rastlostland

Dag två av den underbara Ewa clinicen är nu tillända och det är med många intryck jag lämnar den. Dagens teori handlade mycket om de övningar de ridande ekipagen testade på under gårdagen och dessa övningarns nytta och riktning. Vad vi önskar ska komma ur dessa övningar. Och även om vad vi bör undvika. Betänk dock fortfarande att det inte finns något rätt eller fel utan bara gynnsamt och inte gynnsamt samt att korrigeringar bara nyttjas för att stävja ett begånget fel. Då korrigeringen kommer in är vi redan försent ute. Då bör vi istället tacka för oss och testa igen. Här gäller det samtidigt att inte racka ned på sig själv eftersom det inte leder till utveckling av vare sig vår ridning eller våra drömmar. Vi ska istället förbereda väl så att vi kan använda hjälper och följa hästen i nuet, inte korrigera det redan skedda. Hästens hjärna ska bära hästen i harmoni och samförstånd med oss, vi kan inte ta hästens kropp till vår egen.

Övningarna bygger på en serie av rörelser som är förberedande för kommande moment och hela tiden syftar till att stärka hästen utan att trötta ut eller tråka ut den. I en början krävs mycket lite och mycket lite press sätts på hästens kapacitet. Man tillåter sig yvighet i det tänkta mönstret för att söka sina gränser och belöna allt som är av önskvärd och uppbyggande natur. Desto mer avancerat ekipaget blir desto mer press kan sättas till. Övningarna anpassar sig nämligen naturligt till den ökande svårighetsgraden. När och hur mycket svårighetsgraden skall ökas måste vi dock stämma av med vår häst. Allt har orsak och verkan, eller som Ewa uttrycker det: "Man gör något, så händer något". Det är dock viktigt att tänka på att inte öva på övningarna, de skall användas som ett redskap vilket känner av ekipagets nivå i nuet. Hästen skall inte dresseras utan den och ryttaren skall skola sina sinnen till samverkan och samförstånd. Ekipagets nivå stannar nämligen inte i nuet utan utvecklas ständigt.

I öppnan blir hästen diagonalt sammanskjuten men skall klara att i balans ändå röra sig på en linje, om den faller ur balans eller forceras kommer linjen brytas upp och bakdelen sladdar iväg. Vi får då inget gynnsamt påskjut och därigenom ingen möjlighet för hästen att gripa tag mot marken med sina bakben och sedan samla sig. Trampet i ytter stigbygel får inte förflytta ryttarens kropp inåt då detta självklart leder till obalans. Lika lite får handen glida iväg över manken till färdriktningen eftersom vi ju faktiskt kräver böjning i rörelsen.  Öppnan gör sig bäst mot väggen då hästens bakdel får stöd av väggen och därför oftast kan tolerera mera belastning.

Slutan är ogynnsam att avsluta till exempel en volt tillbaka med eftersom hästen då kommer in med nosen mot spåret och bakdelen tryckt ut från det. Det blir då en väldigt lång och onödigt krånglig väg för hästen att ställa om och rycka med sig bakdelen in igen då man kommer på spåret. Slutan faller dessutom ur om den får för mycket formgivning och tvärning, det behövs mycket lite för stor effekt. Av denna anledning kan det vara ogynsamt att göra slutan från en vägg eftersom väggen tenderar att trycka ihop hästens formgivning. Hästen är ju som bekant bredare bak och många hästar går redan mot en sluta då de går på spåret. Släpp väggen med andra ord. Små slutor med liten tvärning och formgivning är de tekniskt svåraste. Oskolade hästar rids alltid i en positionssluta till en början endast för hjälpgivningen och sedermera för att stärka hästen. Då hästen genom uppbyggnad via bland annat "följ mig in, följ mig ut" känns redo att klara en högre belastning kan man be om kortare steg och mindre tvärning. När man, som i övningen ovan, rider slutan på diagonal från en volt är det viktigt att tänka på att diagonallinjens längd och infallsvinkel mot spåret är direkt beroende av den förekommande volten. Desto mer formgivning, desto tidigare kommer vi möta spåret igen och ingången genom omställningen blir allt mer vinkelrät och tvär.

Skolskritten togs också upp idag. Skolskritten är en diagonal eller i det närmsta diagonal rörelse som för ryttaren kan kännas svår att balansera på. Enligt TR (äldre) definieras fri skritt som en 4-takt med tre ben i marken i varje givet tillfälle. Samlad skritt beskrivs som en 4-takt, också den med tre ben i marken, men med avsaknad av övertramp. Hästen ska alltså korta sina steg, använda sig av sin bakdel och samla sig i skritten så att höger bakben inte träder förbi höger frambens nedslagspunkt. Om benet pendlar längre fram än så pendlar det alltså lika långt bakåt. Hästens påskjut hamnar då så långt bakom hästen att det omöjligt kan ske någon belastning. Med andra ord man kan inte samla en häst som släpar sin motor bakom sig. Det kortade steget i den samlade skritten kommer av hästens ökade vinkling av bakdenet och tyngdförflyttning bakåt. Skolskritten kommer således av sig självt när hästen klarar av att korta steget och öka energin tillräckligt för att kunna bli kvar i diagonalbalans. De korta stegen beror alltid av de långa stegen, utan påskjut ingen drivkraft.

Det har för mig varit en mycket givande helg med en intressant föreläsare som lyft saken till ett annat plan. Ewas tollerans för nybörjarmisstag och avståndstagande hållning till alltför tidig perfektionism har varit nyttig för mig. Och det är solklart att alltför höga krav kväver passionen och viljan att lära. Omöjliga mål strävar man inte efter. Men om det är tillåtet att treva vågar man hellre drömma. Det är ju klart bättre att testa gränserna än att inte prova alls. Hästen är ett magnifikt djur som har förmågan att lära oss fast vi tror att vi ska lära den.

Perfektionism uppnås över tid. Mycket logiskt eftersom den gröna hästen knappast kan göra en perfekt sluta, hur skulle den kunna? Varför ska jag då propsa på den och göra oss båda ledsna och frustrerade. Hästen kommer själv att gå vidare till nästa steg då kroppen blir redo. Det kommer av sig självt om vi hela tiden känner på gränserna, dom flyttar sig nämligen. Därför är Ewas övningar med de snabba övergångarna så praktiska. En del av dem kunde jag sedan förut, många av dem har jag sett i böcker av andra mästare. Men likafullt är det lätt att fastna i "grunderna" för nitiskt. Bara för att det står "piruett" i övningen betyder ju inte det att jag och min gröna häst ska göra det just nu. Vi gör en förberedande piruett. Och vips, en dag så sitter den där som en blixt från klar himmel.

