rastlostland

Ja, just nu finns det mycket saker som ser bra ut i min framtid. Många saker som jag verkligen vill ska falla på plats. Men, det känns långt borta. Inte på något vis ouppnåligt, inte alls faktiskt! Snarare känns det långt borta rent tidsmässigt. Som om transportsträckan är lång. Den som väntar på något gott heter det ju och jag måste erkänna för mig själv att jag nog är rätt nöjd i väntandet. Jag tycker mig se att saker och ting ska gå i lås om det bara ges tid. Annars brukar jag jobba riktigt hårt för att saker ska hända och gärna allt på en gång så jag inte riktigt får någon tillfredsställelse ut av mina ansatser. Men nu känns det som att tiden är inne för att sitta lull. Vänta längst bak i bussen och låta världen jobba lite på egen hand. Jag har egentligen inget annat val eftersom jag har lika mycket saker att vänta ut som att se fram emot...

Han vaknade till den hårda klangen av metall mot sten och rätade med ett ryck på sig i stolen. Händerna kramade krampaktigt om dom stoppade armstöden så knogarna vitnade och naglarna grävde sig in i lädret. Hjärtat hamrade i bröstet och det kändes som om rummet tömts på luft. Hur kunde han somna här? I en sådan här situation? De gröna ögonen irrade förvirrat över rummet. Han förstod till en början inte vad han såg. Rummet badade i dagsljus, det var varmt och doftade av örter och vedvarm eldstad. Hjärnan tycktes inte kunna finna något konkret att greppa tag i och han kände sig rusig. Framför honom stod ett bastant bord i mörkt trä, längs dess sidor stod ett dussin stolar med vackert snidade ryggar och i taket hängde vackra förgyllda ljuskronor som glänste i solen. Bordet var belamrat med allsköns papper, kartor och dylikt och i fem av stolarna satt män vars ansikten han just nu inte kunde placera. Han stirrade misstroget på dem och dom stirrade uppenbart förvånade tillbaka. Han kände sig plötsligt irriterad, vad ville fåntrattarna? Var detta ett försök till något slags grymt skämt?

 

Så fångade en rörelse i periferin hans uppmärksamhet. På hans vänstra sida var en ung kvinna i färd med att rafsa ihop porslinsskärvor från de krus hon burit på silverbrickan hon just tappat. Hennes hjärtformade ansikte var nästintill scharlakansrött av skam och de stora bruna ögonen var blanka. De späda armarna hejdade sig i sin frenetiska jakt på de små keramikbitarna när hon lade märke till att han såg ned på henne där hon låg på knä. Flickans ansikte bleknade och hon spärrade upp sina råddjursögon, hennes tunna lilla underläpp darrade. Hon såg verkligen förkrossad ut. Hennes mun rörde sig insåg han, hade nog gjort så ett tag men adrenalinets brusande i hans öron hade stängt den viskande tunna rösten ute.

-Förlåt mig ers nåd, hasplade hon ur sig. Han försökte sig på ett leende. Det var tydligen fel taktik för flickan ryckte åt sig brickan, kom på fötter och pilade snyftande ut ur rummet. Han rynkade pannan och såg förvånat efter henne. Vad tusan var det som försiggick här egentligen?

 

Han bestämde sig för att rikta uppmärksamheten mot de ansiktslösa männen i stolarna istället och önskade innerligen att trögheten i huvudet skulle släppa snart. Han möttes av fem par frågande ögon tillhörande fem stumma anleten. Mannen som satt närmast honom, en storvuxen karl med breda skuldror och långt, tagellikt svart hår, spände ett par himmelsblå ögon i honom.

-Vaken? Mannens röst var djup och aningen bullrig.

-Hmm? Ja? Ja, visst? Svarade han och lyckades få de få orden att snubbla klumpigt över varandra.

-Ska vi avsluta mötet för idag? Ni verkar aningen trött, min herre? Den honungslena rösten tillhörde mannen som satt längst bort till höger. Ovanligt mjuk och behaglig för att tillhöra en man.

-Mötet? Han la pannan i djupa veck, vad behövdes ett möte för? Kunde dom inte bara kasta honom i fängelsehålan och vara klara för dagen?

 

Mannen med den djupa rösten suckade,tydligt irriterad. Han sköt ut stolen, som raspade mot stengolvet, reste sig och började plocka iordning en stor del av papperen.

-Om Ni är trött kan vi ta det här en annan dag, jag har annat att göra än att sitta här och prata med sovande statsöverhuvuden.

Mannen med den mjuka rösten reste sig med ett ryck och hans mossgröna ögon smalnade till springor.

-Ni ska tilltala konungen med tillbörlig respekt Ashar! Lenheten i rösten var som bortblåst och ersatt med en rakbladsvass bitterhet. Mannen var lång, slank och vältränad och han bar en härförares kläder med brynja och vapenskjorta.

-Som gensvar på den respekt han visar oss? Genmälde Ashar med syrlighet i rösten.

-Det är oviktigt, han är din kung! Du kan heller inte förvänta dig att åtnjuta några större gunster från honom med tanke på dina egna ansträngningar i hans tjänst. De är bristfälliga i bästa fall och har så varit en god tid.

-Nå! Fräste Ashar medan han ryckte till sig de sista av papperen. -Det är turligt nog att Ni finns här för att tala om för oss andra hur vi ska agera och föra oss kring detta skämt till kung som inte ens förmår föra sin egen talan. Med dom orden vände han på klacken och marscherade ut ur rummet.

Den ståtliga mannen i krigarmundering suckade uppgivet, lutade sig med handflatorna mot bordet och hängde ett slag med huvudet, uppenbart trött.

