rastlostland

Dag två av den underbara Ewa clinicen är nu tillända och det är med många intryck jag lämnar den. Dagens teori handlade mycket om de övningar de ridande ekipagen testade på under gårdagen och dessa övningarns nytta och riktning. Vad vi önskar ska komma ur dessa övningar. Och även om vad vi bör undvika. Betänk dock fortfarande att det inte finns något rätt eller fel utan bara gynnsamt och inte gynnsamt samt att korrigeringar bara nyttjas för att stävja ett begånget fel. Då korrigeringen kommer in är vi redan försent ute. Då bör vi istället tacka för oss och testa igen. Här gäller det samtidigt att inte racka ned på sig själv eftersom det inte leder till utveckling av vare sig vår ridning eller våra drömmar. Vi ska istället förbereda väl så att vi kan använda hjälper och följa hästen i nuet, inte korrigera det redan skedda. Hästens hjärna ska bära hästen i harmoni och samförstånd med oss, vi kan inte ta hästens kropp till vår egen.

Övningarna bygger på en serie av rörelser som är förberedande för kommande moment och hela tiden syftar till att stärka hästen utan att trötta ut eller tråka ut den. I en början krävs mycket lite och mycket lite press sätts på hästens kapacitet. Man tillåter sig yvighet i det tänkta mönstret för att söka sina gränser och belöna allt som är av önskvärd och uppbyggande natur. Desto mer avancerat ekipaget blir desto mer press kan sättas till. Övningarna anpassar sig nämligen naturligt till den ökande svårighetsgraden. När och hur mycket svårighetsgraden skall ökas måste vi dock stämma av med vår häst. Allt har orsak och verkan, eller som Ewa uttrycker det: "Man gör något, så händer något". Det är dock viktigt att tänka på att inte öva på övningarna, de skall användas som ett redskap vilket känner av ekipagets nivå i nuet. Hästen skall inte dresseras utan den och ryttaren skall skola sina sinnen till samverkan och samförstånd. Ekipagets nivå stannar nämligen inte i nuet utan utvecklas ständigt.

I öppnan blir hästen diagonalt sammanskjuten men skall klara att i balans ändå röra sig på en linje, om den faller ur balans eller forceras kommer linjen brytas upp och bakdelen sladdar iväg. Vi får då inget gynnsamt påskjut och därigenom ingen möjlighet för hästen att gripa tag mot marken med sina bakben och sedan samla sig. Trampet i ytter stigbygel får inte förflytta ryttarens kropp inåt då detta självklart leder till obalans. Lika lite får handen glida iväg över manken till färdriktningen eftersom vi ju faktiskt kräver böjning i rörelsen.  Öppnan gör sig bäst mot väggen då hästens bakdel får stöd av väggen och därför oftast kan tolerera mera belastning.

Slutan är ogynnsam att avsluta till exempel en volt tillbaka med eftersom hästen då kommer in med nosen mot spåret och bakdelen tryckt ut från det. Det blir då en väldigt lång och onödigt krånglig väg för hästen att ställa om och rycka med sig bakdelen in igen då man kommer på spåret. Slutan faller dessutom ur om den får för mycket formgivning och tvärning, det behövs mycket lite för stor effekt. Av denna anledning kan det vara ogynsamt att göra slutan från en vägg eftersom väggen tenderar att trycka ihop hästens formgivning. Hästen är ju som bekant bredare bak och många hästar går redan mot en sluta då de går på spåret. Släpp väggen med andra ord. Små slutor med liten tvärning och formgivning är de tekniskt svåraste. Oskolade hästar rids alltid i en positionssluta till en början endast för hjälpgivningen och sedermera för att stärka hästen. Då hästen genom uppbyggnad via bland annat "följ mig in, följ mig ut" känns redo att klara en högre belastning kan man be om kortare steg och mindre tvärning. När man, som i övningen ovan, rider slutan på diagonal från en volt är det viktigt att tänka på att diagonallinjens längd och infallsvinkel mot spåret är direkt beroende av den förekommande volten. Desto mer formgivning, desto tidigare kommer vi möta spåret igen och ingången genom omställningen blir allt mer vinkelrät och tvär.