Har idag varit på kraftskapande ridkonst clinic i baggböle för Eva Kristina Pettersson, arrangerat av ARV - Akademisk Ridkonst Västernorrland. En Mycket inspirerande dag med många intryck och nya frågor. Dagens teori var verkligen givande, i synnerhet eftersom Eva har en lite annan infallsvinkel på ridkonsten som gör att den känns luftigare och friare i tanken. Hon har ett sätt att föreläsa som leder till eftertanke med ett positivt bakgrundsbrus av drömmar. Hon lägger nämligen mycket vikt vid att vi måste tilllåta oss att drömma fritt, väl över dagens kapacitet för att kunna hitta vår väg och inte lägga begränsningar på oss själva. Men, hon är också tydlig med att påpeka att det är okej och naturligt att det för den mindre skolade ryttaren ofta blir mindre bra eller rent av yviga resultat under vägen. Man måste våga testa och känna för att kunna lära sig att bli noggrann. En övning kan inte bli fullkomlig och det är inte lönt att peta i detaljerna till perfektion om det dödar lusten att utföra den. Man kan alltid backa och lägga in fler detaljer och bli petigare allteftersom ekipaget utvecklas.

Vi har också gått igenom hästens naturliga balans och hur den störs i olika situationer av ryttaren. Till exempel varför hästens inner bakben faller ut från tyngdpunkten då vi sänker vår inner axel eftersom det förskjuter rörelsen. Hur en inbalans i frambenens rörelsemönster tvingar bakbenen ur sin bana. Eftersom hästen naturligt svarar så bra på våra vikter kan vi dra nytta av detta för att lära in följsamhet och samling samt förstå och känna hur hästens påskjut gynnar dess formgivning. Till exempel i övningen "följ mig in, följ mig ut" där man drar nytta av hästens lyhördhet och flyttar den inåt eller utåt på volten bara genom tonus i den stigbygel man vill färdas åt samtigt som man med handen "stänger" hästens väg åt motsatt riktning. I denna övning erhåller man dessutom helt gratis ett steg sluta och ett öppna mellan vandringarna in och ut på volten.

Många av Evas övningar går nämligen ut på att sätta en "press" på hästen och få en samling, ett kortare steg med tyngden bakåt och på bakknänan med vinklade bakben i mycket korta intervaller. Hon arbetar också med att ständigt byta riktningar och hålla rörelsen i flödande form framåt. Man använder sig av linjer som underlättar för hästen att snarast omedvetet hamna i skolorna och övningarna vi önskar oss för att den ska kunna lära sig mentalt att utföra dem. Man bygger upp hästen på ett trevligt sätt i lämplig takt. När hästen blir starkare kan man pressa mera och får antagligen också mera som svar.

Bakom detta ligger hela tiden ett målmedvetet strävande efter att hästen ska förstå rörelserna. Hästen måste nämligen mentalt kunna spela på vår planhalva för att vi ska kunna nå harmoni i rörelserna. Vi måste flytta hästens hjärna i övningarna, att flytta hästen leder bara till motstånd. Därför måste hästen få möjlighet att förstå övningarna med oss och vi måste vara trevliga i vårt handhavande av hästen. Vi måste betvinga vår gripreflex då hästen vill höja sin form för att inte tvinga ned den i ett läge där den kanske skulle behöva upp för att klara uppgiften.

Eva vill helst inte prata om "rätt och fel" utan snarare om "funkar idag, funkar inte idag". Med detta inte sagt att vi kan överge vår genomgående dröm och önskan om målet och slarva runt, ridning är fortfarande hårt arbete för ryttaren. Vi måste dock tillåta oss att testa och känna, prova våra begränsningar och belöna väl utfört arbete. Om vi aldrig drömmer, aldrig testar, aldrig trevar misslyckas vi troligen inte. Men vi kommer heller inte utvecklas. Vi blir liggande, som en häst helt utan sitt naturliga påskjut, utan liv.

"Att se hästar i frihet gör något med dig nästa gång du ser dem, i fångenskap"

Har ridit hästarna ett tag nu och börjar faktiskt se resultat. Pirre har klart bättre trav och vi har den här veckan börjat med skolorna på allvar i skritten. Nu klarar han övergångar mellan ställd på volten och öppna på volten (giravolta) ganska fint. Slutan har kvar sitt kommunikationsproblem oss emellan, men även där artar det sig.

Med Arvia är det sämre, han har varit seg länge nu och jag tror han växer. I måndags tränade vi vid hand och det funkade bitvis bra och bitvis mindre bra. Inte alls dåligt men inte kick ass bra heller. Idag red jag honom för att känna om jag kunde överföra halvhalten till uppsuttet och det funkar fint, jag får tyngdförflyttning. Han vill inte gärna bli lång och låg i ridning och jag tolkar det som att han inte är moget för ridningen riktigt än. Det är klart, det beror delvis på kommunikation också eftersom hjälperna blir lite annorlunda då man sitter uppe på hästen. Men, jag ska vänta lite till med att rida honom mot form, sätter nya försöket till januari och tragglar på med baserna vid handen som uppenbarligen inte är tillräckligt väl befästa. Han är i alla fall en genomsnäll kille även om han är lat för det mesta. Han har blivit lättare att trava så allt vi egentligen behöver är tid.

Dinant har däremot kommit jättelångt och kan nu gå flera steg i lång och låg på volten samt förstår den samlande halvhalten jättebra mot staketet. Idag nosade vi på hjälpen för slutan och han förstod rätt bra, gav mig vid ett steg eftersom jag bara var ute efter hjälpen. Han har blivit lugn och trevlig att jobba med och är just nu klart stjärnan i min lilla klass.

Så, en påse blandat från hästarna helt enkelt. Två går framåt stadigt och en står stilla. Just i dagsläget har jag dock en vacklande tro på mig själv och mina kunskaper. Just därför ska det bli toppen med kursen i Kraftskapande Ridkonst i helgen. Så jag får lite inspiration och lite kämpaglöd igen!

