Om rädsla och magkänsla.
Hur många gånger i vårt liv låter vi rädslan styra oss? Hur många gånger ska den få vinna? Vad är rimligt. Är det rimligt att missa en sak du gärna ville ha för att du var för rädd för att ringa på annonsen och när du väl tog mod till dig var den såld? Hur mycket lider man inte av detta. Eller hur många gånger har man stått utanför när andra har roligt med kommentaren, "nej, det där är inte för mig" när man egentligen bara är rädd för att göra bort sig. Man kan träna bort den här irrationella rädslan genom att utsätta sig för obehaget, men det fungerar bara om man lyckas måttligt eller bra. Annars riskerar man motsatt effekt.
Och sedan var det det där med magkänsla, hur man ibland bara vet att en sak är rätt. När jag ser bakåt på de riktigt viktiga sakerna i mitt liv har jag alltid haft oförskämd tur. Jag har för det mesta fått det jag velat ha. Är detta bara tur eller naturlig magkänsla? Kanske är det så enkelt att jag i min rädsla för misslyckanden endast jagar efter saker jag kan uppnå och således skapar en falsk bild av att alltid få det jag strävat efter. I alla fall i stort. Att rädslan i vardagen har mig i ett sådant grepp att den fattar mina beslut åt mig och skapar min så kallade magkänsla? I så fall har rädslan tjänat mig väl, precis som den naturliga instinkten antyder. De små fobierna får jag jobba vidare på och lita på att min rädsla/magkänsla ska ta mig in i nästa kapitel.
schizofreni
Är det inte märkligt egentligen hur hjärnan fungerar? Har nyss spenderat 45min i det lilla källargym som finns för hyresgästerna där jag har min övernattningslägenhet och blivit minst sagt sur på mig själv.
För är det inte jäkligt konstigt att samma hjärna som säger; ”oh, ät den chokladbiten! Den kommer vara så god!” i nästa ögonblick daskar till med ”Usch! Vad äckligt vad skulle du med alla dom kalorierna till?”. Som tänker ”gud vilken snygg topp, den ska du ha!” i affären men ”Denna kan du inte gå ut med offentligt din lilla tjockis” då man står hemma framför spegeln. Och när man, i egenskap av överviktig, faktiskt tar sig i kragen, går ner till gymmet och svettas bort några kalorier inte kan undgå att höra sitt eget sura inre tjata om ”tjockisar ska nog inte vara på gymmet, det är bäst vi går hem och tränar där ingen ser”. Vad? Hur ska du ha det hjärnjävel?! Nu är jag ju här nere och är duktig, ska jag då skämmas för att jag inte ”passar in”? Självklart inte, det är ju för såna som mig om någon som gymmen finns.
Den här fördomen finns bara i min egen hjärna, hoppas jag i alla fall, för om någon atlet går runt med dom tankegångarna om överviktiga på gymmet är det obehagliga människor. Om dom vill vara sådana är självklart upp till dom, fast jag hoppas personligen att det inte finns särskilt många sådana småaktiga människor. Faktum är att det flesta inte alls ser mig eller bryr sig det minsta om vad jag gör, dom är fullt upptagna med att försvara sig mot sina egna självdestruktiva hjärnor.
Den största svårigheten med träning och viktminskning är ju inte dieten eller träningen utan huvudet. Att proggrammera om hjärnan till att belöna istället för att mobba och sabba när man gör ett försök att ta tag i sitt liv. En förutsättning för att det ska gå är ju visserligen att man helhjärtat går in för att lära sig tänka om. Detta givetvis eftersom det tar så mycket längre tid att få belöning av sin träning än av en marabou så hjärnan hinner tappa hoppet och söka en quick fix istället. Dock ska påpekas att jag ju under lång tid lagt ner massor av tid på att lära min hjärna att bli en slö godisätande soffpotatis. Min hjärna vet vad som får mig glad just nu och framtiden är ju ändå så diffus. Men, eftersom jag konstaterat att det som gör mig glad just nu gör mig ledsen i provrummet är det kanske värt att lägga ned en hel del arbete och tid på att lära hjärnan en ny typ av vardag. Det är helt enkelt dags att psykmedicinera min schizzohjärna.
Någonstans måste man ju börja.
Den här bloggen kommer handla om mig själv och mina personliga funderingar kring livet mellan 20 och 30 och troligen även en hel del om hästar. Om någon annan kommer finna ett nöje i att läsa den eller ens hitta hit är egentligen oväsentligt, vad som är viktigt med den är att jag får ett utrymme att ventilera mina mediokra och aningen krystade diskussioner med mig själv.
Icke så, kanske hade jag tyckt det vid 17års ålder men nu vid 26 har jag börjat inse och accepterat att jag är en medelmåtta. Och i gott sällskap! Jag menar, minst 85% av alla svenskar måste ju vara medelmåttor. Annars skulle vi ju alla vara miljonärer, rockstjärnor och modebloggare. Men, det är helt ok att vara medelmåtta. Jag har min man, mina hundar och min häst, min släkt, mina vänner och till och från ett arbete att gå till. Ett helt normalt liv med andra ord.
Som medelmåtta får man helt enkelt göra det bästa av vad man får och inte gräva ned sig i skiten i onödan. Jag menar inte att man ska vara en hippieflummande galning som gläds åt det vackra i skapelsen så till den ringa grad att till och med fotsvamp anses vara dagens mirakel. Bara ta en promenad en hyffsad dag, se på sin hemstad med blida ögon en vårdag istället för att syna den i sömmarna en ruskig senhöst. Köpa en trocadero på närlivset och titta på antikrundan på tv. Unna sig att sova en timme efter jobbet innan man börjar med maten någon dag.
Alla vill vi ju vinna på lotto eller landa drömjobbet, bli ekonomiskt oberoende och leva la vida loca. För majoriteten av oss lär det aldrig hända. Ingen kommer vifta med ett trollspö och fixa allt. Jag skulle helst vilja att det skulle fungera så och att det faktiskt är synd om mig som inte får allt jag vill ha. Och ja, lite synd om mig är det ju.. Men jag är en ganska gnällig person. Det har tagit mig ca 26år av sur självömkan att komma fram till att jag är en medelmåtta, en ganska ledsam tanke. Men, det betyder inte att jag måste acceptera allt skit jag dragit på mig själv. Saker som jag kan förändra i mig själv är gratis och uppnåeligt. Om jag kan lära mig att fokusera på sådant och bättra på dom sakerna komme jag fortfarande vara en medelmåtta, men en nöjd medelmåtta. Ingen kommer ju magiskt att trolla mig till godsägare. Det är denna resa från ledsen medelmåtta till glad som jag vill skildra i den här bloggen.
Och namnet? Som Big Fish sjöng; "Det finns inga hjältar, det finns ingen gud, för dom hör till dom rastlösas land" Då och då möter vi just en rastlös själ som gör vårt liv bättre för en stund. I mitt liv finns några rastlösa som gör mitt liv komplett. Och för att vara mitt bästa jag måste även jag stundtals vandra i just detta "rastlösa land".
//Kim