Skolskritten togs också upp idag. Skolskritten är en diagonal eller i det närmsta diagonal rörelse som för ryttaren kan kännas svår att balansera på. Enligt TR (äldre) definieras fri skritt som en 4-takt med tre ben i marken i varje givet tillfälle. Samlad skritt beskrivs som en 4-takt, också den med tre ben i marken, men med avsaknad av övertramp. Hästen ska alltså korta sina steg, använda sig av sin bakdel och samla sig i skritten så att höger bakben inte träder förbi höger frambens nedslagspunkt. Om benet pendlar längre fram än så pendlar det alltså lika långt bakåt. Hästens påskjut hamnar då så långt bakom hästen att det omöjligt kan ske någon belastning. Med andra ord man kan inte samla en häst som släpar sin motor bakom sig. Det kortade steget i den samlade skritten kommer av hästens ökade vinkling av bakdenet och tyngdförflyttning bakåt. Skolskritten kommer således av sig självt när hästen klarar av att korta steget och öka energin tillräckligt för att kunna bli kvar i diagonalbalans. De korta stegen beror alltid av de långa stegen, utan påskjut ingen drivkraft.

Det har för mig varit en mycket givande helg med en intressant föreläsare som lyft saken till ett annat plan. Ewas tollerans för nybörjarmisstag och avståndstagande hållning till alltför tidig perfektionism har varit nyttig för mig. Och det är solklart att alltför höga krav kväver passionen och viljan att lära. Omöjliga mål strävar man inte efter. Men om det är tillåtet att treva vågar man hellre drömma. Det är ju klart bättre att testa gränserna än att inte prova alls. Hästen är ett magnifikt djur som har förmågan att lära oss fast vi tror att vi ska lära den.

Perfektionism uppnås över tid. Mycket logiskt eftersom den gröna hästen knappast kan göra en perfekt sluta, hur skulle den kunna? Varför ska jag då propsa på den och göra oss båda ledsna och frustrerade. Hästen kommer själv att gå vidare till nästa steg då kroppen blir redo. Det kommer av sig självt om vi hela tiden känner på gränserna, dom flyttar sig nämligen. Därför är Ewas övningar med de snabba övergångarna så praktiska. En del av dem kunde jag sedan förut, många av dem har jag sett i böcker av andra mästare. Men likafullt är det lätt att fastna i "grunderna" för nitiskt. Bara för att det står "piruett" i övningen betyder ju inte det att jag och min gröna häst ska göra det just nu. Vi gör en förberedande piruett. Och vips, en dag så sitter den där som en blixt från klar himmel.

Har idag varit på kraftskapande ridkonst clinic i baggböle för Eva Kristina Pettersson, arrangerat av ARV - Akademisk Ridkonst Västernorrland. En Mycket inspirerande dag med många intryck och nya frågor. Dagens teori var verkligen givande, i synnerhet eftersom Eva har en lite annan infallsvinkel på ridkonsten som gör att den känns luftigare och friare i tanken. Hon har ett sätt att föreläsa som leder till eftertanke med ett positivt bakgrundsbrus av drömmar. Hon lägger nämligen mycket vikt vid att vi måste tilllåta oss att drömma fritt, väl över dagens kapacitet för att kunna hitta vår väg och inte lägga begränsningar på oss själva. Men, hon är också tydlig med att påpeka att det är okej och naturligt att det för den mindre skolade ryttaren ofta blir mindre bra eller rent av yviga resultat under vägen. Man måste våga testa och känna för att kunna lära sig att bli noggrann. En övning kan inte bli fullkomlig och det är inte lönt att peta i detaljerna till perfektion om det dödar lusten att utföra den. Man kan alltid backa och lägga in fler detaljer och bli petigare allteftersom ekipaget utvecklas.