Den 23/10 hade ARV årets sista månadsträff, det blev en liten tillställning med endast två ekipage som trotsade höstvädret. Vädergudarna noterade och belönade med en solig dag. Träffen inleddes med en kroppsövning om medvetenhet som både ridande och fotfolk deltog i. Den handlade i korthet om den så viktiga kroppskännedomen och vikten av att kontrollera varje del av kroppen så att den gör det den ska och inte inverkar negativt på hästen. Därefter red de två ekipagen och visade upp vad de tränade på i dagsläget och dagsformen disskuterades mellan medlemmarna på plats. Det var synd att så få ekipage hade möjlighet att komma eftersom träffen då tog slut snöpligt fort. Det var ändock inspirerande att se hur andra jobbade med sina hästar och höra andras tankar och reflektioner kring detta.

Jag åkte sedan vidare till stallet och tog ut min lille kille på stång/kapson först på en kortare uteritt och sedan några varva på ridbanan. Eftersom han bara är tre år gjorde jag inte mycket, men blev förvånad över hur bra han ändå arbetade. Hur duktigt han höll sin lång och låg och att han faktiskt tycktes förstå halvhalten med tyngdförflyttning för tygeln. Han kommer mera till sin rätt när han rids, tydligen har jag lättare att överföra energi till honom från ryggen än från marken. Rörelserna klickade helt enkelt på plats en efter en.

Denna kväll (31/10) tränade jag Arvia vid handen och det klickade inte alls. Eller snarare klickade det till i mitt huvud och jag blev irriterad. Jag har mycket svårt att överföra energi till den här hästen från marken och får ofta känslan att han är lat och helt enkelt försöker undkomma mina hjälper. Han gick rätt fint på uppvärmningen och visst fattade han traven idag, men han låg tungt på kapsonen och kommer inte igång på hjälperna. Slutan lyser helt med sin frånvaro då han börjat ignorera spöet över ryggen och bryr sig verkligen inte om att ta in bakdelen på spåret. Ungefär här tappade jag temperamentet och bråkade lite på honom, vilket gjorde honom upprörd. Det gav mig givtevis dåligt samvete, men tro på fan att hästen också omedelbart gick två steg i slutan. Så, vad ska man tycka om det. Visst har han lite tendens till att vara obstinat, men ilska får aldrig bli en drivfaktor i arbetet eftersom det obönhörligen leder till spända övingar. På onsdag ska jag testa slutorna igen, med sundare sinne och se hur han tog vid sig av kvällens incident.

Sedan tog jag ut Dinant som hade stora problem med att hålla sig stabil på volten, vilket jag vet sedan innan, men jag måste ju pressa gränserna lite. Vid staketet arbetade han mycket bra, likaså större delen av böjda spåren. Han har blivit otroligt mycket lugnare och trevligare att arbeta med och därför har jag kunnat börja med travarbetet med honom. Han tycker mycket om travarbetet och har som halvblod lätt för sig i traven. Jag behövde heller inte springa lika mycket bredvid honom idag utan kunde klara mig med rask promenad. Det artar sig alltså fint för den gänglige och känslige halvblodskillen.

Pirre var kvällens stjärna med en stressad inledning som via skolorna blev riktigt bra. Det går nu bra att jobba lite med giravolta med pirre och även öppnan börjar fungera. Slutan har gett problem för oss från marken, men idag fick vi till minst två fina i varje varv. Jag skulle önska att hans överlinje genomgående skulle vara längre och halsen mera välvd, men hoppas det kommer med konsekvent träning. Traven var dagens höjdpunkt. Två travfattningar belv det, en i varje varv på stor volt. Båda blev trav direkt, en ren travtakt med lång och låg hals. Kanske något för låg och lång ram om man ska vara hård och vertikallutningen är lite väl stor ännu, men för två månader sedan kunde vi inte fatta trav utan att passa först.

Ja, nu var det ett gott tag sedan jag skrev något här igen. Blir lätt så när jag får sådana här nycker, jag börjar med de bästa intentioner att hålla mig till ett uppsatt mål och så tröttnar jag på vägen. Då behövs det kickar i vardagen som får en att vakna upp ur det gråa vardagslunket, andas lite lättare och ta in ljuset i ögonen igen. Det är först när något positivt händer som man vaknar till och kommer ihåg att göra saker man tycker om. Man återupptäcker livskvaliteten igen. För det är väl ganska logiskt att vi blir avtrubbade i den här världen. Skit på radion, elände på tvn, misär på nyheterna och vardagarna följer samma inrutade mönster. Vi går upp samma tid, går till samma jobb, gör samma saker, går hem och gör samma saker. Eller? För det allra mesta är det nog så, vi lever mellan helgerna och mellan löningarna. Inga pengar betyder ju att man inte kan göra något kul, då måste man tillbaka till samma gamla jobb, göra samma saker för samma lön som tar slut vid ungefär samma tid varje månad. Är det konstigt att man bara håller ner huvudet och tröskar på som en trogen oxe i en plogfåra?

Därför måste man unna sig saker i vardagen och njuta av saker som fungerar som dom ska. Stanna upp och njut av de tillfällen då det går lätt eller känns bra. Cykelturen till och från jobbet kan bli en paus att uppskatta, ren frisk luft och inga onödiga stimuli. Höj stereon i bilen med favoritmusiken och njut av tiden du spenderar i den. Ta ett bad istället för duschen, det tar inte många minuter extra. Ta en paus från tv-tittande eller datorn och titta på när hundarna får spel i soffan istället för att skälla på dom. Dom har ju bara roligt. Resonera och grubbla på saker som du anser orättvisa eller onödiga, om du håller på länge nog kommer du se den andra sidan av saken. Låter det som hippietrams och löjlig hjälp till självhjälp mumbo-jumbo allá expressen. Det är troligast för att det är precis så jävla mögligt det är. Det är nästan omöjligt att debattera och filosofera om att se livet från den ljusa sidan och att hitta guldkornen i vardagen utan att låta som ett avsnitt av Leila bakar med inslag av Carola. Glädje är en livsstil och vi ska vara bäst på allt utan att gnälla och helst baka bullar i ett shabby-chic kök med en turkos tygradio som spelar p4 i bakgrunden. Men den lilla tygradion kostar 1200kr och då måste vi tillbaka till jobbet i ruta ett igen.

