesta. Han har blivit lättare att trava så allt vi egentligen behöver är tid.
Dinant har däremot kommit jättelångt och kan nu gå flera steg i lång och låg på volten samt förstår den samlande halvhalten jättebra mot staketet. Idag nosade vi på hjälpen för slutan och han förstod rätt bra, gav mig vid ett steg eftersom jag bara var ute efter hjälpen. Han har blivit lugn och trevlig att jobba med och är just nu klart stjärnan i min lilla klass.
Så, en påse blandat från hästarna helt enkelt. Två går framåt stadigt och en står stilla. Just i dagsläget har jag dock en vacklande tro på mig själv och mina kunskaper. Just därför ska det bli toppen med kursen i Kraftskapande Ridkonst i helgen. Så jag får lite inspiration och lite kämpaglöd igen!
Klicka på flera sätt.
Den 23/10 hade ARV årets sista månadsträff, det blev en liten tillställning med endast två ekipage som trotsade höstvädret. Vädergudarna noterade och belönade med en solig dag. Träffen inleddes med en kroppsövning om medvetenhet som både ridande och fotfolk deltog i. Den handlade i korthet om den så viktiga kroppskännedomen och vikten av att kontrollera varje del av kroppen så att den gör det den ska och inte inverkar negativt på hästen. Därefter red de två ekipagen och visade upp vad de tränade på i dagsläget och dagsformen disskuterades mellan medlemmarna på plats. Det var synd att så få ekipage hade möjlighet att komma eftersom träffen då tog slut snöpligt fort. Det var ändock inspirerande att se hur andra jobbade med sina hästar och höra andras tankar och reflektioner kring detta.
Jag åkte sedan vidare till stallet och tog ut min lille kille på stång/kapson först på en kortare uteritt och sedan några varva på ridbanan. Eftersom han bara är tre år gjorde jag inte mycket, men blev förvånad över hur bra han ändå arbetade. Hur duktigt han höll sin lång och låg och att han faktiskt tycktes förstå halvhalten med tyngdförflyttning för tygeln. Han kommer mera till sin rätt när han rids, tydligen har jag lättare att överföra energi till honom från ryggen än från marken. Rörelserna klickade helt enkelt på plats en efter en.
Denna kväll (31/10) tränade jag Arvia vid handen och det klickade inte alls. Eller snarare klickade det till i mitt huvud och jag blev irriterad. Jag har mycket svårt att överföra energi till den här hästen från marken och får ofta känslan att han är lat och helt enkelt försöker undkomma mina hjälper. Han gick rätt fint på uppvärmningen och visst fattade han traven idag, men han låg tungt på kapsonen och kommer inte igång på hjälperna. Slutan lyser helt med sin frånvaro då han börjat ignorera spöet över ryggen och bryr sig verkligen inte om att ta in bakdelen på spåret. Ungefär här tappade jag temperamentet och bråkade lite på honom, vilket gjorde honom upprörd. Det gav mig givtevis dåligt samvete, men tro på fan att hästen också omedelbart gick två steg i slutan. Så, vad ska man tycka om det. Visst har han lite tendens till att vara obstinat, men ilska får aldrig bli en drivfaktor i arbetet eftersom det obönhörligen leder till spända övingar. På onsdag ska jag testa slutorna igen, med sundare sinne och se hur han tog vid sig av kvällens incident.
Sedan tog jag ut Dinant som hade stora problem med att hålla sig stabil på volten, vilket jag vet sedan innan, men jag måste ju pressa gränserna lite. Vid staketet arbetade han mycket bra, likaså större delen av böjda spåren. Han har blivit otroligt mycket lugnare och trevligare att arbeta med och därför har jag kunnat börja med travarbetet med honom. Han tycker mycket om travarbetet och har som halvblod lätt för sig i traven. Jag behövde heller inte springa lika mycket bredvid honom idag utan kunde klara mig med rask promenad. Det artar sig alltså fint för den gänglige och känslige halvblodskillen.
Pirre var kvällens stjärna med en stressad inledning som via skolorna blev riktigt bra. Det går nu bra att jobba lite med giravolta med pirre och även öppnan börjar fungera. Slutan har gett problem för oss från marken, men idag fick vi till minst två fina i varje varv. Jag skulle önska att hans överlinje genomgående skulle vara längre och halsen mera välvd, men hoppas det kommer med konsekvent träning. Traven var dagens höjdpunkt. Två travfattningar belv det, en i varje varv på stor volt. Båda blev trav direkt, en ren travtakt med lång och låg hals. Kanske något för låg och lång ram om man ska vara hård och vertikallutningen är lite väl stor ännu, men för två månader sedan kunde vi inte fatta trav utan att passa först.
Måndagsträning i vanlig ordning.
Dagens träning stod Dinant, Arvia och Pirre för. Och idag gick det faktiskt så pass bra att det kommer bli ett kort och oföskämt nöjt inlägg. Det var en välbehövd morot efter flera träningar som gått mindre bra ett tag nu.
Först ut var Arvia, vi gjorde skrittbaser idag och han kändes mjuk och trevlig i båda varven. Längde fram och ner gjorde han utan att bli stum idag också så det var en klar vinst. På volten hade vi lite klater med att höften ville rulla bakåt, men med en lite högre form gick det betydligt bättre. Jag lät honom givetvis inte korta av överlinjen för mycket utan endast någon centimeter, men det gav stora fina inkliv med höften kvar i bärande läge på baksteget. Jobbade också vidare med att få igång en trav och det var en piggare gladare häst som travade på idag, någon direkt formgivning av traven var det inte tal om. Men just nu jobbar jag mera med att få honom att bjuda över huvud taget.
