Ridkonst och prestationsångest.
Har efter långa diskussioner med mig själv kommit fram till att jag är en uppblåst typ när det kommer till ridningen. Med det vill jag mena att jag ställer höga krav på allt som gäller Akademisk Ridkonst och ridning över huvud taget trots att jag själv inte är i närheten av att leva upp till förväntningarna. Och vad gör jag åt det? Får prestationsångest och backar tillbaka ett trappsteg. Jag har bokhyllan full av böcker och datorn full av filmer, men förkovrar jag mig i materialet? Nej.... Tyvärr inte.
Jag tycker om att disskutera ämnet och blir ofta ledsen och besviken över att jag inte tycks kunna få fram mitt budskap. Och vad beror det på? Är det att jag är ute och cyklar eller helt enkelt har en konstig inställning till ämnet. Är det de personer jag försöker disskutera med som inte har samma intresse även om de är ryttare? Om jag skulle vara så fåfäng som att drista mig till att säga att dom inte förstår vad jag pratar om och att vi är på helt olika nivåer. Varför kan jag då inte förklara min vision för dom och komma "ner" på samma nivå? Troligen för att jag inte direkt är någon stjärna själv och inte lyckas se helheten. Ofta känns det inte som om jag når fram ens hos dem som kallar sig för akademiska ryttare. Är vi alla egoister som ser oss själva som någon sorts mästare eller vill vi bara inte lyssna.
Idag var jag på öppet hus på MRF och tittade på lite AR, tyvärr såg jag bara det sista. Jag gillade det jag såg och pratade med några människor på området. Men det kändes verkligen som en påse blandat. Kvinnan från ARV som jag talade med verkade vettig, sedan läste jag på deras hemsida att dom är stora beundrare av en instruktör jag inte kommer överrens med. Läste även på FB att dom tar avstånd till att vilja definiera AR enligt Bent. Och då undrar jag varför? Jag menar inte att Bent är Jesus och oklanderlig utan snarare ringer varningsklockor för mig då man väljer att förkasta en bevisligt bra ryttare bara för den allmänna smutskastningen som finns hos alla misslyckade AR grupper. Ni vet, dom som aldrig kommer förbi skolorna i lång och låg och aldrig hört tala som "olika halvhalter". Jag har dåliga erfarenheter från sådana grupper tidigare, man spiller massa pengar på dem och får mest isande neslig fejkad vänskap tillbaka. Sedan såg jag även på FB att dom intresserar sig för Marijke som jag tror är helt i tiden och verkar mycket vettig.
Problemet är mest att det finns så många fria sinnen med fria tolkningar om vad som är och inte är AR och vad som är berikande för själen. Måste ridningen vara intimt förknippad med Yoga? Kan man inte vara en akademisk AR ryttare med en kritisk och analytisk syn på ridkonsten. Eftersom jag kommer in från den flanken och bittert och kallt analyserar och slår ner med nazistisk noggrannhet på vad jag själv gör med min häst. För att sedan tappa modet då jag har svårt att leva upp till mina egna förväntningar och därmed skadeskjuter mig själv är jag rädd att inte passa in i denna gruppen. Jag förkastar friskt instruktörer som förvisso är mycket duktiga, men enligt mig inte uppdaterade och strikta tillräckligt. Detta gör självfallet mig lika inskränkt och föraktande som vissa andra inom AR.
Kontentan av det hela är att jag måste lära mig att vara ödmjuk och hålla käften. Jag måste ta till mig det material som jag med goda avsikter köpt in och ta mig i kragen och åka ut och titta på när dessa människor jobbar med sina hästar. Även om vi kanske inte kommer vara helt överrens kommer det vara lärorikt för mig.
Jag har den enorma lyckan att få låna hästar i stallet att träna på så att jag kan skaffa mer erfaremhet. Detta är givetvis berikande och mycket roligt samt att det stärker självförtroendet att se då de andra hästarna också gör det jag tänkt. Är det då så att de gör rätt? Jag hoppas det, men jag är så upptagen med att granska mig själv. Så nu jävlar är det dags att lägga i en växel för självförtroendet och ridkonstens skull. 1½ år från nu ska hästen stå klar för väpnarprovet! Och då menar jag klar och inte bara precis så att man med välvilja blir godkänd. Det är en frieser, men det ska inte få stoppa mig den här gången. Min läromästare och gudinna har lämnat mig och jag får göra det bästa jag kan i hennes frånvaro. Om jag bara låter Arvia växa och ger mig själv en chans kanske vi kan nå en bit på vägen som jag och Bee med sådan lätthet dansade fram över för många år sedan.
