rastlostland

Han vaknade till den hårda klangen av metall mot sten och rätade med ett ryck på sig i stolen. Händerna kramade krampaktigt om dom stoppade armstöden så knogarna vitnade och naglarna grävde sig in i lädret. Hjärtat hamrade i bröstet och det kändes som om rummet tömts på luft. Hur kunde han somna här? I en sådan här situation? De gröna ögonen irrade förvirrat över rummet. Han förstod till en början inte vad han såg. Rummet badade i dagsljus, det var varmt och doftade av örter och vedvarm eldstad. Hjärnan tycktes inte kunna finna något konkret att greppa tag i och han kände sig rusig. Framför honom stod ett bastant bord i mörkt trä, längs dess sidor stod ett dussin stolar med vackert snidade ryggar och i taket hängde vackra förgyllda ljuskronor som glänste i solen. Bordet var belamrat med allsköns papper, kartor och dylikt och i fem av stolarna satt män vars ansikten han just nu inte kunde placera. Han stirrade misstroget på dem och dom stirrade uppenbart förvånade tillbaka. Han kände sig plötsligt irriterad, vad ville fåntrattarna? Var detta ett försök till något slags grymt skämt?

 

Så fångade en rörelse i periferin hans uppmärksamhet. På hans vänstra sida var en ung kvinna i färd med att rafsa ihop porslinsskärvor från de krus hon burit på silverbrickan hon just tappat. Hennes hjärtformade ansikte var nästintill scharlakansrött av skam och de stora bruna ögonen var blanka. De späda armarna hejdade sig i sin frenetiska jakt på de små keramikbitarna när hon lade märke till att han såg ned på henne där hon låg på knä. Flickans ansikte bleknade och hon spärrade upp sina råddjursögon, hennes tunna lilla underläpp darrade. Hon såg verkligen förkrossad ut. Hennes mun rörde sig insåg han, hade nog gjort så ett tag men adrenalinets brusande i hans öron hade stängt den viskande tunna rösten ute.

-Förlåt mig ers nåd, hasplade hon ur sig. Han försökte sig på ett leende. Det var tydligen fel taktik för flickan ryckte åt sig brickan, kom på fötter och pilade snyftande ut ur rummet. Han rynkade pannan och såg förvånat efter henne. Vad tusan var det som försiggick här egentligen?

 

Han bestämde sig för att rikta uppmärksamheten mot de ansiktslösa männen i stolarna istället och önskade innerligen att trögheten i huvudet skulle släppa snart. Han möttes av fem par frågande ögon tillhörande fem stumma anleten. Mannen som satt närmast honom, en storvuxen karl med breda skuldror och långt, tagellikt svart hår, spände ett par himmelsblå ögon i honom.

-Vaken? Mannens röst var djup och aningen bullrig.

-Hmm? Ja? Ja, visst? Svarade han och lyckades få de få orden att snubbla klumpigt över varandra.

-Ska vi avsluta mötet för idag? Ni verkar aningen trött, min herre? Den honungslena rösten tillhörde mannen som satt längst bort till höger. Ovanligt mjuk och behaglig för att tillhöra en man.

-Mötet? Han la pannan i djupa veck, vad behövdes ett möte för? Kunde dom inte bara kasta honom i fängelsehålan och vara klara för dagen?

 

Mannen med den djupa rösten suckade,tydligt irriterad. Han sköt ut stolen, som raspade mot stengolvet, reste sig och började plocka iordning en stor del av papperen.

-Om Ni är trött kan vi ta det här en annan dag, jag har annat att göra än att sitta här och prata med sovande statsöverhuvuden.

Mannen med den mjuka rösten reste sig med ett ryck och hans mossgröna ögon smalnade till springor.

-Ni ska tilltala konungen med tillbörlig respekt Ashar! Lenheten i rösten var som bortblåst och ersatt med en rakbladsvass bitterhet. Mannen var lång, slank och vältränad och han bar en härförares kläder med brynja och vapenskjorta.

-Som gensvar på den respekt han visar oss? Genmälde Ashar med syrlighet i rösten.

-Det är oviktigt, han är din kung! Du kan heller inte förvänta dig att åtnjuta några större gunster från honom med tanke på dina egna ansträngningar i hans tjänst. De är bristfälliga i bästa fall och har så varit en god tid.