-Vi fortsätter i morgon, sa han till de andra. Nu var rösten len och behaglig igen. Han tog händerna från bordet och rätade upp sig igen. När de tre övriga männen under viskande samtal samlat ihop sina tillhörigheter följde han dem till dörren och stängde sedan bakom dem,

Han gick sakta tillbaka till bordet och satte sig närmast kungen vid bordets ena kortsida.

-Var var du Illdaen? Han lutade sig framåt mot kungen och det fanns en uppriktig oro i hans kantiga ansikte.

-Vid världens ände Khadir. -I varje fall kändes det så.

 

Illdaen var tillbaka i nuet nu, hans sinne hade äntligen lyckats greppa vad som skett. Han såg skuldmetvetet in i härförarens genomträngande ögon. Han hade inte direkt varit mycket till hjälp och inte givit något stabilt intryck på rådgivarna under mötet. Sanningen att säga så mindes han ingenting av mötet, bara det kalla tornrummet och dom dansande lågorna utanför fönstret. Han vek undan med blicken och såg ned på sina händer. De vilade fortfarande på stolens armstöd, bara och utan handskar. Huden låg intimt blottad mot stolens vinfärgade läder. Han hade glömt handskarna, så otroligt klantigt.

-Har du druckit?

Vännens fråga kändes som ett slag i ansiktet på honom.

-Nej. Mumlade han, men han visste att Khadir inte skulle tro honom. Han hade inte berättat för honom om sin förmåga. Khadir var en trogen tjänare, en skicklig härförare och diplomat. Men mest av allt var han en vän, en av få, och det smärtade Illdaen att bedra honom.

-Nåja, suckade Khadir och reste sig igen. Han lade handen på Illdaens axel och såg honom bestämt i ögonen.

-Gå nu till din kammare och sov, lova mig det herre.

Illdaen log ett hastigt leende och nickade stumt. Med detta lät sig härföraren nöja och lämnade rummet. Illdaen satt kvar med slutna ögon. Försökte rensa bort bruset från beröringen och knöt händerna mot armstöden. Förbannade anfall, om han bara kunde lära sig att känna när de var i antågande. Men de bara kom, sköljde över honom som en våg och dränkte honom i en annan värld, en annan tid. De var syner, oftast handlade de om framtiden men de kunde gå i tidens alla riktningar. Gemensamt för dem alla var dock att de lämnade honom förvirrad och illamående, osäker på vilken verklighet han befann sig i.

 

Vad har jag gjort?! Jag har låtit mig dras med i Yaimas kilojakt som något slags moraliskt stöd. Jag har i ett svagt ögonblick av euforisk "can do" känsla, gått med på att droppa 4 kilo till den 21 december. Med skadad axel och tillfälligt sim och ridstopp. Hur ska det gå egentligen. Trösten är väl att lilla smala Yaima lovat att tappa 5 kilo, kanske hittar hon 2, men 5 kan då inte jag se att det finns att ta på den kroppen. Kan hon klara det måste jag bara klara 4, annars är jag ju inte seriös nog. Jag menar, det borde ju vara lättare för mig som har mer än dubbelt så långt till idealvikten. Så, nu ska vi strikta upp kosten och motionen och motivera varandra. I morgon ska vi traska över bron till Clas Ohlssons och köpa en våg till jobbet så vi kan väga in oss måndagar och fredagar och skriva upp det i vår lilla pepp-logg. Jag bävar, men det är nog precis den sortens press/stöd som jag behöver. Så, i morgon börjar det. Då tar vi första steget mot en snyggare nyårsfest!

Har idag äntligen fått varit hos sjukgymnasten, det var väldigt efterlängtat! Hon trodde att jag kan ha skadat ligamentet i axelleden mellan nyckelbenet och skulderbladet och kanske även klämt en nerv. Jag har i alla fall nedsatt rörelseförmåga och det är trångt för vävnaderna kring och mellan nyckelbenet och första revbenet. Varför jag har så ont vid det gamla benbrottet kunde hon inte riktigt säga förutom att det kunde vara en retning av muskeln kring benknölen. Vävnaderna där blev troligen också klämda då axeln slog i marken eftersom nyckelbenets naturliga form störts efter skadan och den då inte kan röra sig lika smidigt längre. (Det är normalt) Man kan alltså inte korsa över armarna, som i ett simtag, eller trycka ihop axlarna mot varandra lika smidigt som innan.

 

I vilket fall som helst kommer det allra mesta av smärtan från axelleden varför jag fått några övningar att göra två gånger om dagen för att öka upp rörligheten. Styrketräna får jag inte göra ännu. Så ska jag gå hos henne varje vecka nu i några veckor och se om det blir någon bättring, om inte får det bli en utredning med ny röntgen. Det känns i vilket fall toppen att ha en sjukgymnast som ska ta hand om mig och min skada! Nu har jag proffshjälp i min rehab, det känns skönt helt enkelt och jag känner peppen!

Handens fingrar vilade trevande mot fönsterkarmens blanknötta trä, dom kändes kalla och stela i handskarna. Egentligen ville han ta dem av sig och låta de bara fingertopparna smeka över träet, följa ådringen och ge honom en stunds meningslös syssla att slå bort tid och rum i. Men han orkade inte, handen darrade vid blotta tanken och han drog den till sig. Gned dem mot varandra ett tag för att försöka få lite värme i dem, få bort den fuktiga kyla som härskade i rummet. Han drog manteln tätare kring sig, burrade in hakan i vargpälsen som kantade kragen och lyfte åter blicken mot världen utanför fönstret. Lågorna där ute steg mot himlen nu, dansade i det buckliga blyinfattade glaset och kastade oregelbundna flyktiga skuggor, likt ljuset träffar sjöbottnen genom vattnet, över hans trötta ansikte. Dansande gyllene och röda ljusfläckar över dom vassa kindbenen och tillsammans med skuggorna gjorde de hans anletsdrag ännu vassare och ädlare. Lågornas ljus fick de smaragdgröna ögonen att gnistra likt en katts. De var ett arv från hans far, liksom det svarta håret och den ljusa, nästan grå hyn. Men hans ögon var inte hårda och orubbligt beslutsamma, det hade varit hans fars kännetecken. En legend, en hjälte, hyllad och prisad av såväl folket som hären. En krigarkung.