Vi har också gått igenom hästens naturliga balans och hur den störs i olika situationer av ryttaren. Till exempel varför hästens inner bakben faller ut från tyngdpunkten då vi sänker vår inner axel eftersom det förskjuter rörelsen. Hur en inbalans i frambenens rörelsemönster tvingar bakbenen ur sin bana. Eftersom hästen naturligt svarar så bra på våra vikter kan vi dra nytta av detta för att lära in följsamhet och samling samt förstå och känna hur hästens påskjut gynnar dess formgivning. Till exempel i övningen "följ mig in, följ mig ut" där man drar nytta av hästens lyhördhet och flyttar den inåt eller utåt på volten bara genom tonus i den stigbygel man vill färdas åt samtigt som man med handen "stänger" hästens väg åt motsatt riktning. I denna övning erhåller man dessutom helt gratis ett steg sluta och ett öppna mellan vandringarna in och ut på volten.

Många av Evas övningar går nämligen ut på att sätta en "press" på hästen och få en samling, ett kortare steg med tyngden bakåt och på bakknänan med vinklade bakben i mycket korta intervaller. Hon arbetar också med att ständigt byta riktningar och hålla rörelsen i flödande form framåt. Man använder sig av linjer som underlättar för hästen att snarast omedvetet hamna i skolorna och övningarna vi önskar oss för att den ska kunna lära sig mentalt att utföra dem. Man bygger upp hästen på ett trevligt sätt i lämplig takt. När hästen blir starkare kan man pressa mera och får antagligen också mera som svar.

Bakom detta ligger hela tiden ett målmedvetet strävande efter att hästen ska förstå rörelserna. Hästen måste nämligen mentalt kunna spela på vår planhalva för att vi ska kunna nå harmoni i rörelserna. Vi måste flytta hästens hjärna i övningarna, att flytta hästen leder bara till motstånd. Därför måste hästen få möjlighet att förstå övningarna med oss och vi måste vara trevliga i vårt handhavande av hästen. Vi måste betvinga vår gripreflex då hästen vill höja sin form för att inte tvinga ned den i ett läge där den kanske skulle behöva upp för att klara uppgiften.

Eva vill helst inte prata om "rätt och fel" utan snarare om "funkar idag, funkar inte idag". Med detta inte sagt att vi kan överge vår genomgående dröm och önskan om målet och slarva runt, ridning är fortfarande hårt arbete för ryttaren. Vi måste dock tillåta oss att testa och känna, prova våra begränsningar och belöna väl utfört arbete. Om vi aldrig drömmer, aldrig testar, aldrig trevar misslyckas vi troligen inte. Men vi kommer heller inte utvecklas. Vi blir liggande, som en häst helt utan sitt naturliga påskjut, utan liv.

"Att se hästar i frihet gör något med dig nästa gång du ser dem, i fångenskap"

Ja, nu var det ett gott tag sedan jag skrev något här igen. Blir lätt så när jag får sådana här nycker, jag börjar med de bästa intentioner att hålla mig till ett uppsatt mål och så tröttnar jag på vägen. Då behövs det kickar i vardagen som får en att vakna upp ur det gråa vardagslunket, andas lite lättare och ta in ljuset i ögonen igen. Det är först när något positivt händer som man vaknar till och kommer ihåg att göra saker man tycker om. Man återupptäcker livskvaliteten igen. För det är väl ganska logiskt att vi blir avtrubbade i den här världen. Skit på radion, elände på tvn, misär på nyheterna och vardagarna följer samma inrutade mönster. Vi går upp samma tid, går till samma jobb, gör samma saker, går hem och gör samma saker. Eller? För det allra mesta är det nog så, vi lever mellan helgerna och mellan löningarna. Inga pengar betyder ju att man inte kan göra något kul, då måste man tillbaka till samma gamla jobb, göra samma saker för samma lön som tar slut vid ungefär samma tid varje månad. Är det konstigt att man bara håller ner huvudet och tröskar på som en trogen oxe i en plogfåra?