-Nå! Fräste Ashar medan han ryckte till sig de sista av papperen. -Det är turligt nog att Ni finns här för att tala om för oss andra hur vi ska agera och föra oss kring detta skämt till kung som inte ens förmår föra sin egen talan. Med dom orden vände han på klacken och marscherade ut ur rummet.

Den ståtliga mannen i krigarmundering suckade uppgivet, lutade sig med handflatorna mot bordet och hängde ett slag med huvudet, uppenbart trött.

-Vi fortsätter i morgon, sa han till de andra. Nu var rösten len och behaglig igen. Han tog händerna från bordet och rätade upp sig igen. När de tre övriga männen under viskande samtal samlat ihop sina tillhörigheter följde han dem till dörren och stängde sedan bakom dem,

Han gick sakta tillbaka till bordet och satte sig närmast kungen vid bordets ena kortsida.

-Var var du Illdaen? Han lutade sig framåt mot kungen och det fanns en uppriktig oro i hans kantiga ansikte.

-Vid världens ände Khadir. -I varje fall kändes det så.

 

Illdaen var tillbaka i nuet nu, hans sinne hade äntligen lyckats greppa vad som skett. Han såg skuldmetvetet in i härförarens genomträngande ögon. Han hade inte direkt varit mycket till hjälp och inte givit något stabilt intryck på rådgivarna under mötet. Sanningen att säga så mindes han ingenting av mötet, bara det kalla tornrummet och dom dansande lågorna utanför fönstret. Han vek undan med blicken och såg ned på sina händer. De vilade fortfarande på stolens armstöd, bara och utan handskar. Huden låg intimt blottad mot stolens vinfärgade läder. Han hade glömt handskarna, så otroligt klantigt.

-Har du druckit?

Vännens fråga kändes som ett slag i ansiktet på honom.

-Nej. Mumlade han, men han visste att Khadir inte skulle tro honom. Han hade inte berättat för honom om sin förmåga. Khadir var en trogen tjänare, en skicklig härförare och diplomat. Men mest av allt var han en vän, en av få, och det smärtade Illdaen att bedra honom.

-Nåja, suckade Khadir och reste sig igen. Han lade handen på Illdaens axel och såg honom bestämt i ögonen.

-Gå nu till din kammare och sov, lova mig det herre.

Illdaen log ett hastigt leende och nickade stumt. Med detta lät sig härföraren nöja och lämnade rummet. Illdaen satt kvar med slutna ögon. Försökte rensa bort bruset från beröringen och knöt händerna mot armstöden. Förbannade anfall, om han bara kunde lära sig att känna när de var i antågande. Men de bara kom, sköljde över honom som en våg och dränkte honom i en annan värld, en annan tid. De var syner, oftast handlade de om framtiden men de kunde gå i tidens alla riktningar. Gemensamt för dem alla var dock att de lämnade honom förvirrad och illamående, osäker på vilken verklighet han befann sig i.

 

Handens fingrar vilade trevande mot fönsterkarmens blanknötta trä, dom kändes kalla och stela i handskarna. Egentligen ville han ta dem av sig och låta de bara fingertopparna smeka över träet, följa ådringen och ge honom en stunds meningslös syssla att slå bort tid och rum i. Men han orkade inte, handen darrade vid blotta tanken och han drog den till sig. Gned dem mot varandra ett tag för att försöka få lite värme i dem, få bort den fuktiga kyla som härskade i rummet. Han drog manteln tätare kring sig, burrade in hakan i vargpälsen som kantade kragen och lyfte åter blicken mot världen utanför fönstret. Lågorna där ute steg mot himlen nu, dansade i det buckliga blyinfattade glaset och kastade oregelbundna flyktiga skuggor, likt ljuset träffar sjöbottnen genom vattnet, över hans trötta ansikte. Dansande gyllene och röda ljusfläckar över dom vassa kindbenen och tillsammans med skuggorna gjorde de hans anletsdrag ännu vassare och ädlare. Lågornas ljus fick de smaragdgröna ögonen att gnistra likt en katts. De var ett arv från hans far, liksom det svarta håret och den ljusa, nästan grå hyn. Men hans ögon var inte hårda och orubbligt beslutsamma, det hade varit hans fars kännetecken. En legend, en hjälte, hyllad och prisad av såväl folket som hären. En krigarkung.