 

I hans blick syntes bara tröttheten, en uppgiven visshet om att han gjort allt han kunnat och ändå hade det kommit till detta. Där nere brann hans stad, hans folks hem stod i lågor, besegrat och besudlat. Nu kunde han bara vänta, snart skulle dom komma för att hämta honom. Det var ett passande slut på en misslyckad regents tid. Han hade haft en dröm som visat sig för stor för honom att genomföra. Istället för att ge honom och hans folk det han strävat efter hade den förvandlats till en best som svalt dem alla.

 

Men det spelade ingen större roll längre, han var bara en bricka i ett spel. Det hade han alltid varit. Ett verktyg som skulle nyttjas till dess det inte längre behövdes och då avyttras. Någon annan skulle ta hans plats och världen skulle fortsätta att existera, gå vidare och glömma. Han hoppades att något av det han gjort skulle finnas kvar, men han var inte säker. Så kort tid hade förlutit sedan han besteg tronen. Skulle så få år verkligen kunna genljuda genom historien?

 

Han bet ihop käkarna, slog bort tankarna och vände åter uppmärksamheten mot fönstret. Skymningen hade nu helt övergått i mörker och det gjorde att eldarna såg än värre ut. Han förbannade sig själv för att han varit så naiv att han inte förstått detta. Ilsket vände han sig om och började vandra fram och åter i rummet, slog nästan omkull den stora kandelabern vid fönstrets sida och fick papperen på skrivbordet att fladdra till då han svepte förbi dem. Det rasande vankandet fick manteln att bölja sig något kring honom och stövlarnas klackar slog hårt mot stengolvet. Detta irriterade honom så han valde att förlägga sitt vandrande inom gränserna för den stora vävda mattan som låg mitt på golvet. Rösterna gnagde och viskade i hans huvud, det gjorde ont. Resignerat gick han bort till rummets västra sida, till vänster om den stora ekdörr som ledde in till det och sjönk ned i den stora karmstolen i vinrött skinn. Han vilade huvudet i händerna ett slag och försökte samla tankarna.
Sanningen var egentligen den att han hade sett det komma, men han hade accepterat det som oundvikligt. Hur han än försökt och lirkat, använt sig av sin förmåga och all sin list hade tiden och ödet visat sig obevekliga.

 

Det tjocka svarta håret hade delvis lossnat ur flätan och hängde ovårdat fram över axlarna. Den mörkgröna brokadtunikan var fuktig av svett trots kylan i rummet, de svarta byxorna var smutsiga. Det var stövlarna också konstaterade han mellan fingrarna. Han hade inte haft tid att byta eller snygga till sig. Ett spefullt grinande leende flög över hans tunna läppar och blottade den perfekta tandraden med de ovanligt vassa hörntänderna. Också de ett arv från fadern, han de kallade draken. Var det verkligen rena kläder han behövde tänka på? Han skrattade till, ett rått och obehagligt skratt. Vore det inte mer passande om han såg ut som ett vrak? Var det inte det dom ville ha?

 

Det spelade ingen roll, snart skulle dom komma. Dom skulle tortera honom givetvis, kasta honom i fängelsehålan, självfallet. Men sedan skulle det vara över. Rösterna skulle äntligen tystna, den förhatliga gåvan han ärvt av sin mor skulle upphöra. Den som ständigt givit honom mera smärta än välgång i livet. Kanske hade han nyttjat den fel? Det var irrelevant nu, allt var förlorat, spelet var över och snart skulle han få vara hos henne igen. Han rätade på sig, lutade sig mot ryggstödet och öppnade ögonen. Lät blicken glida över det sparsamt möblerade tornrummet. Det var nästintill cirkelrunt sånär som på den lilla raka vägg i vilken dörren satt, dörren ut mot spiraltrapporna. Här fanns karmstolen, två stora kandelabrar, den ena placerad invid fönstret och den andra vid skrivbordet som upptog större delen av golvytan. Mot den välvda väggen mittemot fönstret stod tunga bokhyllor i ekträ överfulla med böcker och skriftrullar. Mitt på golvet låg den stora rödbruna mattan. Det var allt han behövde, här kunde han få någorlunda ro. Det enda som fattades, tänkte han med rynkad panna, var sprit. Om han bara haft en flaska eller två? Hon hade fått honom att sluta, fått honom att vilja resa sig ur spillrorna av sig själv och bli någon. Bli någon för henne. Men nu var hon borta och allt annat med tycktes det som. Så han slöt ögonen igen och lutade sig bakåt i stolen, lädret knarrade. Nu kunde han bara vänta.

Eftersom jag har ett löjligt stort behov av att skriva massa floskler och trams tänkte jag lägga in ytterligare två meningslösa flummiga kategorier på den här bloggen. Så ni som hittat hit och följer mig någorlunda regelbundet, tusen tack för det, får nu stå ut med ännu mera ordbajseri. De nya kategorierna kommer inte handla om något vettigt alls utan kommer bara att ge utrymme för halvhjärtade försök att skriva något kreativt och pseudodjupt. (I bäst fall)

 

Flum och lekmannafilosofi: Kommer handla om filosofiska (ja, vi kan kalla dem det. Det låter i alla fall seriöst!) små irrsprång i min tankeverksamhet. Utifrån låttexter, filmer eller vad som kan tänkas väcka mitt intresse.