Vad jag vill säga är helt enkelt att livet är rätt meningslöst och otroligt monotont. Och vad som är ett lyft i vardagen för mig kanske inte är det för någon annan. Självklart ska man vara glad för det lilla i livet och givetvis ska vi vara lyhörda för när dom bra sakerna sker. Vi ska stanna upp och ta tillvara dom, känna luften i lungorna, rymden lätta lite och hur ljuset liksom blir trevligare för ögonen. Men vi ska passa oss noga för att falla till föga för lyckliga-livsstils-propagandan, den ger bara prestationsångest och falsk tillfredställelse. Om vi ska följa lyckoschablonen blir även de små guldkornen styrda av sammhällets normer och glittret mattas av och försvinner. Man kan inte tvinga fram de bra stunderna lika lite som man kan tvinga fram inspiration. Det är helt i sin ordning att vara ledsen och känna sig inträngd av samhällsstrukturen, den är inte direkt uppbyggd för att göra våra själar lyckliga. Troligast beror det på att vi strävar efter fel saker. Eller att vi helt enkelt är så upptagna av vardagslunket att vi inte uppmärksammar de små andninghålen som gör just oss glada.

Jag kan kanske låta bitter och cynisk, men det finns två sidor av allt. Idag har tydligen något hänt i min vardag som gjorde mig uppåt och inspirerad tillräckligt att spotta ur mig denna föga livsbejakande klagolåt. Den måhända inte vara av särskilt relevant natur, men jag känner mig bättre nu när den är gjord. En positiv sak måste nämligen inte vara rosa och fluffig och full av glitter.

Dagens träning stod Dinant, Arvia och Pirre för. Och idag gick det faktiskt så pass bra att det kommer bli ett kort och oföskämt nöjt inlägg. Det var en välbehövd morot efter flera träningar som gått mindre bra ett tag nu.

Först ut var Arvia, vi gjorde skrittbaser idag och han kändes mjuk och trevlig i båda varven. Längde fram och ner gjorde han utan att bli stum idag också så det var en klar vinst. På volten hade vi lite klater med att höften ville rulla bakåt, men med en lite högre form gick det betydligt bättre. Jag lät honom givetvis inte korta av överlinjen för mycket utan endast någon centimeter, men det gav stora fina inkliv med höften kvar i bärande läge på baksteget. Jobbade också vidare med att få igång en trav och det var en piggare gladare häst som travade på idag, någon direkt formgivning av traven var det inte tal om. Men just nu jobbar jag mera med att få honom att bjuda över huvud taget.

Dinant var mycket bättre idag och gör framsteg hela tiden. Hans nerver ligger fortfarande på ytan, men nu väntar han in hjälperna bättre. Jag arbetar honom främst mot staketet eftersom han annars lätt ställer sig galet eller rinner undan. Han är helt enkelt för känslig och hastig för mig att kontrollera på ett öppet spår. Jag måste påminna honom ständigt om att inte springa mot handen eller trycka sig ut från staketet. Idag lyssnade han mycket bra och vi fick faktiskt ett par fina ställningar i lång och låg form efter staketet.

Siste man var Pirre som jag red idag och tränade främst traven och skolorna. Han har en tendens att bli istadig när han tycker arbetet blir tungt och man kan därför inte kräva fler än två-tre steg åt gången av honom. Slutan var svår idag och öppnan ville bli med något mycket tvärning först. Sedan lossnade han och vi övergick till de knepiga travfattningarna. Mycket stress idag och därför mycket pass. Blev dock en del lyckade och ett par över förväntan lyckade travfattningar. Hoppet lever om att kunna få till en mjuk trav med lång och låg sträckning när vi har befäst vår kommunikation bättre. Så snart jag får honom till att ta trav i varje fattning ska kvaliteén skärpas en hel del!

Det är bara så, vissa dagar har inget flyt och ger inte någon motivation. Idag var en sådan dag. Jag var trött hela dagen på jobbet och det lättade aldrig upp innan stallet. Trots en fin eftermiddag på stan med sambon så ville inte energin infinna sig idag. Det resulterade i en hel del misstag och besvikelser i dagens träning med hästarna.

Idag hade jag bara Arvia och Pirre eftersom jag longerade Dinant igår. Inte skollongering kan jag ju tillägga utan ren och skär baslydnad english style. Det gjorde han bra och han har börjat lugna sig, i takt med att jag lär mig hur man ska hantera detta stora nervknippe. Han gjorde till och med en halt på spåret denna gången.

Arvia tränade jag lösgörande baser med idag blandat med lite stretching med godisar. Vi började med lite serpentiner/halvvolter i lång och låg form för att länga på överlinjen, detta gjorde han mycket bra. Sedan gjorde jag några kontroller av lång och låg, ställning och tyngdförflyttning/halvhalt. Dessa kändes inte alls lika bra och han vill gärna bli hängande i handen. Ett annat problem som jag får ibland är att han bara sänker/länger sig exakt till handen och där blir lite stum istället för mjuk och följsam. Det är alltså svårt att få honom att länga sig en bit och sedan be om lite till i en flytande rörelse. Därefter tog vi några travfattningar på voltspåret, det gick riktigt kasst. Han är ju rätt bekväm av sig och vill ogärna komma igång, om man då måste ta till spöet för att få igång traven kortar han genast av överlinjen. Det finns ingen som helst framåtbjudning in i traven. Därför tog jag honom bara i handen och sprang långsidorna bredvid honom utan att kräva någon som helst formgivning utan bara travfattning, detta gick naturligtvis mycket bättre även om han tar varje chans att bryta av eller stanna. Att det inte vill gå att jobba igång traven på ett korrektare sätt känns inte så lyckat, men jag antar att jag måste tumma en hel del på precisionen där tills lite mer driv hos hästen kommer igenom. Avslutade honom idag med att överdriva lång och låg i stående och sedan på två stora halvvolter, detta mottogs mycket tacksamt av hästen.