 

I hans blick syntes bara tröttheten, en uppgiven visshet om att han gjort allt han kunnat och ändå hade det kommit till detta. Där nere brann hans stad, hans folks hem stod i lågor, besegrat och besudlat. Nu kunde han bara vänta, snart skulle dom komma för att hämta honom. Det var ett passande slut på en misslyckad regents tid. Han hade haft en dröm som visat sig för stor för honom att genomföra. Istället för att ge honom och hans folk det han strävat efter hade den förvandlats till en best som svalt dem alla.

 

Men det spelade ingen större roll längre, han var bara en bricka i ett spel. Det hade han alltid varit. Ett verktyg som skulle nyttjas till dess det inte längre behövdes och då avyttras. Någon annan skulle ta hans plats och världen skulle fortsätta att existera, gå vidare och glömma. Han hoppades att något av det han gjort skulle finnas kvar, men han var inte säker. Så kort tid hade förlutit sedan han besteg tronen. Skulle så få år verkligen kunna genljuda genom historien?

 

Han bet ihop käkarna, slog bort tankarna och vände åter uppmärksamheten mot fönstret. Skymningen hade nu helt övergått i mörker och det gjorde att eldarna såg än värre ut. Han förbannade sig själv för att han varit så naiv att han inte förstått detta. Ilsket vände han sig om och började vandra fram och åter i rummet, slog nästan omkull den stora kandelabern vid fönstrets sida och fick papperen på skrivbordet att fladdra till då han svepte förbi dem. Det rasande vankandet fick manteln att bölja sig något kring honom och stövlarnas klackar slog hårt mot stengolvet. Detta irriterade honom så han valde att förlägga sitt vandrande inom gränserna för den stora vävda mattan som låg mitt på golvet. Rösterna gnagde och viskade i hans huvud, det gjorde ont. Resignerat gick han bort till rummets västra sida, till vänster om den stora ekdörr som ledde in till det och sjönk ned i den stora karmstolen i vinrött skinn. Han vilade huvudet i händerna ett slag och försökte samla tankarna.
Sanningen var egentligen den att han hade sett det komma, men han hade accepterat det som oundvikligt. Hur han än försökt och lirkat, använt sig av sin förmåga och all sin list hade tiden och ödet visat sig obevekliga.

 

Det tjocka svarta håret hade delvis lossnat ur flätan och hängde ovårdat fram över axlarna. Den mörkgröna brokadtunikan var fuktig av svett trots kylan i rummet, de svarta byxorna var smutsiga. Det var stövlarna också konstaterade han mellan fingrarna. Han hade inte haft tid att byta eller snygga till sig. Ett spefullt grinande leende flög över hans tunna läppar och blottade den perfekta tandraden med de ovanligt vassa hörntänderna. Också de ett arv från fadern, han de kallade draken. Var det verkligen rena kläder han behövde tänka på? Han skrattade till, ett rått och obehagligt skratt. Vore det inte mer passande om han såg ut som ett vrak? Var det inte det dom ville ha?

 

Det spelade ingen roll, snart skulle dom komma. Dom skulle tortera honom givetvis, kasta honom i fängelsehålan, självfallet. Men sedan skulle det vara över. Rösterna skulle äntligen tystna, den förhatliga gåvan han ärvt av sin mor skulle upphöra. Den som ständigt givit honom mera smärta än välgång i livet. Kanske hade han nyttjat den fel? Det var irrelevant nu, allt var förlorat, spelet var över och snart skulle han få vara hos henne igen. Han rätade på sig, lutade sig mot ryggstödet och öppnade ögonen. Lät blicken glida över det sparsamt möblerade tornrummet. Det var nästintill cirkelrunt sånär som på den lilla raka vägg i vilken dörren satt, dörren ut mot spiraltrapporna. Här fanns karmstolen, två stora kandelabrar, den ena placerad invid fönstret och den andra vid skrivbordet som upptog större delen av golvytan. Mot den välvda väggen mittemot fönstret stod tunga bokhyllor i ekträ överfulla med böcker och skriftrullar. Mitt på golvet låg den stora rödbruna mattan. Det var allt han behövde, här kunde han få någorlunda ro. Det enda som fattades, tänkte han med rynkad panna, var sprit. Om han bara haft en flaska eller två? Hon hade fått honom att sluta, fått honom att vilja resa sig ur spillrorna av sig själv och bli någon. Bli någon för henne. Men nu var hon borta och allt annat med tycktes det som. Så han slöt ögonen igen och lutade sig bakåt i stolen, lädret knarrade. Nu kunde han bara vänta.