rastlostland

För snart ett år sedan köpte jag Soldat. Han kom till mig efter att jag förlorat Ty och jag kan ärligt säga att jag inte såg honom alls det första halvåret. Han fanns där, han bar mig, han hade lite humör men inte mycket mer. Efter sommaren har jag dock börjat se honom mer för vad han är. Det sägs att man får vad man behöver och gudarna ska veta att jag behöver den här valacken! Han är snygg som en gud, han är tålig och tuff och han tvingar mig att gräva mig upp ur min självgrävda grop. Hur kan man inte se honom? Sakta och smygande har han höjt ribban och mitt självförtroende med sina hyss. Visst driver hans eviga stegrande mig till vansinne, men jag måste ärligen erkänna att rädslan viker undan för varje dag. Vi ska nog få ordning på det där med lite tid. Han bär sig fint och har en trevlig samling, han arbetar alltid hårt även om det oftast är i en annan riktning än jag vill. Framförallt har han visat mig att jag inte är en så värdelös ryttare och tränare som jag tyckt det senaste året. Allt är inte guld som glimmar, det är en jävla massa temperament också! Om bara min tilltuffsade självkänsla tillåter kan det här bli något riktigt fint. Tack för tålamodet Solden!