Pirre kändes inte heller jättebra idag. Tränade honom mestadels på volterna idag och varierade mellan öppnor och rak på volten. Vi tränade även med medfört stångbett tillsammans med kapsonen idag och arbetade en hel del med att träna på sänkningen av huvudet/längningen av överlinjen för bettet. Anledningen till detta är att han trivs mycket bättre på stångbett kombinerat med kapson då man rider och hjälperna därför måste läras in för att möjliggöra korrektare och trevligare ridning på den kombinationen. Han är lätt att få att tvära för mycket i öppnan och vill helst trycka bogen in mot ryttaren. Här får man se upp och vara noga med både hand och kroppsposition så att han inte hinner tvära iväg. Hade problem med stegringarna idag igen, då han känner sig pressad vill han gärna sno ut bakdelen helt ifrån ryttaren och resa. Det är bara att vänta ut honom, gå tillbaka till lång och låg och halvhalten och börja om där man slutade. Fast denna gången är det bättre om man får tajmingen rätt så han slipper känna sig stressad. Det som faktiskt blev bra idag var traven. Alla travfattningar utom en lyckades, den första fick jag avbryta på grund av pass. Vertikalobalansen är väldigt stor och hastigheten är inte att leka med, men huvudsaken i detta läget är att det är trav och inte pass.

Så visst fanns det saker som gick bra idag också och hästarna blev ju tränade vilket alltid ger något. Övningarna blev ju gjorda även om det inte var perfekt. Strävan och fokus ska ju alltid vara mot det bättre och slarv är inte tillåtet. Slarv är uteslutet eftersom det är tidsödande och bara leder till felaktigheter och bakläxa. Formsvackor däremot drabbas vi alla av och dåliga dagar har vi alla. Det viktigaste sådana dagar är att inte lockas att överjobba övningarna, de lär inte gå bättre för att man blir ledsen eller arg och försöker pressa fram dem. Prova någon annan övning istället, nosa på ett par tills en dyker upp som känns bra. Sluta där och ta dagen för vad den är. Vissa dagar är bara så och imorgon är en annan dag.

Fick en trevlig överaskning i stallet i dag. En vän till Mona var där och hälsade på, han är tillfälligt hemma från USA. En mycket sympatiskt och duktig man med stor erfarenhet av hästar, en tränarkarriär inom tävlingsdressyren och egna meriter i Grand Prix ända upp till medaljer med Mexikanska landslaget. En riktig storhet i vårt lilla dammiga bystall. Han skulle titta på Dinant som jag ju tränat lite med från marken, så jag fick vara med och visa.

Det var riktigt trevligt att få se och jobba tillsammans med en så kunnig person med en unghäst som är så pass känslig och delikat som Dinant. Att man dessutom fick lite beröm för det markarbete som gjorts och den känsliga handen och varliga metoden hästen arbetades med gjorde sitt till för självförtroendet. Efter Dinant tog vi upp Hiro som han också skulle titta på och där blev det lite mera plattfall. Hiro har en period av att testa gränser och satte sig på tvären. Det var mycket givande att se en duktig unghästutbildare från den "engelska" skolan jobba med en tjurande unghäst på linan. Snabbt och med ett fint hästöga korrigerade han Hiros allt mer djärva utbrytningsförsök och hästen gick ganska snabbt med på att trava hela varvet runt istället för att försöka bryta ut. Och då såg han riktigt fin ut. Trevligt också att vi hade rätt lika uppfattning om hästarnas personlighet eftersom han har mycket stor erfarenhet av hästar och jag mycket liten. Med den kunskap han besitter kommer dessutom ett lugn och en trygghet som kommer hästen till godo och som verkligen är värt att sträva efter.

Arvia jobbade jag vid handen ikväll och det gick mindre bra. Han kändes tung och ville gärna "hänga" på handen. Inlärningen för slutan gick dock mycket bra. I alla övriga övningar fattades energi och han hade mycket svårare med sin korta yttersida idag. Skall påpekas att jag tränade utan att ha något godis med mig idag, vilket jag inte ska göra om med honom än på ett bra tag. Varje uns av positiv energi måste tas tillvara för att han ska gilla paddockarbetet. Avslutade tidigt med lite lång och låg, ställning och tyngdförflyttning, vilka han gjorde fint i båda sidor. Det var inte lönt att kräva något annat idag, energin fanns helt enkelt inte och jag misslyckades med att tillföra den.

När vi kom tillbaka till stallet var vår gäst god nog att hålla en liten teorilektion om ryttarens kropp och sits i basal verkan, sett ur hans perspektiv som GP ryttare. Personligen tyckte jag det var mycket givande och därför tänkte jag återge lektionen här:

Först ut, sitsen. Rak ryttare i balans ger en häst med bättre förutsättningar för rakt arbete i balans. Tyngden skall ner i stigbygeln, ungefär som vid lättridning skall ryttarens tyngd vila i stigbygeln. (lite som den antika skolans stigbygeltramp) Detta för att skänkeln skall ligga fritt utefter hästens sidor och inte klämma åt om hästen kring exempelvis knäna vilket medför en ryttare som klättrar i sadel och förlorar balans. Dessutom driver en sådan ryttare alltid på hästen med sina klämmande skänklar. Observera att tyngden i stigbygeln inte betyder att sätet inte ska ha kontakt med hästens rygg, ryttaren ska bara inte sitta platt på hästen ryggrad. Genom att tyngden ligger i stigbyglarna och inte klämd på hästens sidor tillåts hästen jobba upp mot ryttaren. Det vill säga att hästen tillåts svinga uppåt med ryggen och inåt med sina bakben. Om man sitter tungt på hästens rygg kan hästen inte svinga upp med ryggen. En ryttare som inte kan följa den upp, ned riktade rörelsen kan omöjligen följa fram, bak rörelsen i höften och hindrar därmed hästens rörelser.

Vidare skall ryttarens tå peka framåt, detta för att människans anatomi kräver den vinkeln. Om foten är rak gentemot benet, med tån framåt, kan benets muskler slappna av och skänkeln bli mjuk och följsam. Tyngden faller till stigbygeln och klistras inte vid hästens bröstkorg. Testa gärna själv genom att pendla benet fram och åter med tån framåt eller vriden, om foten vrids spänns automatiskt någon muskel i benet. Dessutom vrids ryttarens bäcken bakåt då tårna pekar utåt och bäckenet bli låst samt att man bromsar hästens höfter och rider hästen "bakåt". Tårna i färdriktningen ger ett korrektare bäcken, vilket är en förutsättning för känsla i sätet.