Därför måste man unna sig saker i vardagen och njuta av saker som fungerar som dom ska. Stanna upp och njut av de tillfällen då det går lätt eller känns bra. Cykelturen till och från jobbet kan bli en paus att uppskatta, ren frisk luft och inga onödiga stimuli. Höj stereon i bilen med favoritmusiken och njut av tiden du spenderar i den. Ta ett bad istället för duschen, det tar inte många minuter extra. Ta en paus från tv-tittande eller datorn och titta på när hundarna får spel i soffan istället för att skälla på dom. Dom har ju bara roligt. Resonera och grubbla på saker som du anser orättvisa eller onödiga, om du håller på länge nog kommer du se den andra sidan av saken. Låter det som hippietrams och löjlig hjälp till självhjälp mumbo-jumbo allá expressen. Det är troligast för att det är precis så jävla mögligt det är. Det är nästan omöjligt att debattera och filosofera om att se livet från den ljusa sidan och att hitta guldkornen i vardagen utan att låta som ett avsnitt av Leila bakar med inslag av Carola. Glädje är en livsstil och vi ska vara bäst på allt utan att gnälla och helst baka bullar i ett shabby-chic kök med en turkos tygradio som spelar p4 i bakgrunden. Men den lilla tygradion kostar 1200kr och då måste vi tillbaka till jobbet i ruta ett igen.

Vad jag vill säga är helt enkelt att livet är rätt meningslöst och otroligt monotont. Och vad som är ett lyft i vardagen för mig kanske inte är det för någon annan. Självklart ska man vara glad för det lilla i livet och givetvis ska vi vara lyhörda för när dom bra sakerna sker. Vi ska stanna upp och ta tillvara dom, känna luften i lungorna, rymden lätta lite och hur ljuset liksom blir trevligare för ögonen. Men vi ska passa oss noga för att falla till föga för lyckliga-livsstils-propagandan, den ger bara prestationsångest och falsk tillfredställelse. Om vi ska följa lyckoschablonen blir även de små guldkornen styrda av sammhällets normer och glittret mattas av och försvinner. Man kan inte tvinga fram de bra stunderna lika lite som man kan tvinga fram inspiration. Det är helt i sin ordning att vara ledsen och känna sig inträngd av samhällsstrukturen, den är inte direkt uppbyggd för att göra våra själar lyckliga. Troligast beror det på att vi strävar efter fel saker. Eller att vi helt enkelt är så upptagna av vardagslunket att vi inte uppmärksammar de små andninghålen som gör just oss glada.

Jag kan kanske låta bitter och cynisk, men det finns två sidor av allt. Idag har tydligen något hänt i min vardag som gjorde mig uppåt och inspirerad tillräckligt att spotta ur mig denna föga livsbejakande klagolåt. Den måhända inte vara av särskilt relevant natur, men jag känner mig bättre nu när den är gjord. En positiv sak måste nämligen inte vara rosa och fluffig och full av glitter.

Har hittat detta fina kök på Ikea och tycker mycket om det. Det ger huskänsla, men är inte för detaljerat för en liten yta. Skulle verkligen vilja byta våra luckor i bostadsrätten till dessa och behålla dom gamla stommarna. På just denna bilden (som jag hittat på google) är det även rätt färg på bänkskivan för min smak. Lägg sedan till naturstenslikt kakel eller mosaik i grå toner. En list i underkant överskåpen och gråmålat under listen samt en tapet med "rutmönstring" i ljust grått eller vitt med diskret repeterat mönster. Golvet är en plastmatta som liknar träplankor.

Med tanke på vår smala budget hoppas jag att detta skulle kunna fungera eftersom det prismässigt har chans att inte bli för många tusenlappar dyrare än 10 000kr. Vi hade ju hoppast sträcka repfonden så långt det går i köket. Med tanke på att vi har för avsikt att sälja lägenheten i framtiden så är det ju också köket som är det mest prioriterade eftersom badrummen redan är gjorda. Ytskikt i övrigt är ju inte alls lika viktiga. Köket är ju en punkt på vilken man bedömmer en hel lägenhets totalskick på något vis.

