rastlostland

För snart ett år sedan köpte jag Soldat. Han kom till mig efter att jag förlorat Ty och jag kan ärligt säga att jag inte såg honom alls det första halvåret. Han fanns där, han bar mig, han hade lite humör men inte mycket mer. Efter sommaren har jag dock börjat se honom mer för vad han är. Det sägs att man får vad man behöver och gudarna ska veta att jag behöver den här valacken! Han är snygg som en gud, han är tålig och tuff och han tvingar mig att gräva mig upp ur min självgrävda grop. Hur kan man inte se honom? Sakta och smygande har han höjt ribban och mitt självförtroende med sina hyss. Visst driver hans eviga stegrande mig till vansinne, men jag måste ärligen erkänna att rädslan viker undan för varje dag. Vi ska nog få ordning på det där med lite tid. Han bär sig fint och har en trevlig samling, han arbetar alltid hårt även om det oftast är i en annan riktning än jag vill. Framförallt har han visat mig att jag inte är en så värdelös ryttare och tränare som jag tyckt det senaste året. Allt är inte guld som glimmar, det är en jävla massa temperament också! Om bara min tilltuffsade självkänsla tillåter kan det här bli något riktigt fint. Tack för tålamodet Solden! 

Årsskiftet 2012-2013 vändes min enkla värld uppochned för alltid. Det var då jag definitivt var tvungen att förstå att min axel inte ville läka helt, att jag var för klumpig och långsam i min ridning för att någonsin kunna rida min svarta Ty. Vid det här laget hade han också fått ett rykte på byn så att säga och ingen hjälp eller medryttare tycktes stå att finna. För varje dag han stod där i hagen eller bara kunde arbetas från marken på banan sjönk modet allt mer i mig. Min vackra missförstådda häst. Så långt vi kommit, men aldrig riktigt ända fram. Så jag valde i samrådan med min bästa väninna att ge upp honom och ta hjälp av någon som kunde rida till honom och hitta ett nytt hem åt honom.

 

Ty var mitt första och största misslyckande, inte bara för att jag verkligen trodde, i alla fall innan olyckan, att jag och han skulle funka. Jag hade all tiden han behövde, all vilja att göra rätt och jag höll verkligen av honom. Utan för att jag fick så mycket ovett utifrån och från människor som jag inte kände för att jag försökte ge en fantastisk häst en ärlig chans. Att förlora Ty i sig och allt annat som hänt kring det satte mig helt ur kurs. Jag har levt vid sidan av mitt eget liv sedan du lämnade mig. Skam, ånger och otillräcklighet. Varje dag tänker jag på dig Ty, varje gång min axel värker, varje gång jag ser en Frieser, varje gång jag galopperar en annan häst. Jag har inte klarat av att ta mig i kragen och återvända till bloggen eller egentligen till ARen sedan jag lämnade dig. Det finns så mycket jag borde gjort, så mycket starkare som jag borde ha varit för dig.

 

Haters going to hate, men jag kan säga er som tycker illa om mig för det här att det inte ens kan börja mäta sig med mitt eget självförakt. Jag la min själ i den hästen och de dagar vi var bra tillsammans flög jag mot himlen. Jag skrattade så tårarna rann i galoppen och jag njöt. Den dagen dörren stängdes mellan oss sköts mitt hjärtas fågel ned.

 

Detta är inget rop på medlidande eller någon önskan om förlåtelse eller överseende med mänskliga synder. Allt jag vill säga är: Ty, mitt hjärtas hjärta, var du än är nu. Förlåt mig mitt tillkortakommande! Det har tagit mig ett år att komma så här långt och jag lär få krypa länge ännu. Var du än är tog du en bit av min själ med dig då du gick och nästan allt mitt självförtroende. Men tack! Tack för att du visade mig vem jag verkligen är, sopade bort alla mina uppblåsta illusioner och lärde mig min plats. Och tack för det bästa häståret i mitt liv. Mitt hjärta jublar ännu till dina hovars takt. Det är inget fel på dig, det vet jag så väl. Förlåt mig...