Och så handen. Handen skall bäras fritt och avslappnat med tummen uppåt. En inåtvriden hand, med handflatan neråt ger en rotation av skelettbenen i underarmen och en låsning i armarna som följd. Detta leder till en hård hand. Tygeln skall hållas fast av handen och inte tummen, om tummen trycker fast tygeln låser tummens muskler handleden och skapar en hård och blockerad han som bara kan röra sig i ett fåtal riktningar. Tygeln hålls alltså på plats av handlovens ben och muskler samt ringfingret, eller vilka fingrar man nu behöver beroende på antal tyglar. Handen har i det läget dussintals riktningar och olika grader av styrka i tygeltagen, en känsligare hand som sitter på en stabil och avslappnad arm ger en avslappnad mun.

Ryttarens sits och inverkan står i direkt proportion mot hästens problem eller tillgångar. Oftast är det ryttarens olater som ligger till grund för hästens tillkortakommanden, vilket ju inte direkt är okänt. För att få en helhet som ryttare bör därför minst lika mycket tid ägnas åt att rannsaka och träna oss själva som vi lägger på att nagelfara våra hästars färdigheter. På onsdag skall han vara i stallet igen, det tänker jag inte missa!

Efter en del tragglande utan större framgång med mina hästar beslöt jag mig för att rådfråga min vän, och nyblivne mentor, Jenny Cederqvist http://equestrianart.blogg.se. Efter ett säkert timmeslångt telefonsamtal känns det som om vägen syns lite tydligare i dimman. Så jag tog med mig råden till stallet ikväll, i synnerhet det om att tygla sin egen ilska. Pedanten och logikern i mig är svår att tysta, men ondskan måste helt enkelt tyglas.

Arvia har egentligen inga nämnvärda brister i träningen, han är synnerligen normal och utvecklas fint. Dock fick jag upp ögonen för övningar i skritten som jag i slentrian glömt av och istället börjat tugga samma saker hela tiden. Variationen mellan lång och låg, böjning och halvhalt med tyngdförflyttning och trevande steg i skolorna samt att variera mellan att jobba vid staketet och fritt på volten gav både mig och hästen nytändning. Även godiset uppskattades, det gör det lättare för honom att förstå då han gör något bra. Testade för övrig reflexpunkten och spöföringen för förberedande sluta på honom idag och det funkade på första försöken i båda varven. Arvia har lättare för vänster varv vilket syns redan på håll då manen ligger på högra sidan. Tröst ges ändock i att den andra sidan kommer jobba ikapp med konsekvens.

Dinant gjorde jag stora framsteg med idag. Med honom kan man inte böja på volten eftersom han då rullar undan höften från tyngdpunkten, även om han sträcker in benet mot den initialt. Om det inte inträffar går han över bogen. Han är också hög i blod och känslig. Med utgångspunkt från detta arbetade vi enbart vid staketet idag och med grunderna. Stanna, gå och lång och låg. Testade även lång och låg med ställning och tyngförflyttning och fick något enstaka steg framåt med lång låg ram med trevande framsving i bakbenet och utan att höften föll ur. Dock vill han gärna rusa på och man får länga sitt eget steg en hel del samt ta spöet mot bogen då han går in i handen. Oftast går han tyvärr upp för högt och sänker sin rygg när han plockar in sina bakben och man tydligt kan se att han lägger tyngd på inner bak, det får vi alltså ta med oss till måndagen.

Sist ut idag var Pirre som också han har problem med stress. Han är ridhäst sedan tidigare och kan redan en hel del hjälper. Jag varierar mellan att rida och jobba från marken med honom eftersom det inte egentligen fördärvar markarbetet då felaktiga rörelsemönster redan finns och måste jobbas med även uppsuttet. Idag tränade vi på öppna och sluta i skritt samt voltspår, jag red honom på stångbett och kapson eftersom han behöver hjälp att komma ner och fram. Han slänger gärna upp huvudet då han blir stressad. Han jobbade på bra och efter några mindre missförstånd flöt öppnorna på rätt bra. Slutorna fungerar sämre, här vill han spänna sig och komma uppåt. Det absolut viktigaste med den här hästen är att ta honom tillbaka ned i lång och låg eftersom han höjer sig för mycket i formen och trots att han jobbar på med musklerna i bak sänker han även ryggen och får inte igenom det sving som önskas.

Allt som allt en givande kväll med många många fel, tillkortakommanden och varierande kvalité. Men en som gav mersmak, för de ynkliga steg som gjordes i rätt riktning är dock i rätt riktning. Krypa innan man går heter det och även om vägen till perfektion är belagd med det vassaste grus måste jag krypa tills det blöder.Vilken annan väg finns det?

Har hittat detta fina kök på Ikea och tycker mycket om det. Det ger huskänsla, men är inte för detaljerat för en liten yta. Skulle verkligen vilja byta våra luckor i bostadsrätten till dessa och behålla dom gamla stommarna. På just denna bilden (som jag hittat på google) är det även rätt färg på bänkskivan för min smak. Lägg sedan till naturstenslikt kakel eller mosaik i grå toner. En list i underkant överskåpen och gråmålat under listen samt en tapet med "rutmönstring" i ljust grått eller vitt med diskret repeterat mönster. Golvet är en plastmatta som liknar träplankor.

Med tanke på vår smala budget hoppas jag att detta skulle kunna fungera eftersom det prismässigt har chans att inte bli för många tusenlappar dyrare än 10 000kr. Vi hade ju hoppast sträcka repfonden så långt det går i köket. Med tanke på att vi har för avsikt att sälja lägenheten i framtiden så är det ju också köket som är det mest prioriterade eftersom badrummen redan är gjorda. Ytskikt i övrigt är ju inte alls lika viktiga. Köket är ju en punkt på vilken man bedömmer en hel lägenhets totalskick på något vis.

Till detta finns en söt serie som heter finntorp på Ikea som jag också gillar och det lyfter in lite mera "lantlig romantik" med en del svarta och lite hårdare grafiska detaljer som jag gillar. Jag menar, shabby chic i all ära, men man kan väl vrida upp volymen lite?

Kliar mig i huvudet och bor ute på olika hemsidor just nu i jakt på det perfekta (och prisvärda) utseendet på vår nya bostadsrätt. Eftersom vi inte kommer ha mycket pengar blir det en hel del planerande och massor av saker måste tas pö om pö. Trots det är det mycket svårt att inte drömma fram en helhetsbild av det färdiga resultatet. Jag vet att vi inte kommer att ha råd att fixa allt i första taget, troligast inte ens under första åren. Men jag tror jag vet ungefär hur jag vill ha det.