Till detta finns en söt serie som heter finntorp på Ikea som jag också gillar och det lyfter in lite mera "lantlig romantik" med en del svarta och lite hårdare grafiska detaljer som jag gillar. Jag menar, shabby chic i all ära, men man kan väl vrida upp volymen lite?

Kliar mig i huvudet och bor ute på olika hemsidor just nu i jakt på det perfekta (och prisvärda) utseendet på vår nya bostadsrätt. Eftersom vi inte kommer ha mycket pengar blir det en hel del planerande och massor av saker måste tas pö om pö. Trots det är det mycket svårt att inte drömma fram en helhetsbild av det färdiga resultatet. Jag vet att vi inte kommer att ha råd att fixa allt i första taget, troligast inte ens under första åren. Men jag tror jag vet ungefär hur jag vill ha det.

Eller, jag vet rätt bestämt vad jag vill ha på väggarna, frågan är om det är tråkigt? Jag har fastnat för grått, svart och vitt med olika inslag av högblankt och silver. Är det då ett sobert genomgående tema eller trist försök till stil? När jag skissar på det får jag till fondväggar i 3 rum, medaljongtapeter i 3 och grått i 3. Det låter väl som ett toppenplanerat genomgående tema. Fast kanske paletten är för slät? Finns just inga färger att stoltsera med i min idé. Föga förvånande när det gäller mig.

Jag resonerar emelertid som så att gardinerna och annan textil får styra färgerna i rummen och att det på så vis blir tidlöst. Dessutom bygger vi ju på det tema som redan finns i lägenheten med medaljongtryck.

Vardagsummet skulle då bli svart/antracit och vitt med medaljongmönster. Vi målar helt enkelt ovanpå den vackra men solblekta medaljongtapet som sitter i lägenheten idag. I hallen vill jag ha en söt tapet med blommor i grafiskt grått, svart, vitt och silver på ena väggen och de andra i ljust grått.

I köket blir det en list i nederkant av överskåpen. Under listen målar vi grått med avtorkningsbar färg och upptill någon form av rutmönstrad medaljongtapet i vitt/ljusgrått. Det vita kaklet byts ut mot mosaik i naturstensgrått. Eftersom bänken ska kortas och en till troligen byggas måste en matchande bänkskiva in.

Sovrummet har en fantastisk tapet i dagsläget som jag ämnar behålla på en av väggarna och de övriga tre får bli silvergrå enligt inrådan från min mamma, tror hon träffat helt rätt där. Matchande golv kommer så småningom. Värmen i rummet kommer från de varmbruna möbler vi har sedan tidigare och blåa textilier.

Sist har vi då gästrummet som jag vill ha en vitrandig tapet av modellen högblank mot matt i. Det gråa i det rummet kommer så småningom att komma från golvet där vi planerar en plastmatta eller klick-golv med gråblå toner i.

Tycker personligen att det är ett väldigt skärpt tema som går igen från rum till rum och borde passa bra med 70-tals skåpen. De neutrala färgerna är lättvarierade och funkar väl för vilken inredning som helst. Tror helt klart att det här är min stil, i alla fall i dagsläget. Men kanske blir det för grått och kallt? Ska man lyfta in lite beige? Det anses ju också neutralt. Enda problemet är ju att jag inte gillar beige! Nej, det blir nog kalla grå toner i olika ljusa och mörka varianter med inslag av högblankt här och där.

Idag fick jag det efterlängtade samtalet från mäklaren, säljaren tog vårt bud och vi ska skriva kontrakt på onsdag. Det har nog inte riktigt sjunkit in ännu att vi snart, med kära föräldrars hjälp, är ägare till en egen liten trea på Haga. Så liten är den visserligen inte, hela 84kvm stoltserar den med. Och just nu surrar tusen tankar genom mitt huvud. Ekonomin? Renovera? Trivas? Flytta? Hur möblera? Hur funkar det att ha bostadsrätt egentligen? Hur ställer jag mig i kö för garageplats? Vad har jag glömt tänka på? Ska ta kontakt med min bankman snarast och ladda med tusen frågor till mäklaren till på onsdag. Hur svårt kan det vara att ha bostadsrätt egentligen? Massa andra medelmåttor har ju det och dom verkar ju nöjda.