Dinant var mycket bättre idag och gör framsteg hela tiden. Hans nerver ligger fortfarande på ytan, men nu väntar han in hjälperna bättre. Jag arbetar honom främst mot staketet eftersom han annars lätt ställer sig galet eller rinner undan. Han är helt enkelt för känslig och hastig för mig att kontrollera på ett öppet spår. Jag måste påminna honom ständigt om att inte springa mot handen eller trycka sig ut från staketet. Idag lyssnade han mycket bra och vi fick faktiskt ett par fina ställningar i lång och låg form efter staketet.
Siste man var Pirre som jag red idag och tränade främst traven och skolorna. Han har en tendens att bli istadig när han tycker arbetet blir tungt och man kan därför inte kräva fler än två-tre steg åt gången av honom. Slutan var svår idag och öppnan ville bli med något mycket tvärning först. Sedan lossnade han och vi övergick till de knepiga travfattningarna. Mycket stress idag och därför mycket pass. Blev dock en del lyckade och ett par över förväntan lyckade travfattningar. Hoppet lever om att kunna få till en mjuk trav med lång och låg sträckning när vi har befäst vår kommunikation bättre. Så snart jag får honom till att ta trav i varje fattning ska kvaliteén skärpas en hel del!
Först ut var Arvia, vi gjorde skrittbaser idag och han kändes mjuk och trevlig i båda varven. Längde fram och ner gjorde han utan att bli stum idag också så det var en klar vinst. På volten hade vi lite klater med att höften ville rulla bakåt, men med en lite högre form gick det betydligt bättre. Jag lät honom givetvis inte korta av överlinjen för mycket utan endast någon centimeter, men det gav stora fina inkliv med höften kvar i bärande läge på baksteget. Jobbade också vidare med att få igång en trav och det var en piggare gladare häst som travade på idag, någon direkt formgivning av traven var det inte tal om. Men just nu jobbar jag mera med att få honom att bjuda över huvud taget.
Dinant var mycket bättre idag och gör framsteg hela tiden. Hans nerver ligger fortfarande på ytan, men nu väntar han in hjälperna bättre. Jag arbetar honom främst mot staketet eftersom han annars lätt ställer sig galet eller rinner undan. Han är helt enkelt för känslig och hastig för mig att kontrollera på ett öppet spår. Jag måste påminna honom ständigt om att inte springa mot handen eller trycka sig ut från staketet. Idag lyssnade han mycket bra och vi fick faktiskt ett par fina ställningar i lång och låg form efter staketet.
Siste man var Pirre som jag red idag och tränade främst traven och skolorna. Han har en tendens att bli istadig när han tycker arbetet blir tungt och man kan därför inte kräva fler än två-tre steg åt gången av honom. Slutan var svår idag och öppnan ville bli med något mycket tvärning först. Sedan lossnade han och vi övergick till de knepiga travfattningarna. Mycket stress idag och därför mycket pass. Blev dock en del lyckade och ett par över förväntan lyckade travfattningar. Hoppet lever om att kunna få till en mjuk trav med lång och låg sträckning när vi har befäst vår kommunikation bättre. Så snart jag får honom till att ta trav i varje fattning ska kvaliteén skärpas en hel del!
Vissa dagar bara är, och knappt det...
Det är bara så, vissa dagar har inget flyt och ger inte någon motivation. Idag var en sådan dag. Jag var trött hela dagen på jobbet och det lättade aldrig upp innan stallet. Trots en fin eftermiddag på stan med sambon så ville inte energin infinna sig idag. Det resulterade i en hel del misstag och besvikelser i dagens träning med hästarna.
Idag hade jag bara Arvia och Pirre eftersom jag longerade Dinant igår. Inte skollongering kan jag ju tillägga utan ren och skär baslydnad english style. Det gjorde han bra och han har börjat lugna sig, i takt med att jag lär mig hur man ska hantera detta stora nervknippe. Han gjorde till och med en halt på spåret denna gången.
Arvia tränade jag lösgörande baser med idag blandat med lite stretching med godisar. Vi började med lite serpentiner/halvvolter i lång och låg form för att länga på överlinjen, detta gjorde han mycket bra. Sedan gjorde jag några kontroller av lång och låg, ställning och tyngdförflyttning/halvhalt. Dessa kändes inte alls lika bra och han vill gärna bli hängande i handen. Ett annat problem som jag får ibland är att han bara sänker/länger sig exakt till handen och där blir lite stum istället för mjuk och följsam. Det är alltså svårt att få honom att länga sig en bit och sedan be om lite till i en flytande rörelse. Därefter tog vi några travfattningar på voltspåret, det gick riktigt kasst. Han är ju rätt bekväm av sig och vill ogärna komma igång, om man då måste ta till spöet för att få igång traven kortar han genast av överlinjen. Det finns ingen som helst framåtbjudning in i traven. Därför tog jag honom bara i handen och sprang långsidorna bredvid honom utan att kräva någon som helst formgivning utan bara travfattning, detta gick naturligtvis mycket bättre även om han tar varje chans att bryta av eller stanna. Att det inte vill gå att jobba igång traven på ett korrektare sätt känns inte så lyckat, men jag antar att jag måste tumma en hel del på precisionen där tills lite mer driv hos hästen kommer igenom. Avslutade honom idag med att överdriva lång och låg i stående och sedan på två stora halvvolter, detta mottogs mycket tacksamt av hästen.
Pirre kändes inte heller jättebra idag. Tränade honom mestadels på volterna idag och varierade mellan öppnor och rak på volten. Vi tränade även med medfört stångbett tillsammans med kapsonen idag och arbetade en hel del med att träna på sänkningen av huvudet/längningen av överlinjen för bettet. Anledningen till detta är att han trivs mycket bättre på stångbett kombinerat med kapson då man rider och hjälperna därför måste läras in för att möjliggöra korrektare och trevligare ridning på den kombinationen. Han är lätt att få att tvära för mycket i öppnan och vill helst trycka bogen in mot ryttaren. Här får man se upp och vara noga med både hand och kroppsposition så att han inte hinner tvära iväg. Hade problem med stegringarna idag igen, då han känner sig pressad vill han gärna sno ut bakdelen helt ifrån ryttaren och resa. Det är bara att vänta ut honom, gå tillbaka till lång och låg och halvhalten och börja om där man slutade. Fast denna gången är det bättre om man får tajmingen rätt så han slipper känna sig stressad. Det som faktiskt blev bra idag var traven. Alla travfattningar utom en lyckades, den första fick jag avbryta på grund av pass. Vertikalobalansen är väldigt stor och hastigheten är inte att leka med, men huvudsaken i detta läget är att det är trav och inte pass.