Eller, jag vet rätt bestämt vad jag vill ha på väggarna, frågan är om det är tråkigt? Jag har fastnat för grått, svart och vitt med olika inslag av högblankt och silver. Är det då ett sobert genomgående tema eller trist försök till stil? När jag skissar på det får jag till fondväggar i 3 rum, medaljongtapeter i 3 och grått i 3. Det låter väl som ett toppenplanerat genomgående tema. Fast kanske paletten är för slät? Finns just inga färger att stoltsera med i min idé. Föga förvånande när det gäller mig.

Jag resonerar emelertid som så att gardinerna och annan textil får styra färgerna i rummen och att det på så vis blir tidlöst. Dessutom bygger vi ju på det tema som redan finns i lägenheten med medaljongtryck.

Vardagsummet skulle då bli svart/antracit och vitt med medaljongmönster. Vi målar helt enkelt ovanpå den vackra men solblekta medaljongtapet som sitter i lägenheten idag. I hallen vill jag ha en söt tapet med blommor i grafiskt grått, svart, vitt och silver på ena väggen och de andra i ljust grått.

I köket blir det en list i nederkant av överskåpen. Under listen målar vi grått med avtorkningsbar färg och upptill någon form av rutmönstrad medaljongtapet i vitt/ljusgrått. Det vita kaklet byts ut mot mosaik i naturstensgrått. Eftersom bänken ska kortas och en till troligen byggas måste en matchande bänkskiva in.

Sovrummet har en fantastisk tapet i dagsläget som jag ämnar behålla på en av väggarna och de övriga tre får bli silvergrå enligt inrådan från min mamma, tror hon träffat helt rätt där. Matchande golv kommer så småningom. Värmen i rummet kommer från de varmbruna möbler vi har sedan tidigare och blåa textilier.

Sist har vi då gästrummet som jag vill ha en vitrandig tapet av modellen högblank mot matt i. Det gråa i det rummet kommer så småningom att komma från golvet där vi planerar en plastmatta eller klick-golv med gråblå toner i.

Tycker personligen att det är ett väldigt skärpt tema som går igen från rum till rum och borde passa bra med 70-tals skåpen. De neutrala färgerna är lättvarierade och funkar väl för vilken inredning som helst. Tror helt klart att det här är min stil, i alla fall i dagsläget. Men kanske blir det för grått och kallt? Ska man lyfta in lite beige? Det anses ju också neutralt. Enda problemet är ju att jag inte gillar beige! Nej, det blir nog kalla grå toner i olika ljusa och mörka varianter med inslag av högblankt här och där.

I kväll har jag sannerligen känt mig rik, i ljuset från skymningssolen glänser det om zigenarguldet. Anrikt och ädelt för den ovärdiges händer. Fyra vackra valacker har dansat fram över sanden i kväll i all sin glans.

Dinant som en växande kraft som med jämna mellanrum brisserar ur handen. Stolt och ädel med aningens uppkäftighet, mjuk och lättförd då han vill det. Lika snabbt slår han tillbaka och kastar sig ur hand om pressen bli för stor och jag får be om ursäkt för min ohövlighet.

Så Pirre, ett varmblod med stress i kroppen. Mjuk och lyhörd för minsta lilla vilket samtidigt gör honom oerhört lätt att stressa. Tålamod och lugn måste ges honom i överflöd för att han ska klara att komma i traven när man rider honom. Stressen ger utan pardon snabbt ryttaren straff i form av passgång. Här får man göra sig så tyst och stilla som en ensam fågelunge i sadel för att han ska klara av att bjuda på sin begåvning.

Arvia, tryggheten själv. Lugn och stabil och aningen lat. Upprörd blir han dock i alla fall om man behandlar honom för hårt. För det allra mesta gör han det han blir ombedd med en otrolig höviskhet för att vara en treåring. Han har visat sig ha en stor vilja att vara till lags och förstår fort sin uppgift om han matas med beröm. Om man berömmer och uppför sig ger han mycket styrka i sina steg och svarar villigt på halvhalten. En mjuk kille som står stadigt på jorden.

Sist och minst har vi lille tvåårige Hiro. En högväxt yngling med glimten i ögat. Pigg och småfräck som han är kan han ofta lätta upp stämningen med diverse luftakrobatik. Man behöver dock inte bråka nämnvärt på honom för att han ska stå där med ett pojkaktigt flin och be om ursäkt. Med mycket lek och beröm gör han som han blir tillsagd och förstår redan sin lång och låg samt att halvhalten betyder flytta på tyngdpunkten. En klok kille med mycket energi som ofta överträffar treåringarna i villighet och man får akta sig noga för att inte kräva saker av honom som han inte ännu ska bemästra.

Zigenarnas guld varken klirrar eller glimmar. Det glänser i solen och frustar om natten.

Idag fick jag det efterlängtade samtalet från mäklaren, säljaren tog vårt bud och vi ska skriva kontrakt på onsdag. Det har nog inte riktigt sjunkit in ännu att vi snart, med kära föräldrars hjälp, är ägare till en egen liten trea på Haga. Så liten är den visserligen inte, hela 84kvm stoltserar den med. Och just nu surrar tusen tankar genom mitt huvud. Ekonomin? Renovera? Trivas? Flytta? Hur möblera? Hur funkar det att ha bostadsrätt egentligen? Hur ställer jag mig i kö för garageplats? Vad har jag glömt tänka på? Ska ta kontakt med min bankman snarast och ladda med tusen frågor till mäklaren till på onsdag. Hur svårt kan det vara att ha bostadsrätt egentligen? Massa andra medelmåttor har ju det och dom verkar ju nöjda.

I och med den här lägenheten tar vi nästa steg mot drömmen om ett eget hus inom pendlingsavstånd från jobbet. Det där lilla extra som gör livet värt att leva. Att äga sitt eget boende och bestämma över väggfärg och golv. Gillar jag inte garderoben där? Ut med skiten! Ingen jävel kommer och trycker någon bot under näsan på mig för fettfläckar på tapeterna efter fyra års troget betalande av hyran. Och jag kan göra saker bättre i min lägenhet, ändra och laga så som jag vill ha det. Det ska bli underbart! slitigt? säkert! men underbart.