 

Novellspillror: Här tänker jag lägga ut ansatser till noveller och halvfärdiga romanideér som är helt fritt att ignorera eller sno för den som känner sig manad. Några böcker kommer det aldrig att bli, men om någon känner för att sno ett stycke halvfärdig litteraturansats till någon skoluppsats blir jag smickrad.

 

Med tanke på det fjortisartade innehållet i dessa kategorier ska jag i allra största mån försöka förlägga mina tonårslika emo tendenser hit och ingen annanstans. Med tanke på hur jag skriver och hur min hjärna fungerar kommer jag högst troligt och med all säkerhet inte kunna hålla det löftet. Men i alla fall, njut, skratta er sanslösa eller klicka vidare så fort det går. Helt upp till er.

 

Tack alla ni söta som följer mig så långt! ;)

Jag har funderat lite på senaste tiden över mötet med nya människor och hur man tar dem till sig. De flesta människor man möter saknar ju vidare betydelse i ens liv. Dom är spöken i periferin som fladdrar förbi och försvinner. Tillfälliga bekantskaper i en förening, på en kurs, i ett stall eller på en arbetsplats. Många av dom är påtvingade, man kan inte arbeta på en plats utan att erkänna en medarbetares existens. Så, man lär känna dem, åtminstonde på ytan. Men hur många av dessa människor bär man med sig? Hur många består? Även om man inte tyckt illa om personen, antagligen har man tyckt mycket bra om dom, men man låter dem ändå glida bort. Falla i glömska, precis som jobbet/kursen/vad det nu var. Troligen anstränger jag mig inte tillräckligt för att nära realtionen, eller så var jag helt enkelt just ett spöke i deras värld. Ytterligare en person som kom och gick, som var intressant eller trevlig i stunden men inte gav ett bestående intryck.

 

Men så finns det dom där få människorna som stannar hos en, som blir en del av den man är. En vän, en själsfrände, en förtrogen, någon man helt enkelt inte kan leva utan. Som min barndomsväninna, hon är mig lika kär som min älskade sambo. Hon är en av dom människor som, trots att hon sårar mig ibland och vi inte drar jämt alla gånger, jag inte vill förlora. Och alla dessa vänner som lyser upp min vardag, trots att vi flyttat långt ifrån varandra. Dom som kan ringa en gång om år eller hitta på något då man råkar befinna sig i samma stad och det känns som om ingen tid förflutit. Dom vänner som lungt kan släppa en dumhet och resa sig över det för att vänskapen är viktigare. Dom vännerna på fb som faktiskt betyder något och som lockar fram leenden från djupet av själen med den banalaste av statusuppdateringar. Dom vännerna är de enda vännerna som betyder något.

 

Ibland möter man en vilt främmande människa som man redan från början känner att man vill lära känna. Redan i första konversationen märker man hur den personen kliver in från periferin i högupplöst färgprakt. I sommar har jag mött två sådana människor. Två vackra personer som jag tveklöst skulle släppa in i min lilla värld om dom bara vill ta platsen.

 

Det kanske är så att anledningen till att vi fäster så liten vikt vid så många är för att vi ska kunna lägga mer vikt vid de få. Så att vi verkligen ärligt och öppet kan fördjupa oss i våra utvalda? Men för att komma dit måste vi ju också våga träffas, våga öppna oss lite för att släppa in någon ur vimlet. Om man vågar öppna sig mer och möta fler på ett öppnare fält kanske man skulle hitta fler människor som bli viktiga i ens liv? Om inte annat är det värt att släppa in de enstaka man kan få för att de ger så mycket.

2008 föddes en liten svart hingst i Agnäs, Bjurholm, ett par mil utanför Umeå. Han var runt två veckor gammal första gången jag såg honom. Han föddes nämligen upp av ägarinnan till Feitske som jag hade på foder. Hans halvbror var en tuff sak med mycket attityd medan han var mera lugn och mjuk redan från början. I pannan hade han en vit stjärna, enligt rasdomarna tillräckligt för att ge en 2a premie, men enligt mig en unik och vacker sak. Han fick namnet Arvid, vilket förvanskades i de holländska papperen till Arvia.

 

 

Under hela den tid jag hade Fei på foder drogs jag till den lilla hingstungen och inför andra sommaren började vi så smått fundera på om jag kunde skaffa en stallplats där jag kunde ha hingst så jag kunde låna honom då Fei åkte hem för inseminering. Det var något med Arvid som lockade mig. Han var knotig och liten, som alla unga friesrar är. Men det var något med den anrika stjärnan som inte ville släppa taget om mig. Så, efter att jag bittert fått ge upp Feitske, skaffat nytt jobb och flyttat till sundsvall visade det sig att den lille hingsten fortfarande inte blivit såld. Jag pratade då med Gunilla som mycket generöst gick med på en avbetalningsplan som jag kunde klara av. Så på hösten 2010 kom den lille killen till Sundsvall, till en lösdrift i Töva.

 

Vi gullade på i maklig takt, i början var han nervös och bufflig. Eller i alla fall så nervös som Arvia någonsin blev, han stod stadigt på jorden för det allra mesta. Kalven i hagen bedvid var dock en riktigt läskig sak som det tog ett tag att komma underfund med. Vi upptäckte dock snart att han frös, trots dubbla täcken. Det var visserligen en ovanligt bister vinter, men han frös och verkade ha det jobbigt. Så då valde vi att flytta från lösdriften till ett stall i Sörhuli istället.