Så visst fanns det saker som gick bra idag också och hästarna blev ju tränade vilket alltid ger något. Övningarna blev ju gjorda även om det inte var perfekt. Strävan och fokus ska ju alltid vara mot det bättre och slarv är inte tillåtet. Slarv är uteslutet eftersom det är tidsödande och bara leder till felaktigheter och bakläxa. Formsvackor däremot drabbas vi alla av och dåliga dagar har vi alla. Det viktigaste sådana dagar är att inte lockas att överjobba övningarna, de lär inte gå bättre för att man blir ledsen eller arg och försöker pressa fram dem. Prova någon annan övning istället, nosa på ett par tills en dyker upp som känns bra. Sluta där och ta dagen för vad den är. Vissa dagar är bara så och imorgon är en annan dag.
Givande möte med erfarenheten.
Fick en trevlig överaskning i stallet i dag. En vän till Mona var där och hälsade på, han är tillfälligt hemma från USA. En mycket sympatiskt och duktig man med stor erfarenhet av hästar, en tränarkarriär inom tävlingsdressyren och egna meriter i Grand Prix ända upp till medaljer med Mexikanska landslaget. En riktig storhet i vårt lilla dammiga bystall. Han skulle titta på Dinant som jag ju tränat lite med från marken, så jag fick vara med och visa.
Det var riktigt trevligt att få se och jobba tillsammans med en så kunnig person med en unghäst som är så pass känslig och delikat som Dinant. Att man dessutom fick lite beröm för det markarbete som gjorts och den känsliga handen och varliga metoden hästen arbetades med gjorde sitt till för självförtroendet. Efter Dinant tog vi upp Hiro som han också skulle titta på och där blev det lite mera plattfall. Hiro har en period av att testa gränser och satte sig på tvären. Det var mycket givande att se en duktig unghästutbildare från den "engelska" skolan jobba med en tjurande unghäst på linan. Snabbt och med ett fint hästöga korrigerade han Hiros allt mer djärva utbrytningsförsök och hästen gick ganska snabbt med på att trava hela varvet runt istället för att försöka bryta ut. Och då såg han riktigt fin ut. Trevligt också att vi hade rätt lika uppfattning om hästarnas personlighet eftersom han har mycket stor erfarenhet av hästar och jag mycket liten. Med den kunskap han besitter kommer dessutom ett lugn och en trygghet som kommer hästen till godo och som verkligen är värt att sträva efter.
Arvia jobbade jag vid handen ikväll och det gick mindre bra. Han kändes tung och ville gärna "hänga" på handen. Inlärningen för slutan gick dock mycket bra. I alla övriga övningar fattades energi och han hade mycket svårare med sin korta yttersida idag. Skall påpekas att jag tränade utan att ha något godis med mig idag, vilket jag inte ska göra om med honom än på ett bra tag. Varje uns av positiv energi måste tas tillvara för att han ska gilla paddockarbetet. Avslutade tidigt med lite lång och låg, ställning och tyngdförflyttning, vilka han gjorde fint i båda sidor. Det var inte lönt att kräva något annat idag, energin fanns helt enkelt inte och jag misslyckades med att tillföra den.
När vi kom tillbaka till stallet var vår gäst god nog att hålla en liten teorilektion om ryttarens kropp och sits i basal verkan, sett ur hans perspektiv som GP ryttare. Personligen tyckte jag det var mycket givande och därför tänkte jag återge lektionen här:
Först ut, sitsen. Rak ryttare i balans ger en häst med bättre förutsättningar för rakt arbete i balans. Tyngden skall ner i stigbygeln, ungefär som vid lättridning skall ryttarens tyngd vila i stigbygeln. (lite som den antika skolans stigbygeltramp) Detta för att skänkeln skall ligga fritt utefter hästens sidor och inte klämma åt om hästen kring exempelvis knäna vilket medför en ryttare som klättrar i sadel och förlorar balans. Dessutom driver en sådan ryttare alltid på hästen med sina klämmande skänklar. Observera att tyngden i stigbygeln inte betyder att sätet inte ska ha kontakt med hästens rygg, ryttaren ska bara inte sitta platt på hästen ryggrad. Genom att tyngden ligger i stigbyglarna och inte klämd på hästens sidor tillåts hästen jobba upp mot ryttaren. Det vill säga att hästen tillåts svinga uppåt med ryggen och inåt med sina bakben. Om man sitter tungt på hästens rygg kan hästen inte svinga upp med ryggen. En ryttare som inte kan följa den upp, ned riktade rörelsen kan omöjligen följa fram, bak rörelsen i höften och hindrar därmed hästens rörelser.
Vidare skall ryttarens tå peka framåt, detta för att människans anatomi kräver den vinkeln. Om foten är rak gentemot benet, med tån framåt, kan benets muskler slappna av och skänkeln bli mjuk och följsam. Tyngden faller till stigbygeln och klistras inte vid hästens bröstkorg. Testa gärna själv genom att pendla benet fram och åter med tån framåt eller vriden, om foten vrids spänns automatiskt någon muskel i benet. Dessutom vrids ryttarens bäcken bakåt då tårna pekar utåt och bäckenet bli låst samt att man bromsar hästens höfter och rider hästen "bakåt". Tårna i färdriktningen ger ett korrektare bäcken, vilket är en förutsättning för känsla i sätet.
