rastlostland

Jag har funderat lite på senaste tiden över mötet med nya människor och hur man tar dem till sig. De flesta människor man möter saknar ju vidare betydelse i ens liv. Dom är spöken i periferin som fladdrar förbi och försvinner. Tillfälliga bekantskaper i en förening, på en kurs, i ett stall eller på en arbetsplats. Många av dom är påtvingade, man kan inte arbeta på en plats utan att erkänna en medarbetares existens. Så, man lär känna dem, åtminstonde på ytan. Men hur många av dessa människor bär man med sig? Hur många består? Även om man inte tyckt illa om personen, antagligen har man tyckt mycket bra om dom, men man låter dem ändå glida bort. Falla i glömska, precis som jobbet/kursen/vad det nu var. Troligen anstränger jag mig inte tillräckligt för att nära realtionen, eller så var jag helt enkelt just ett spöke i deras värld. Ytterligare en person som kom och gick, som var intressant eller trevlig i stunden men inte gav ett bestående intryck.

 

Men så finns det dom där få människorna som stannar hos en, som blir en del av den man är. En vän, en själsfrände, en förtrogen, någon man helt enkelt inte kan leva utan. Som min barndomsväninna, hon är mig lika kär som min älskade sambo. Hon är en av dom människor som, trots att hon sårar mig ibland och vi inte drar jämt alla gånger, jag inte vill förlora. Och alla dessa vänner som lyser upp min vardag, trots att vi flyttat långt ifrån varandra. Dom som kan ringa en gång om år eller hitta på något då man råkar befinna sig i samma stad och det känns som om ingen tid förflutit. Dom vänner som lungt kan släppa en dumhet och resa sig över det för att vänskapen är viktigare. Dom vännerna på fb som faktiskt betyder något och som lockar fram leenden från djupet av själen med den banalaste av statusuppdateringar. Dom vännerna är de enda vännerna som betyder något.

 

Ibland möter man en vilt främmande människa som man redan från början känner att man vill lära känna. Redan i första konversationen märker man hur den personen kliver in från periferin i högupplöst färgprakt. I sommar har jag mött två sådana människor. Två vackra personer som jag tveklöst skulle släppa in i min lilla värld om dom bara vill ta platsen.

 

Det kanske är så att anledningen till att vi fäster så liten vikt vid så många är för att vi ska kunna lägga mer vikt vid de få. Så att vi verkligen ärligt och öppet kan fördjupa oss i våra utvalda? Men för att komma dit måste vi ju också våga träffas, våga öppna oss lite för att släppa in någon ur vimlet. Om man vågar öppna sig mer och möta fler på ett öppnare fält kanske man skulle hitta fler människor som bli viktiga i ens liv? Om inte annat är det värt att släppa in de enstaka man kan få för att de ger så mycket.