 

Våren 2011 reds han in och vi lärde oss tömkörning. Allt var så oerhört okomplicerat för han var alltid så lugn och snäll. Han tog allt med ro och hetsade aldrig upp sig. När sadeln skulle på var det sedan bara att kliva upp och rida, ingen bockning och inget trams. Han lärde mig dock massor om unghästar på ett snällt och lugnt sätt. Som en mjukstart i unghästlivet. I det akademiska markarbetet jobbade han fint, korrekt och mjukt med naturlig lätthet. I alla fall till en början. Efter sommaren började jag dock märka att vi planade ut. Det stoiska lugnet som jag tyckt så mycket om blev mer och mer av ett irritationsmoment när det behövdes mer energi.

 

Jag fann snart att jag inte lyckades ge honom den energi som behövdes för att komma vidare och hade svårt att hitta motivationen till våra tränngstillfällen. Jag märkte också att jag var tvungen att tulla mer på detaljarbetet än jag ville om han skulle vara motiverad att följa med. Jag fick lära mig tålamod i mängder. Vi började trickträna vilket han gillade mycket och jag beslöt mig för att tagga ner lite och ge honom utrymme att mogna mer. Jag hade tagit för mig för mycket av hans snälla sätt och krävt mer än hans självkänsla tycktes klara. Så senhösten och vintern ägnades mera åt lek och mys vilket han verkade gilla. Han kastrerades också under hösten, vilket jag ångrar mycket eftersom han inte behövde det alls. Det var snarare en logistisk nödvändighet än en hanterbarhetssak.

 

Arvia var alltid stencool. Om de andras hästar galopperade ifrån oss ute kunde han stå kvar, han verkade inte berörd alls. Han kommer då han kommer. Hur mycket jag än älskade detta och hur väl jag än visste att jag aldrig kommer hitta en likadan häst igen gick hans lugn, hans tröghet, mig på nerverna. Så jag köpte Ceux, en pigg och sprallig arab att rida in och ha parallellt, så jag fick lite fart. Till och med att gå som ridhäst med araben som handhäst klarade denna modiga lilla fyraåring gallant. Inget knot eller gnäll.

 

Så en kväll i januari eller om det var februari såg jag den där annonsen på frieserfolket på fb, den om Tyson. Och då började krafter sätta sig i rörelse som skulle förändra våra liv. Mitt, Arvids och Tysons, och säkerligen även Arvids nya människors. Jag bytte bort min lilla pärla, min tuffa, snälla och godmodiga kille. Och jag ångrar mig inte, jag vet att jag gjort rätt. Jag har sett honom på film, han är lyckligare där. Visst känns det i hjärtat och jag glömmer aldrig den där soliga vinterdagen då vi väntade på transporten i snön. Transporten som han gick rakt på utan att tveka, för det är så jag minns honom. Glad, lugn och ärlig.

 

 

Arvia lärde mig att släppa taget om någon man verkligen älskar för att dom ska få det bästa. Jag var otillräcklig för honom och gjorde honom inte fullt ut lycklig eftersom jag inte var fullt ut tillfreds med segheten som kom på köpet med hans upphöjda lugn. Det var inte min sak att förstöra en så fin häst om han kunde uppskattas fullt ut av någon annan. Det är bättre att acceptera nederlag och göra det bästa av det än att sticka huvudet i sanden och rasera alla möjligheter. När de andra hästarna som finns i mitt liv nu krånglar för mycket eller hetsar sig tossiga över en rundbal i ett dike saknar jag dig. Jag saknar ditt klipplika lugn och ditt mjuka sätt. Det skär i mig när jag ser att du är lyckligare där du är nu än du någonsin var med mig. Men samtidigt är jag stolt över att ha låtit dig gå. Stolt över det jag lärt dig och de delar av dig som jag ändå lärt mig att hylla och låta växa. Samtidigt är jag lycklig över att du fått det så bra. Och varför skulle du inte fått det? En sån som du bara måste man älska, du är unik. Gud fäste i din panna den vita stjärnan och gav dig som en gåva till människan. Du är rastlös, den största drömmen som aldrig slår in, men jag fick hålla dig en stund och för det är jag tacksam!

 

 

På senvåren 2008 kom en småtjock frieserdam jag tagit på foder från en fantastisk människa, Gunilla Björn, till vårt lilla stall på Röbäck. En korp, stor och stolt. Jag hade bara sett henne på bild innan och hon var mycket efterlängtad. Förlusten av Bee brann inom mig, men jag hade repat mig tillräckligt för att se fram emot att skingra tankarna tillsammans med en ny vän. Hon var helt klart rundare i hullet än jag tänkt mig och lite sämre i konditionen än jag förväntat, men vacker som synden.

Hon visade sig vara trygg i stallet och hagen men räddhågsen på uteritterna och jag fick en hel del tvärstopp och snabba skyggningar i början. Hon hade också en hel del humör som kom fram alltmer ju bättre kondition hon fick. Ibland var hon väl vass och direkt otrevlig, men för det mesta gick det att ta hennes tvära humör och lura henne att lägga in det i steget istället. Visst hade vi fadäsen då hon jagade ut oss ur hagen och vi fick ägna en hel helg åt NH träning modell "livet som insats" och även den gången hon sparkade mig i bröstet under långtyglingen eftersom hon lessnat. Men för det mesta var hon en pärla.

 

Feitske lärde mig vad lite jag egentlige kunde. Då jag hade Bee var jag duktig, nästan begåvad som ryttare. Med Feitske däremot fick jag jobba för allt. Allt det som Bee ställt upp på och haft så lätt för hade Fei svårt för eller så förstod vi inte varandra. Formgivningen det första året kändes som ett skämt, för den fanns inte alls i den grad jag önskade. Hon låg mest på som ett ånglok istället för att arbeta lång och låg. Hon trampade förbi sin tyngdpunkt och knuffade mig framför sig med bogen. Jag fick verkligen kämpa med mig själv och min självkänsla för att klara av henne.