Och så handen. Handen skall bäras fritt och avslappnat med tummen uppåt. En inåtvriden hand, med handflatan neråt ger en rotation av skelettbenen i underarmen och en låsning i armarna som följd. Detta leder till en hård hand. Tygeln skall hållas fast av handen och inte tummen, om tummen trycker fast tygeln låser tummens muskler handleden och skapar en hård och blockerad han som bara kan röra sig i ett fåtal riktningar. Tygeln hålls alltså på plats av handlovens ben och muskler samt ringfingret, eller vilka fingrar man nu behöver beroende på antal tyglar. Handen har i det läget dussintals riktningar och olika grader av styrka i tygeltagen, en känsligare hand som sitter på en stabil och avslappnad arm ger en avslappnad mun.
Ryttarens sits och inverkan står i direkt proportion mot hästens problem eller tillgångar. Oftast är det ryttarens olater som ligger till grund för hästens tillkortakommanden, vilket ju inte direkt är okänt. För att få en helhet som ryttare bör därför minst lika mycket tid ägnas åt att rannsaka och träna oss själva som vi lägger på att nagelfara våra hästars färdigheter. På onsdag skall han vara i stallet igen, det tänker jag inte missa!
Det var riktigt trevligt att få se och jobba tillsammans med en så kunnig person med en unghäst som är så pass känslig och delikat som Dinant. Att man dessutom fick lite beröm för det markarbete som gjorts och den känsliga handen och varliga metoden hästen arbetades med gjorde sitt till för självförtroendet. Efter Dinant tog vi upp Hiro som han också skulle titta på och där blev det lite mera plattfall. Hiro har en period av att testa gränser och satte sig på tvären. Det var mycket givande att se en duktig unghästutbildare från den "engelska" skolan jobba med en tjurande unghäst på linan. Snabbt och med ett fint hästöga korrigerade han Hiros allt mer djärva utbrytningsförsök och hästen gick ganska snabbt med på att trava hela varvet runt istället för att försöka bryta ut. Och då såg han riktigt fin ut. Trevligt också att vi hade rätt lika uppfattning om hästarnas personlighet eftersom han har mycket stor erfarenhet av hästar och jag mycket liten. Med den kunskap han besitter kommer dessutom ett lugn och en trygghet som kommer hästen till godo och som verkligen är värt att sträva efter.
Arvia jobbade jag vid handen ikväll och det gick mindre bra. Han kändes tung och ville gärna "hänga" på handen. Inlärningen för slutan gick dock mycket bra. I alla övriga övningar fattades energi och han hade mycket svårare med sin korta yttersida idag. Skall påpekas att jag tränade utan att ha något godis med mig idag, vilket jag inte ska göra om med honom än på ett bra tag. Varje uns av positiv energi måste tas tillvara för att han ska gilla paddockarbetet. Avslutade tidigt med lite lång och låg, ställning och tyngdförflyttning, vilka han gjorde fint i båda sidor. Det var inte lönt att kräva något annat idag, energin fanns helt enkelt inte och jag misslyckades med att tillföra den.
När vi kom tillbaka till stallet var vår gäst god nog att hålla en liten teorilektion om ryttarens kropp och sits i basal verkan, sett ur hans perspektiv som GP ryttare. Personligen tyckte jag det var mycket givande och därför tänkte jag återge lektionen här:
Först ut, sitsen. Rak ryttare i balans ger en häst med bättre förutsättningar för rakt arbete i balans. Tyngden skall ner i stigbygeln, ungefär som vid lättridning skall ryttarens tyngd vila i stigbygeln. (lite som den antika skolans stigbygeltramp) Detta för att skänkeln skall ligga fritt utefter hästens sidor och inte klämma åt om hästen kring exempelvis knäna vilket medför en ryttare som klättrar i sadel och förlorar balans. Dessutom driver en sådan ryttare alltid på hästen med sina klämmande skänklar. Observera att tyngden i stigbygeln inte betyder att sätet inte ska ha kontakt med hästens rygg, ryttaren ska bara inte sitta platt på hästen ryggrad. Genom att tyngden ligger i stigbyglarna och inte klämd på hästens sidor tillåts hästen jobba upp mot ryttaren. Det vill säga att hästen tillåts svinga uppåt med ryggen och inåt med sina bakben. Om man sitter tungt på hästens rygg kan hästen inte svinga upp med ryggen. En ryttare som inte kan följa den upp, ned riktade rörelsen kan omöjligen följa fram, bak rörelsen i höften och hindrar därmed hästens rörelser.
Vidare skall ryttarens tå peka framåt, detta för att människans anatomi kräver den vinkeln. Om foten är rak gentemot benet, med tån framåt, kan benets muskler slappna av och skänkeln bli mjuk och följsam. Tyngden faller till stigbygeln och klistras inte vid hästens bröstkorg. Testa gärna själv genom att pendla benet fram och åter med tån framåt eller vriden, om foten vrids spänns automatiskt någon muskel i benet. Dessutom vrids ryttarens bäcken bakåt då tårna pekar utåt och bäckenet bli låst samt att man bromsar hästens höfter och rider hästen "bakåt". Tårna i färdriktningen ger ett korrektare bäcken, vilket är en förutsättning för känsla i sätet.
Och så handen. Handen skall bäras fritt och avslappnat med tummen uppåt. En inåtvriden hand, med handflatan neråt ger en rotation av skelettbenen i underarmen och en låsning i armarna som följd. Detta leder till en hård hand. Tygeln skall hållas fast av handen och inte tummen, om tummen trycker fast tygeln låser tummens muskler handleden och skapar en hård och blockerad han som bara kan röra sig i ett fåtal riktningar. Tygeln hålls alltså på plats av handlovens ben och muskler samt ringfingret, eller vilka fingrar man nu behöver beroende på antal tyglar. Handen har i det läget dussintals riktningar och olika grader av styrka i tygeltagen, en känsligare hand som sitter på en stabil och avslappnad arm ger en avslappnad mun.