Framförallt så kan jag äntligen bo mig inne, landa på riktigt. Hyresrätter är som hotellrum, de är tillfälliga. I alla fall har de alltid varit det i mitt liv. Jag har aldrig heller haft som livsmål att bo i hyresrätt resten av livet. Jag vill ha ett hus, det får gärna vara litet och nätt. Jag behöver inget skrytbygge, bara ett normalt hus. Så även om den här bostadsrätten bara är ytterligare ett steg på vägen mot drömmen känns det helt rätt. Jag har ingen brådska längre, känner inte samma rastlöshet.

Jag har trivts med själva lägenheten i Nacksta, den skapar ingen noja och är i sig trevlig. Jag bara ogillar grannarna och det skabbiga området. Folket i Nacksta behandlar sina hyresrätter som just hyresrätter, slit och släng och riv i ruin. Det ska bli skönt att komma någonstans där man värnar om sitt boende och sina grannar. Och på något vis visste jag direkt då jag såg annonsen på Riddargatan 11A att den var för oss. Sliten och älskad innan och nu kändes det som om den ville ha en ny generation människor att älska. Första visningen kändes lika rätt, jag kände mig dragen till lägenheten. Den kändes ljus och lugn om än luggsliten. CH fick samma känsla på nästa visning. Så när mäklaren ringde idag med beskedet så kände jag att vi hittat rätt. Vi kanske blir kvar ett tag på det här trappsteget ändå..

Denna veckan har varit hektisk, bortsett från dunderförkylning, övertid och kastreringen av hästen. Det hela började för ett par veckor sedan med en annons på ett litet hus lång ute på landbygden. Ett jättefint litet hus, men en omöjlig dröm för oss. Främst är det väl min dröm, men jag är ju så lyckligt lottad att jag har en man som vill mig väl. Vi har fått inse att vi aldrig kommer att få råd till lånet på ett litet hus om vi inte börjar bospara aggresivt eller köper en lägenhet som vi sedan kan sälja. Problemet var som vanligt pengarna. Vi har ingen handpenning utan måste låna allt av banken.

Så, då står jag där igen. Med tvångstankar om att göra något större och bättre av någonting, göra något av värde istället för att slösa pengar, energi och sömnlösa nätter på en hyresrätt i Nacksta. Och jag tittade på allt och räknade på allt, men i slutändan saknades det pengar.

Med min rastlöshet måste jag alltid ha projekt, gärna fler än jag kan klara av. Jag söker mig projekt i vardagen, vilket ger mig sinnesro. Hästen är ett sådant projekt. Lägenheten i nacksta var ett sådant projekt. Tills jag med tungt hjärta innan sommaren förstod att anledningen till att inget någonsin händer i den är att jag inte vill bo kvar här. Vi började fixa med balkongerna och det blev visserligen bra, men inte helhjärtat klart.

Lägenheten är överlägset planlöst, 89 lyxiga kvadrat med två balkonger, två toaletter, grovkök och klädkammare. Men, den är lyhörd. Området är grönt med bra gångbanor att promenera på. Men här ligger sopor överallt och kycklingben slängda i gräset. Grannarna håller igång på kosntiga tider och är allmänt stökiga och oförskämda. Efter 10månader av usel och ojämn sömn är smekmånaden med trean i Nacksta över. Jag har alltid älskat den här lägenheten, från dagen vi gick på visningen till skrivande stund. Men... Den ligger på fel plats. Och hur vacker den än är kommer jag aldrig att riktigt trivas här.

Så, tack och lov för snälla föräldrar som kan tänka sig att låna ut pengar till handpenningen. Från och med i måndags denna veckan har allstå tvångstankarna fått övergå i ett äkta projekt. Tre visningar har vi hunnit med den här veckan och även hunnit förälska oss på nytt. I en liten trea med inglasad balkong och ett stort renoveringsbehov. Och min rastlösa själ jublar. Tänk att betala pengar till sitt eget projekt varje månad istället för till Mitthem. Att kunna få lära sig tapetsera och snygga till i en sliten liten bostadsrätt och se den bli något för oss. Visst kommer det bli jobbigt och helt säkert kommer det bli dyrt och vi lär bli oense ibland, men det är precis så jag vill ha det. Så, nu ska vi bara lyckas köpa oss ett litet smakprov på vuxenlivet, ett litet övningshus. Ett berg av besvikelser i form av budgivningar och obeslutsamma säljare är det sista lilla hindret innan vi kan flytta in vår lilla familj i vårt nya lilla projekt. Vilket det än månde bli.

Köpte mot bättre vetande en begagnad sadel av stallägaren trots att jag inte hade hela slanten på fickan. Jag som aldrig köper saker på avbetalning och löften, men hästarna gör konstiga saker med förnuftet...

3500kr för en Isabell Werth i rätt gott skick är ju ett fynd så jag slog till trots mitt samvetes invändningar. Den älskade bruna Wintecen ligger nu på blocket och väntar på sin nya ägare så jag kan få betala klart den "nya" sadeln. Bees fantastiska lilla sadel har spelat ut sin roll och det känns nostalgiskt att tvätta upp den en sista gång och fota den. Isabell Werthen bygger på samma koppjärnsteknik som Wintec 500 och tillverkas även den av Wintec, så på sätt och vis är det ingen chansning. Jag vet ju vad jag får, det blir bara en uppgradering.

Jag provred den idag först på Arvid och sedan på Pirre och den låg perfekt på båda hästarna, så som bara kvalitet gör. Ett varmblod och en frieser som kan ha samma sadel. Tänk att det kan vara sådan skillnad på Wintec och Wintec! Inte så att den bruna sadeln är dålig, den svarta werthen är helt enkelt ett strå vassare på allt. Den tar nästa steg helt enkelt. Lite som att jämföra en vanlig mercedes med en s-klass.

Stabiliteten i sätet var en saknad känsla som gav självförtroendet en skjuts, den taskiga krokiga sitsen var som bortblåst. Helt plötslig kände jag av magmuskler som inte jobbat på år och dar, det kände ljuvligt. Den där överlägsna känslan som fanns i kroppen, hela själen faktiskt, när man red som ung infann sig omedelbart. Redan efter uppförsbacken till banan kände jag att det är värt det. Det är värt varenda uns av dåligt självförtroende över pengarna sadeln kostat och wintecen som tjänat troget i 8 år kan gott vandra vidare. Jag  har inte känt mig så mycket som en ryttare på flera år. Back in black and back on track!