 

Så jag började träna för Katrin Wallberg och utarbetade ett system för att vara mera tydlig och noggrann med hästen. Fei hade ju en helt annan kropp än Bee och mycket svårt för vissa övningar. Detta är typiskt för friesern som har svårt för sig med den korrekta formen eftersom dom har branta kors och högställda nackar. Dessutom har dom stor mekanik i sina benrörelser genom sina vinklar i kors och bogar samt längden på överarmsbenen. Friesern vill gärna sprattla högt och mekaniskt med sin framdel, sänka främre ryggen och lämna baksteget lite bakom handen, vilket är typiskt för körhästraser. Detta hade aldrig varit ett problem med min lilla vita ponnys runda kropp som naturligt kom till samlingen. Framförallt fick vi lära oss vikten av lång och låg med avslappnad överlinje för att bakbenen skulle kunna svinga fram samt inlärningen av den samlande halvhalten. Den halvhalt jag lärde mig då på Fietske är dock långt från den betydligt mer samlande halvhalt jag lär in idag. Den jag lärde mig då tjänade mer till att sänka tempot under rörelse för att få fram bakbenet mera och användes även till slutan. Den halvhalten användes ofta som korrigering av frambogen. Nu har man reviderat detta en hel del efter nya rön och träning över tid har visat att andra alternativ ofta är överlägsna.

 

Noggranheten var ledstjärnan med Fei och även NH övningarna. Genom detta fick hon större förttroende för mig och våra övningar gav sakta men säkert resultat. Hennes humör visade sig då och då. Till exempel i travsättningen då vi tog hjälp av en touchering av inner bak i igångsättningsögonblicket för att hjälpa henne att komma till en ren och samlad travtakt. Jag fick vackert köpa mig ett travspö eftersom hennes välriktade kosparkar nådde halvvägs upp mot bogen. Ibland tände hon helt enkelt till lite extra.

 

Jag minns så väl uteritterna i vinterlandskapet borta vid åsen, långa kraftfulla friesergalopper på grusvägarna under stjärnhimlen. Hennes små skyggskutt åt sidan varje gång som till slut blev en del av oss. Andra året började hon gå riktigt fint och den samlade traven kom igenom tydligare, vi började även nosa på trampet. Hennes riktiga flaggskepp var dock alltid traven, hon kunde trava samlat och mjukt bredvid stallets skrittande halvblod i någon kilometer åt gången. Rund och mjuk över ryggen så man satt barbacka som i en soffa. Galoppen förblev lite slängig och haffsig, men den blev sakta mindre rusig på banan och lite mindre tveksam ute.

 

Vi gjorde en hel del trickträning också som hon älskade. Mest tyckte hon om att springa och jaga mig runt på banan i olika fart och krumelurer, hon kunde buga och nästan gå spansk skritt. Hon var rolig och mysig och trivdes nog bäst med att pysa runt och inte göra så allvarsamma saker. Jag trivdes bra med henne och hade precis börjat känna att vi hittat stigen som vi skulle gå på tillsammans för att nå nya platser i vårt gemensamma liv då jag förlorade mitt jobb på UD. Utan pengarna kunde jag inte ha henne kvar och hon fick åka hem till Gunilla i mars 2010. Jag fick inget nytt jobb i Umeå och Gunilla hade själv inte råd att ha henne kvar utan hon såldes till nya ägare.

 

Så, där slutar vår saga. Tack för allt du lärt mig om hur svårt det kan vara att förstå. Du lärde mig att jag måste gå längre i mitt sökande efter svar, att jag måste acceptera, förstå och kompensera de brister hästen kan ha såväl som mina egna. Du lärde mig att känna min egen frustration och försöka lägga band på den innan den spillde över på dig. Jag hoppas du har det bra hos dina nya människor korpen min, om gudarna vill kanske vi möts igen.

http://www.youtube.com/watch?v=FV-HPOHu8mY

 

Ja, vad ska man säga. Den förbannade axeln läker inte som den ska. Något känns som det ligger "löst" och klickar illavarslande då jag rör på mig. Det har gått 15 dagar nu och armen går fortfarande inte att föra framåt eller över huvudet. Svullnaden vill heller inte ge med sig och beröring är fortfarande direkt plågsamt. På tisdag ska jag få komma till sjukgymnasten och hoppas på att vi kan reda ut vad som är fel så att man kan börja göra något åt det.

 

Det är mycket frustrerande eftersom jag inte kan vara med mina hästar och klarar inte ens av att mocka. Jag saknar dom mycket. Dessutom kan jag inte simma eller dansa. Stötarna från dans eller löpning gör alldeles för ont. Cykla till jobbet går inte heller eftersom man oundvikligen kör i gupp ibland. Så just nu promenerar jag med handväskan som mitella eftersom armen inte går att pendla.

 

Så, jag sitter på arslet framför datorn och gör inget vettigt, känner mig rastlös och ilsken och sover dåligt. På det stora hela påminner det mycket om nyckelbensbrotten i sommras även om detta faktiskt i stort är mycket mer hanterbart. Kan ju säga som så att detta inte hjäper mig att nå målvikten av 75kg i sommar i någon vidare mån. Man får väl glädja sig åt att andra saker i livet verkar rulla åt rätt håll just nu och att det kan komma att bli en riktigt fin vinter/vår framöver! Känner peppen att få komma ur det här dödläget nu och komma igång med roligare saker!

I februari 1998 galopperade en liten grå häst okontrollerat fram över en grusväg i Intaget med en 13årig tjej på ryggen. Stoet tänkte inte stanna, hur mycket jag än slet i tyglarna ökade hon takten, hon skulle hem. När vi närmade oss gården fick mina föräldrar kliva ut i vägen för att stoppa den skenande lilla busen. Det var min provridning av den häst som skulle komma att bli mitt liv, mitt allt i tio långa år.