Ryttarens sits och inverkan står i direkt proportion mot hästens problem eller tillgångar. Oftast är det ryttarens olater som ligger till grund för hästens tillkortakommanden, vilket ju inte direkt är okänt. För att få en helhet som ryttare bör därför minst lika mycket tid ägnas åt att rannsaka och träna oss själva som vi lägger på att nagelfara våra hästars färdigheter. På onsdag skall han vara i stallet igen, det tänker jag inte missa!
Kryp tills det blöder.
Efter en del tragglande utan större framgång med mina hästar beslöt jag mig för att rådfråga min vän, och nyblivne mentor, Jenny Cederqvist http://equestrianart.blogg.se. Efter ett säkert timmeslångt telefonsamtal känns det som om vägen syns lite tydligare i dimman. Så jag tog med mig råden till stallet ikväll, i synnerhet det om att tygla sin egen ilska. Pedanten och logikern i mig är svår att tysta, men ondskan måste helt enkelt tyglas.
Arvia har egentligen inga nämnvärda brister i träningen, han är synnerligen normal och utvecklas fint. Dock fick jag upp ögonen för övningar i skritten som jag i slentrian glömt av och istället börjat tugga samma saker hela tiden. Variationen mellan lång och låg, böjning och halvhalt med tyngdförflyttning och trevande steg i skolorna samt att variera mellan att jobba vid staketet och fritt på volten gav både mig och hästen nytändning. Även godiset uppskattades, det gör det lättare för honom att förstå då han gör något bra. Testade för övrig reflexpunkten och spöföringen för förberedande sluta på honom idag och det funkade på första försöken i båda varven. Arvia har lättare för vänster varv vilket syns redan på håll då manen ligger på högra sidan. Tröst ges ändock i att den andra sidan kommer jobba ikapp med konsekvens.
Dinant gjorde jag stora framsteg med idag. Med honom kan man inte böja på volten eftersom han då rullar undan höften från tyngdpunkten, även om han sträcker in benet mot den initialt. Om det inte inträffar går han över bogen. Han är också hög i blod och känslig. Med utgångspunkt från detta arbetade vi enbart vid staketet idag och med grunderna. Stanna, gå och lång och låg. Testade även lång och låg med ställning och tyngförflyttning och fick något enstaka steg framåt med lång låg ram med trevande framsving i bakbenet och utan att höften föll ur. Dock vill han gärna rusa på och man får länga sitt eget steg en hel del samt ta spöet mot bogen då han går in i handen. Oftast går han tyvärr upp för högt och sänker sin rygg när han plockar in sina bakben och man tydligt kan se att han lägger tyngd på inner bak, det får vi alltså ta med oss till måndagen.
Sist ut idag var Pirre som också han har problem med stress. Han är ridhäst sedan tidigare och kan redan en hel del hjälper. Jag varierar mellan att rida och jobba från marken med honom eftersom det inte egentligen fördärvar markarbetet då felaktiga rörelsemönster redan finns och måste jobbas med även uppsuttet. Idag tränade vi på öppna och sluta i skritt samt voltspår, jag red honom på stångbett och kapson eftersom han behöver hjälp att komma ner och fram. Han slänger gärna upp huvudet då han blir stressad. Han jobbade på bra och efter några mindre missförstånd flöt öppnorna på rätt bra. Slutorna fungerar sämre, här vill han spänna sig och komma uppåt. Det absolut viktigaste med den här hästen är att ta honom tillbaka ned i lång och låg eftersom han höjer sig för mycket i formen och trots att han jobbar på med musklerna i bak sänker han även ryggen och får inte igenom det sving som önskas.
Allt som allt en givande kväll med många många fel, tillkortakommanden och varierande kvalité. Men en som gav mersmak, för de ynkliga steg som gjordes i rätt riktning är dock i rätt riktning. Krypa innan man går heter det och även om vägen till perfektion är belagd med det vassaste grus måste jag krypa tills det blöder.Vilken annan väg finns det?
Arvia har egentligen inga nämnvärda brister i träningen, han är synnerligen normal och utvecklas fint. Dock fick jag upp ögonen för övningar i skritten som jag i slentrian glömt av och istället börjat tugga samma saker hela tiden. Variationen mellan lång och låg, böjning och halvhalt med tyngdförflyttning och trevande steg i skolorna samt att variera mellan att jobba vid staketet och fritt på volten gav både mig och hästen nytändning. Även godiset uppskattades, det gör det lättare för honom att förstå då han gör något bra. Testade för övrig reflexpunkten och spöföringen för förberedande sluta på honom idag och det funkade på första försöken i båda varven. Arvia har lättare för vänster varv vilket syns redan på håll då manen ligger på högra sidan. Tröst ges ändock i att den andra sidan kommer jobba ikapp med konsekvens.
Dinant gjorde jag stora framsteg med idag. Med honom kan man inte böja på volten eftersom han då rullar undan höften från tyngdpunkten, även om han sträcker in benet mot den initialt. Om det inte inträffar går han över bogen. Han är också hög i blod och känslig. Med utgångspunkt från detta arbetade vi enbart vid staketet idag och med grunderna. Stanna, gå och lång och låg. Testade även lång och låg med ställning och tyngförflyttning och fick något enstaka steg framåt med lång låg ram med trevande framsving i bakbenet och utan att höften föll ur. Dock vill han gärna rusa på och man får länga sitt eget steg en hel del samt ta spöet mot bogen då han går in i handen. Oftast går han tyvärr upp för högt och sänker sin rygg när han plockar in sina bakben och man tydligt kan se att han lägger tyngd på inner bak, det får vi alltså ta med oss till måndagen.