-Du är min inspiration och styrka varje dag, min lilla vita ponny.
Jag tycker om att disskutera ämnet och blir ofta ledsen och besviken över att jag inte tycks kunna få fram mitt budskap. Och vad beror det på? Är det att jag är ute och cyklar eller helt enkelt har en konstig inställning till ämnet. Är det de personer jag försöker disskutera med som inte har samma intresse även om de är ryttare? Om jag skulle vara så fåfäng som att drista mig till att säga att dom inte förstår vad jag pratar om och att vi är på helt olika nivåer. Varför kan jag då inte förklara min vision för dom och komma "ner" på samma nivå? Troligen för att jag inte direkt är någon stjärna själv och inte lyckas se helheten. Ofta känns det inte som om jag når fram ens hos dem som kallar sig för akademiska ryttare. Är vi alla egoister som ser oss själva som någon sorts mästare eller vill vi bara inte lyssna.
Idag var jag på öppet hus på MRF och tittade på lite AR, tyvärr såg jag bara det sista. Jag gillade det jag såg och pratade med några människor på området. Men det kändes verkligen som en påse blandat. Kvinnan från ARV som jag talade med verkade vettig, sedan läste jag på deras hemsida att dom är stora beundrare av en instruktör jag inte kommer överrens med. Läste även på FB att dom tar avstånd till att vilja definiera AR enligt Bent. Och då undrar jag varför? Jag menar inte att Bent är Jesus och oklanderlig utan snarare ringer varningsklockor för mig då man väljer att förkasta en bevisligt bra ryttare bara för den allmänna smutskastningen som finns hos alla misslyckade AR grupper. Ni vet, dom som aldrig kommer förbi skolorna i lång och låg och aldrig hört tala som "olika halvhalter". Jag har dåliga erfarenheter från sådana grupper tidigare, man spiller massa pengar på dem och får mest isande neslig fejkad vänskap tillbaka. Sedan såg jag även på FB att dom intresserar sig för Marijke som jag tror är helt i tiden och verkar mycket vettig.
Problemet är mest att det finns så många fria sinnen med fria tolkningar om vad som är och inte är AR och vad som är berikande för själen. Måste ridningen vara intimt förknippad med Yoga? Kan man inte vara en akademisk AR ryttare med en kritisk och analytisk syn på ridkonsten. Eftersom jag kommer in från den flanken och bittert och kallt analyserar och slår ner med nazistisk noggrannhet på vad jag själv gör med min häst. För att sedan tappa modet då jag har svårt att leva upp till mina egna förväntningar och därmed skadeskjuter mig själv är jag rädd att inte passa in i denna gruppen. Jag förkastar friskt instruktörer som förvisso är mycket duktiga, men enligt mig inte uppdaterade och strikta tillräckligt. Detta gör självfallet mig lika inskränkt och föraktande som vissa andra inom AR.
Kontentan av det hela är att jag måste lära mig att vara ödmjuk och hålla käften. Jag måste ta till mig det material som jag med goda avsikter köpt in och ta mig i kragen och åka ut och titta på när dessa människor jobbar med sina hästar. Även om vi kanske inte kommer vara helt överrens kommer det vara lärorikt för mig.
Jag har den enorma lyckan att få låna hästar i stallet att träna på så att jag kan skaffa mer erfaremhet. Detta är givetvis berikande och mycket roligt samt att det stärker självförtroendet att se då de andra hästarna också gör det jag tänkt. Är det då så att de gör rätt? Jag hoppas det, men jag är så upptagen med att granska mig själv. Så nu jävlar är det dags att lägga i en växel för självförtroendet och ridkonstens skull. 1½ år från nu ska hästen stå klar för väpnarprovet! Och då menar jag klar och inte bara precis så att man med välvilja blir godkänd. Det är en frieser, men det ska inte få stoppa mig den här gången. Min läromästare och gudinna har lämnat mig och jag får göra det bästa jag kan i hennes frånvaro. Om jag bara låter Arvia växa och ger mig själv en chans kanske vi kan nå en bit på vägen som jag och Bee med sådan lätthet dansade fram över för många år sedan.
-Du är min inspiration och styrka varje dag, min lilla vita ponny.
Kommentarer
Trackback