 

Stora tuffa svarta ögon såg trotsigt in i mina, en vit ostyrig man och stora näsborrar som trumpetade morskt. "Mig sätter man sig inte på". Det krävdes linor för att lasta henne och tre människor för att få upp mig på hennes rygg första gången jag red henne på banan. All ridning gick i galopp och hon var alltid blötsvettig. Men rädd var hon aldrig, bara het och glad. Hon slog så det rungade i inredningen när man bar in sadeln och martingalen tycktes alltid för lång. Våra första hopptävlingar gick mest på tur och sedan kom vägringarna som sved ont för en tävlingsdjävul. Den första dressyrtävlingen fick domarna att överlägga om huruvida ekipaget skall uteslutas eller ej då hästen galopperar med det ena benparet utanför staketet och det andra på banan. Hon var besten med stort B, ridskoleskräcken. Den enda ponnyn som skrämde de erfarna vuxna eleverna. Med svansen som en fana och näsborrarna uppspärrade flög min vita skatt över ridbanans sand.

 

Men, vi lärde oss. Vi bytte bett, vi bytte instruktörer, vi tränade, jag föll av och föll av och föll av. Hon vägrade på hindren men låg i kurvorna med spetsade öron, det gick helt enkelt alltid för fort. Vi blev tvungna att flytta från ridskolan till ett privatstall. Vi växte sakta ihop, smälte samman den galna lilla hästen och jag. Jag lärde mig älska hennes fart och mod och började utmana henne. Över stock och sten flög, hasade eller kröp vi. Dit jag styrde gick hon, orädd och tuff. På henne kunde jag flytta bergen, men inte plocka prisrosetter. Hon vägrade konsekvent på tävlingsbanans hinder. Jag var fortfarande väldigt lockad av hoppningen och de vackra banden man kunde vinna. Vi upptäckte snart att hon var ostoppbar då hon var brunstig eftersom hon var ännu galnare då. Hon hoppade allt under brunsten. Även de regelundna ofrivilliga skenturerna blev fler då. Jag lärde mig helt enkelt inte att kontrollera henne, utan bara när jag skulle släppa loss henne. Om vägen vi red på bara var lång nog behövde jag inte kunna styra, hon saktade så småningom av själv.

 

Så byggde vi stallet hemma, jag blev äldre och lugnare och började inse att hoppning inte skulle ge oss dom rosetter jag åtrådde. Så vi började med dressyr, knackigt i början men sedan hittade vi den. Den dammiga gamla stigen bredvid basvägen. Den stig som en gång varit den enda vägen, belagd med vackraste sten. Jag började intressera mig för akademisk ridning. Och så. Sakta, sakta reste hon sig, min vita pärla, ur historiens dammiga bokblad kom hon som en pegas lysande ur havet. Min reinkarnerade carouselle häst.

 

Innan jag fyllde 18 han vi tävla ett år engelskt med akademisk träning och vi var svårslagna, de rosetter jag önskade mig hänger där än idag. Jag högaktar dem, för att hon gav dem till mig, allt annat de står för har jag lämnat bakom mig. Efter detta blev hon till stor sorg och saknad lämnad kvar i Stöde då jag studerade i Uppsala, något jag ångrar bittert. Det fanns dock inga pengar till annat. Då jag kom tillbaka från Uppsala hade vi förlorat en stor del av vår kontakt och hon sina muskler, vi fick börja om igen. Det var en mödosam väg och många gånger kändes det som om jag tappat bort min vän. Som om vi gått om varandra på stigen. När min mamma sa till mig att ta min gamla vän med upp till Umeå tvekade jag aldrig, det enda jag ångrar är att hon dog där och att vi aldrig kom hem igen tillsammans.

 

Hon blev aldrig riktigt sin forna glans värdig efter uppsalatiden. Som 21åring gick hon dock ett par tre steg i terre a terre och hade rena fina ansatser till både piaff och passage. Hennes lyhördhet för skolorna är min största strävan att få uppleva igen. Hon var min mästare, min musa och mitt mod. Hon var vit som snö och bar ett pannband med safirblå stenar i. Detta pannband har jag ännu kvar, hennes tomma träns hänger i mitt sovrum än idag. Varje gång jag tar ner det för att putsa det väger jag stången i handen och minns dom där svarta ögonen. Såhär i efterhand har jag ju förstått att hennes blick sa "jag bär dig var du vill, för mig jävlas man inte med"! I efterhand har jag förstått att hon bar mig, hon lärde mig och inte tvärtom.

 

Du fick inte det bästa av slut, din kropp gav upp. Men aldrig din själ. Min vita krigare som travade in på kliniken med huvudet högt den 14/3 2008 för att aldrig mera komma hem med mig.

 

Jag var där till slutet, du är med mig än.

 

 

I onsdags hade jag en riktigt trevlig kväll på banan med "mina" pojkar. Tyson var mycket lugnt, nästan lat och jag passade på att njuta av det. Vi kom ända ut till staketet och kunde prova några travsteg på volten. Han var inte alls lika stirrig ofokuserad som han brukar vara. Vi är något på spåren..

 

Devil jobbade på som en dröm som vanligt, mera travarbete och han trampade med fin takt och höll sig mot tyngdpunkten hela tiden. Vi fortsatte nosa på öppnan där jag stöter på problem med att jag släpar efter med kroppen så att han tränger in mot banans mitt och vi får en diagonalrörelse istället för en rak öppna. Dessutom tycker han att övningen är tung så jag övar på bytena mellan skolorna och böjd på spåret så att vi smidigt kan glida ur öppnan efter ett par steg och gå tillbaka till den tryggare böjd på spåret. Slutan ser fin ut, men jag får inte till hjälpgivningen med det höjda spöet precis som jag vill ha den. Han kommer lättare in med ytter bak om jag ger honom en touch på halsen än om jag använder spöet på yttersidan korset över ryggen. Jag fortsätter dock att hålla spöet höjt vid övningen för att få den visuella kopplingen befäst.