Sist ut idag var Pirre som också han har problem med stress. Han är ridhäst sedan tidigare och kan redan en hel del hjälper. Jag varierar mellan att rida och jobba från marken med honom eftersom det inte egentligen fördärvar markarbetet då felaktiga rörelsemönster redan finns och måste jobbas med även uppsuttet. Idag tränade vi på öppna och sluta i skritt samt voltspår, jag red honom på stångbett och kapson eftersom han behöver hjälp att komma ner och fram. Han slänger gärna upp huvudet då han blir stressad. Han jobbade på bra och efter några mindre missförstånd flöt öppnorna på rätt bra. Slutorna fungerar sämre, här vill han spänna sig och komma uppåt. Det absolut viktigaste med den här hästen är att ta honom tillbaka ned i lång och låg eftersom han höjer sig för mycket i formen och trots att han jobbar på med musklerna i bak sänker han även ryggen och får inte igenom det sving som önskas.
Allt som allt en givande kväll med många många fel, tillkortakommanden och varierande kvalité. Men en som gav mersmak, för de ynkliga steg som gjordes i rätt riktning är dock i rätt riktning. Krypa innan man går heter det och även om vägen till perfektion är belagd med det vassaste grus måste jag krypa tills det blöder.Vilken annan väg finns det?
Zigenarguld.
I kväll har jag sannerligen känt mig rik, i ljuset från skymningssolen glänser det om zigenarguldet. Anrikt och ädelt för den ovärdiges händer. Fyra vackra valacker har dansat fram över sanden i kväll i all sin glans.
Dinant som en växande kraft som med jämna mellanrum brisserar ur handen. Stolt och ädel med aningens uppkäftighet, mjuk och lättförd då han vill det. Lika snabbt slår han tillbaka och kastar sig ur hand om pressen bli för stor och jag får be om ursäkt för min ohövlighet.
Så Pirre, ett varmblod med stress i kroppen. Mjuk och lyhörd för minsta lilla vilket samtidigt gör honom oerhört lätt att stressa. Tålamod och lugn måste ges honom i överflöd för att han ska klara att komma i traven när man rider honom. Stressen ger utan pardon snabbt ryttaren straff i form av passgång. Här får man göra sig så tyst och stilla som en ensam fågelunge i sadel för att han ska klara av att bjuda på sin begåvning.
Arvia, tryggheten själv. Lugn och stabil och aningen lat. Upprörd blir han dock i alla fall om man behandlar honom för hårt. För det allra mesta gör han det han blir ombedd med en otrolig höviskhet för att vara en treåring. Han har visat sig ha en stor vilja att vara till lags och förstår fort sin uppgift om han matas med beröm. Om man berömmer och uppför sig ger han mycket styrka i sina steg och svarar villigt på halvhalten. En mjuk kille som står stadigt på jorden.
Sist och minst har vi lille tvåårige Hiro. En högväxt yngling med glimten i ögat. Pigg och småfräck som han är kan han ofta lätta upp stämningen med diverse luftakrobatik. Man behöver dock inte bråka nämnvärt på honom för att han ska stå där med ett pojkaktigt flin och be om ursäkt. Med mycket lek och beröm gör han som han blir tillsagd och förstår redan sin lång och låg samt att halvhalten betyder flytta på tyngdpunkten. En klok kille med mycket energi som ofta överträffar treåringarna i villighet och man får akta sig noga för att inte kräva saker av honom som han inte ännu ska bemästra.
Zigenarnas guld varken klirrar eller glimmar. Det glänser i solen och frustar om natten.
Dinant som en växande kraft som med jämna mellanrum brisserar ur handen. Stolt och ädel med aningens uppkäftighet, mjuk och lättförd då han vill det. Lika snabbt slår han tillbaka och kastar sig ur hand om pressen bli för stor och jag får be om ursäkt för min ohövlighet.
Så Pirre, ett varmblod med stress i kroppen. Mjuk och lyhörd för minsta lilla vilket samtidigt gör honom oerhört lätt att stressa. Tålamod och lugn måste ges honom i överflöd för att han ska klara att komma i traven när man rider honom. Stressen ger utan pardon snabbt ryttaren straff i form av passgång. Här får man göra sig så tyst och stilla som en ensam fågelunge i sadel för att han ska klara av att bjuda på sin begåvning.
Arvia, tryggheten själv. Lugn och stabil och aningen lat. Upprörd blir han dock i alla fall om man behandlar honom för hårt. För det allra mesta gör han det han blir ombedd med en otrolig höviskhet för att vara en treåring. Han har visat sig ha en stor vilja att vara till lags och förstår fort sin uppgift om han matas med beröm. Om man berömmer och uppför sig ger han mycket styrka i sina steg och svarar villigt på halvhalten. En mjuk kille som står stadigt på jorden.
Sist och minst har vi lille tvåårige Hiro. En högväxt yngling med glimten i ögat. Pigg och småfräck som han är kan han ofta lätta upp stämningen med diverse luftakrobatik. Man behöver dock inte bråka nämnvärt på honom för att han ska stå där med ett pojkaktigt flin och be om ursäkt. Med mycket lek och beröm gör han som han blir tillsagd och förstår redan sin lång och låg samt att halvhalten betyder flytta på tyngdpunkten. En klok kille med mycket energi som ofta överträffar treåringarna i villighet och man får akta sig noga för att inte kräva saker av honom som han inte ännu ska bemästra.
Zigenarnas guld varken klirrar eller glimmar. Det glänser i solen och frustar om natten.
Isabell Werth är självförtroende!
Köpte mot bättre vetande en begagnad sadel av stallägaren trots att jag inte hade hela slanten på fickan. Jag som aldrig köper saker på avbetalning och löften, men hästarna gör konstiga saker med förnuftet...
3500kr för en Isabell Werth i rätt gott skick är ju ett fynd så jag slog till trots mitt samvetes invändningar. Den älskade bruna Wintecen ligger nu på blocket och väntar på sin nya ägare så jag kan få betala klart den "nya" sadeln. Bees fantastiska lilla sadel har spelat ut sin roll och det känns nostalgiskt att tvätta upp den en sista gång och fota den. Isabell Werthen bygger på samma koppjärnsteknik som Wintec 500 och tillverkas även den av Wintec, så på sätt och vis är det ingen chansning. Jag vet ju vad jag får, det blir bara en uppgradering.
Jag provred den idag först på Arvid och sedan på Pirre och den låg perfekt på båda hästarna, så som bara kvalitet gör. Ett varmblod och en frieser som kan ha samma sadel. Tänk att det kan vara sådan skillnad på Wintec och Wintec! Inte så att den bruna sadeln är dålig, den svarta werthen är helt enkelt ett strå vassare på allt. Den tar nästa steg helt enkelt. Lite som att jämföra en vanlig mercedes med en s-klass.
Stabiliteten i sätet var en saknad känsla som gav självförtroendet en skjuts, den taskiga krokiga sitsen var som bortblåst. Helt plötslig kände jag av magmuskler som inte jobbat på år och dar, det kände ljuvligt. Den där överlägsna känslan som fanns i kroppen, hela själen faktiskt, när man red som ung infann sig omedelbart. Redan efter uppförsbacken till banan kände jag att det är värt det. Det är värt varenda uns av dåligt självförtroende över pengarna sadeln kostat och wintecen som tjänat troget i 8 år kan gott vandra vidare. Jag har inte känt mig så mycket som en ryttare på flera år. Back in black and back on track!
3500kr för en Isabell Werth i rätt gott skick är ju ett fynd så jag slog till trots mitt samvetes invändningar. Den älskade bruna Wintecen ligger nu på blocket och väntar på sin nya ägare så jag kan få betala klart den "nya" sadeln. Bees fantastiska lilla sadel har spelat ut sin roll och det känns nostalgiskt att tvätta upp den en sista gång och fota den. Isabell Werthen bygger på samma koppjärnsteknik som Wintec 500 och tillverkas även den av Wintec, så på sätt och vis är det ingen chansning. Jag vet ju vad jag får, det blir bara en uppgradering.
Jag provred den idag först på Arvid och sedan på Pirre och den låg perfekt på båda hästarna, så som bara kvalitet gör. Ett varmblod och en frieser som kan ha samma sadel. Tänk att det kan vara sådan skillnad på Wintec och Wintec! Inte så att den bruna sadeln är dålig, den svarta werthen är helt enkelt ett strå vassare på allt. Den tar nästa steg helt enkelt. Lite som att jämföra en vanlig mercedes med en s-klass.
Stabiliteten i sätet var en saknad känsla som gav självförtroendet en skjuts, den taskiga krokiga sitsen var som bortblåst. Helt plötslig kände jag av magmuskler som inte jobbat på år och dar, det kände ljuvligt. Den där överlägsna känslan som fanns i kroppen, hela själen faktiskt, när man red som ung infann sig omedelbart. Redan efter uppförsbacken till banan kände jag att det är värt det. Det är värt varenda uns av dåligt självförtroende över pengarna sadeln kostat och wintecen som tjänat troget i 8 år kan gott vandra vidare. Jag har inte känt mig så mycket som en ryttare på flera år. Back in black and back on track!
Ridkonst och prestationsångest.
Har efter långa diskussioner med mig själv kommit fram till att jag är en uppblåst typ när det kommer till ridningen. Med det vill jag mena att jag ställer höga krav på allt som gäller Akademisk Ridkonst och ridning över huvud taget trots att jag själv inte är i närheten av att leva upp till förväntningarna. Och vad gör jag åt det? Får prestationsångest och backar tillbaka ett trappsteg. Jag har bokhyllan full av böcker och datorn full av filmer, men förkovrar jag mig i materialet? Nej.... Tyvärr inte.
Jag tycker om att disskutera ämnet och blir ofta ledsen och besviken över att jag inte tycks kunna få fram mitt budskap. Och vad beror det på? Är det att jag är ute och cyklar eller helt enkelt har en konstig inställning till ämnet. Är det de personer jag försöker disskutera med som inte har samma intresse även om de är ryttare? Om jag skulle vara så fåfäng som att drista mig till att säga att dom inte förstår vad jag pratar om och att vi är på helt olika nivåer. Varför kan jag då inte förklara min vision för dom och komma "ner" på samma nivå? Troligen för att jag inte direkt är någon stjärna själv och inte lyckas se helheten. Ofta känns det inte som om jag når fram ens hos dem som kallar sig för akademiska ryttare. Är vi alla egoister som ser oss själva som någon sorts mästare eller vill vi bara inte lyssna.
Idag var jag på öppet hus på MRF och tittade på lite AR, tyvärr såg jag bara det sista. Jag gillade det jag såg och pratade med några människor på området. Men det kändes verkligen som en påse blandat. Kvinnan från ARV som jag talade med verkade vettig, sedan läste jag på deras hemsida att dom är stora beundrare av en instruktör jag inte kommer överrens med. Läste även på FB att dom tar avstånd till att vilja definiera AR enligt Bent. Och då undrar jag varför? Jag menar inte att Bent är Jesus och oklanderlig utan snarare ringer varningsklockor för mig då man väljer att förkasta en bevisligt bra ryttare bara för den allmänna smutskastningen som finns hos alla misslyckade AR grupper. Ni vet, dom som aldrig kommer förbi skolorna i lång och låg och aldrig hört tala som "olika halvhalter". Jag har dåliga erfarenheter från sådana grupper tidigare, man spiller massa pengar på dem och får mest isande neslig fejkad vänskap tillbaka. Sedan såg jag även på FB att dom intresserar sig för Marijke som jag tror är helt i tiden och verkar mycket vettig.