 

På fredagen tog jag upp Tyson på banan med hack/ridkapson kombon och det gick mycket bra till en början, han var spänd och på tårna men ställningen blev bättre med kapsontyglarna. Sedan kom tyvärr ett prassel i slänten och Tysons lilla spöke hoppade upp i huvudet på honom. Han rusade till och bytte riktning vid staketet, tyvärr hann jag inte med utan föll av. När jag kvicknade till igen hade han gått ned till stallet och stod där inne och åt. Han var hel och fin så jag plockade av honom sadel och träns och ställde in honom i boxen innan det bar av till sjukhuset.

 

Tyvärr gjorde jag ju illa mig såpass att det inte blir någon ridning på ett litet tag. Men det är nog en bra sak. Jag överväger att börja om med Tyson. Gå tillbaka helt till grunderna och bygga upp ett samspel i likhet med det man gör med en unghäst. Jag tänkte mig sätta honom i sadeln igen i vår och hoppas att det kan göra något för hans oroliga sinne och kanske föra oss lite närmare varandra.

Ja, jag hade ju satt ett mål att bli friskare och kryare. Sådär tre veckor in på denna omgång av motivation har det varit en seeeg kamp. Och nu i fredags blev det absolut tvärstopp då hästen skyggade lite på ridbanan så att jag åkte åt ett håll och han sprang vidare åt ett annat. Kontakten med marken blev väl brutal och slutade i en kortare medvetslöshet och ett rejält trauma mot musklerna kring det ännu inte helt läkta nyckelbenet.. Ont! Det blev övernattning på sjukhuset med ficklampa i ögonen och blodtryckskontrollert ett. En liten mysig morfinspruta bjöd dom rara människorna på akuten också på, det togs tacksamt emot av min sargade axel. Så nu är det totalt träningsstopp av nacke och axlar i en vecka, samt ridförbud i åtminstonde två.

 

Nåväl. Innan detta hände hade jag alltså simmat två gånger i veckan och tränat två hästar två gånger veckan samt ridit min egen häst två till tre gånger och slängt in några spontana promenader under tre veckors tid. Men, detta hjälpte föga. Om vågen var nådigt stämd kunde den trolla fram 83,5kg dvs -0,5kg på knappt tre veckor. Inte direkt ett resultat att jubla över.

 

Felkällor? Godis och läsk under helgerna, lite alkohol slank väl också ner. Kanske äter jag lite för mycket bröd på niofikat? Jag tar helt klart inte ut mig ordentligt då jag simmar, det ska kännas ordentligt och i sanningens namn gör det nog inte det. Någon fler kvällspromenad skulle nog inte heller skada.

 

Kontentan? Ta det mera seriöst om du vill se resultat sedan axeln läkt din lata fan! Ja, faktiskt!

En helt vanlig måndagkväll kom och gick. Idag var tredje gången jag markarbetade med de nya hästarna efter betet och nyckelbensbrottet. Tyson har i början haft lite problem med sina nerver och med honom har jag enbart koncentrerat mig på att komma runt på banan i de mönster jag tänkt mig. Formen får helt enkelt vänta. Med all den spänningen i kroppen kan han ändå inte åstadkomma några övningar av värde eftersom han kortar sin överlinje och hastar igenom övningarna. Men honom måste jag verkligen jobba på min positionering och på att hålla en mjuk hand trots att han spretar åt alla möjliga håll emellanåt. Idag var han dock mycket sansad och vi fick en hel del steg in mot tyngdpunkten på volten. Några ansatser till öppna på raka linjer mellan krumelurerna fungerade faktiskt också utan att han drog ihop sig alltför mycket. Idag kom vi ca en meter från staketet istället för två, ställning och böjning är dock fortfarande för mycket begärt eftersom han trycker mig utåt med bogen för att slippa gå nära staketet. Lite knep och knåp blir det, men framstegen märks i alla fall redan.

 

Devil är en riktig stjärna på det här med AR. Han arbetar ärligt och mjukt och lyssnar intresserat till hjälperna. Med honom har jag redan blivit tvungen att nosa på inlärningen av hjälperna för öppna och sluta samt den samlande halvhalten. Omväxling förnöjer den här hästen. Devil är ett fullblod med spenslig kropp, långa ben, hög manke, lite flackt kors och en lågt ansatt hals som sjunkit ned något mellan bogarna. Man får passa sig noga i volterna och hjälpa honom ut med bogen så att han inte får möjlighet att luta den mot föraren och på så vis falla innanför med framdelen. Är jag bara noga med detta stöd kliver han automatiskt till sin tyngdpunkt och arbetar bra igenom stegen. Han tröttar snabbt ut sig genom sin ärlighet, därför bli passen inte så långa. Man kan tydligt se på hans hals när han bär sig bättre i kroppen eftersom den hängbroliknande tendensen övergår till en mera rak och aningen välvd hals som dock fortfarande ligger lågt mellan bogarna. Att ändra det kommer givetvis ta tid, men jag har stora förhoppningar för den här snälla jätten. I dag testade vi några travsteg på volten och fann att han jobbar korrekt och ärligt även här. Med en så fin arbetspartner får man variera mycket och ge sig då det går bra för att inte nöta på arbetsglädjen hos honom och hamna i ett läge där han får träningsvärk som belöning för sitt trevliga lynne.