Problemet är mest att det finns så många fria sinnen med fria tolkningar om vad som är och inte är AR och vad som är berikande för själen. Måste ridningen vara intimt förknippad med Yoga? Kan man inte vara en akademisk AR ryttare med en kritisk och analytisk syn på ridkonsten. Eftersom jag kommer in från den flanken och bittert och kallt analyserar och slår ner med nazistisk noggrannhet på vad jag själv gör med min häst. För att sedan tappa modet då jag har svårt att leva upp till mina egna förväntningar och därmed skadeskjuter mig själv är jag rädd att inte passa in i denna gruppen. Jag förkastar friskt instruktörer som förvisso är mycket duktiga, men enligt mig inte uppdaterade och strikta tillräckligt. Detta gör självfallet mig lika inskränkt och föraktande som vissa andra inom AR.
Kontentan av det hela är att jag måste lära mig att vara ödmjuk och hålla käften. Jag måste ta till mig det material som jag med goda avsikter köpt in och ta mig i kragen och åka ut och titta på när dessa människor jobbar med sina hästar. Även om vi kanske inte kommer vara helt överrens kommer det vara lärorikt för mig.
Jag har den enorma lyckan att få låna hästar i stallet att träna på så att jag kan skaffa mer erfaremhet. Detta är givetvis berikande och mycket roligt samt att det stärker självförtroendet att se då de andra hästarna också gör det jag tänkt. Är det då så att de gör rätt? Jag hoppas det, men jag är så upptagen med att granska mig själv. Så nu jävlar är det dags att lägga i en växel för självförtroendet och ridkonstens skull. 1½ år från nu ska hästen stå klar för väpnarprovet! Och då menar jag klar och inte bara precis så att man med välvilja blir godkänd. Det är en frieser, men det ska inte få stoppa mig den här gången. Min läromästare och gudinna har lämnat mig och jag får göra det bästa jag kan i hennes frånvaro. Om jag bara låter Arvia växa och ger mig själv en chans kanske vi kan nå en bit på vägen som jag och Bee med sådan lätthet dansade fram över för många år sedan.
-Du är min inspiration och styrka varje dag, min lilla vita ponny.
Jag tycker om att disskutera ämnet och blir ofta ledsen och besviken över att jag inte tycks kunna få fram mitt budskap. Och vad beror det på? Är det att jag är ute och cyklar eller helt enkelt har en konstig inställning till ämnet. Är det de personer jag försöker disskutera med som inte har samma intresse även om de är ryttare? Om jag skulle vara så fåfäng som att drista mig till att säga att dom inte förstår vad jag pratar om och att vi är på helt olika nivåer. Varför kan jag då inte förklara min vision för dom och komma "ner" på samma nivå? Troligen för att jag inte direkt är någon stjärna själv och inte lyckas se helheten. Ofta känns det inte som om jag når fram ens hos dem som kallar sig för akademiska ryttare. Är vi alla egoister som ser oss själva som någon sorts mästare eller vill vi bara inte lyssna.
Idag var jag på öppet hus på MRF och tittade på lite AR, tyvärr såg jag bara det sista. Jag gillade det jag såg och pratade med några människor på området. Men det kändes verkligen som en påse blandat. Kvinnan från ARV som jag talade med verkade vettig, sedan läste jag på deras hemsida att dom är stora beundrare av en instruktör jag inte kommer överrens med. Läste även på FB att dom tar avstånd till att vilja definiera AR enligt Bent. Och då undrar jag varför? Jag menar inte att Bent är Jesus och oklanderlig utan snarare ringer varningsklockor för mig då man väljer att förkasta en bevisligt bra ryttare bara för den allmänna smutskastningen som finns hos alla misslyckade AR grupper. Ni vet, dom som aldrig kommer förbi skolorna i lång och låg och aldrig hört tala som "olika halvhalter". Jag har dåliga erfarenheter från sådana grupper tidigare, man spiller massa pengar på dem och får mest isande neslig fejkad vänskap tillbaka. Sedan såg jag även på FB att dom intresserar sig för Marijke som jag tror är helt i tiden och verkar mycket vettig.
Problemet är mest att det finns så många fria sinnen med fria tolkningar om vad som är och inte är AR och vad som är berikande för själen. Måste ridningen vara intimt förknippad med Yoga? Kan man inte vara en akademisk AR ryttare med en kritisk och analytisk syn på ridkonsten. Eftersom jag kommer in från den flanken och bittert och kallt analyserar och slår ner med nazistisk noggrannhet på vad jag själv gör med min häst. För att sedan tappa modet då jag har svårt att leva upp till mina egna förväntningar och därmed skadeskjuter mig själv är jag rädd att inte passa in i denna gruppen. Jag förkastar friskt instruktörer som förvisso är mycket duktiga, men enligt mig inte uppdaterade och strikta tillräckligt. Detta gör självfallet mig lika inskränkt och föraktande som vissa andra inom AR.
Kontentan av det hela är att jag måste lära mig att vara ödmjuk och hålla käften. Jag måste ta till mig det material som jag med goda avsikter köpt in och ta mig i kragen och åka ut och titta på när dessa människor jobbar med sina hästar. Även om vi kanske inte kommer vara helt överrens kommer det vara lärorikt för mig.
Jag har den enorma lyckan att få låna hästar i stallet att träna på så att jag kan skaffa mer erfaremhet. Detta är givetvis berikande och mycket roligt samt att det stärker självförtroendet att se då de andra hästarna också gör det jag tänkt. Är det då så att de gör rätt? Jag hoppas det, men jag är så upptagen med att granska mig själv. Så nu jävlar är det dags att lägga i en växel för självförtroendet och ridkonstens skull. 1½ år från nu ska hästen stå klar för väpnarprovet! Och då menar jag klar och inte bara precis så att man med välvilja blir godkänd. Det är en frieser, men det ska inte få stoppa mig den här gången. Min läromästare och gudinna har lämnat mig och jag får göra det bästa jag kan i hennes frånvaro. Om jag bara låter Arvia växa och ger mig själv en chans kanske vi kan nå en bit på vägen som jag och Bee med sådan lätthet dansade fram över för många år sedan.
-Du är min inspiration och styrka varje dag, min lilla vita ponny.