I och med den här lägenheten tar vi nästa steg mot drömmen om ett eget hus inom pendlingsavstånd från jobbet. Det där lilla extra som gör livet värt att leva. Att äga sitt eget boende och bestämma över väggfärg och golv. Gillar jag inte garderoben där? Ut med skiten! Ingen jävel kommer och trycker någon bot under näsan på mig för fettfläckar på tapeterna efter fyra års troget betalande av hyran. Och jag kan göra saker bättre i min lägenhet, ändra och laga så som jag vill ha det. Det ska bli underbart! slitigt? säkert! men underbart.

Framförallt så kan jag äntligen bo mig inne, landa på riktigt. Hyresrätter är som hotellrum, de är tillfälliga. I alla fall har de alltid varit det i mitt liv. Jag har aldrig heller haft som livsmål att bo i hyresrätt resten av livet. Jag vill ha ett hus, det får gärna vara litet och nätt. Jag behöver inget skrytbygge, bara ett normalt hus. Så även om den här bostadsrätten bara är ytterligare ett steg på vägen mot drömmen känns det helt rätt. Jag har ingen brådska längre, känner inte samma rastlöshet.

Jag har trivts med själva lägenheten i Nacksta, den skapar ingen noja och är i sig trevlig. Jag bara ogillar grannarna och det skabbiga området. Folket i Nacksta behandlar sina hyresrätter som just hyresrätter, slit och släng och riv i ruin. Det ska bli skönt att komma någonstans där man värnar om sitt boende och sina grannar. Och på något vis visste jag direkt då jag såg annonsen på Riddargatan 11A att den var för oss. Sliten och älskad innan och nu kändes det som om den ville ha en ny generation människor att älska. Första visningen kändes lika rätt, jag kände mig dragen till lägenheten. Den kändes ljus och lugn om än luggsliten. CH fick samma känsla på nästa visning. Så när mäklaren ringde idag med beskedet så kände jag att vi hittat rätt. Vi kanske blir kvar ett tag på det här trappsteget ändå..

Denna veckan har varit hektisk, bortsett från dunderförkylning, övertid och kastreringen av hästen. Det hela började för ett par veckor sedan med en annons på ett litet hus lång ute på landbygden. Ett jättefint litet hus, men en omöjlig dröm för oss. Främst är det väl min dröm, men jag är ju så lyckligt lottad att jag har en man som vill mig väl. Vi har fått inse att vi aldrig kommer att få råd till lånet på ett litet hus om vi inte börjar bospara aggresivt eller köper en lägenhet som vi sedan kan sälja. Problemet var som vanligt pengarna. Vi har ingen handpenning utan måste låna allt av banken.

Så, då står jag där igen. Med tvångstankar om att göra något större och bättre av någonting, göra något av värde istället för att slösa pengar, energi och sömnlösa nätter på en hyresrätt i Nacksta. Och jag tittade på allt och räknade på allt, men i slutändan saknades det pengar.

Med min rastlöshet måste jag alltid ha projekt, gärna fler än jag kan klara av. Jag söker mig projekt i vardagen, vilket ger mig sinnesro. Hästen är ett sådant projekt. Lägenheten i nacksta var ett sådant projekt. Tills jag med tungt hjärta innan sommaren förstod att anledningen till att inget någonsin händer i den är att jag inte vill bo kvar här. Vi började fixa med balkongerna och det blev visserligen bra, men inte helhjärtat klart.

Lägenheten är överlägset planlöst, 89 lyxiga kvadrat med två balkonger, två toaletter, grovkök och klädkammare. Men, den är lyhörd. Området är grönt med bra gångbanor att promenera på. Men här ligger sopor överallt och kycklingben slängda i gräset. Grannarna håller igång på kosntiga tider och är allmänt stökiga och oförskämda. Efter 10månader av usel och ojämn sömn är smekmånaden med trean i Nacksta över. Jag har alltid älskat den här lägenheten, från dagen vi gick på visningen till skrivande stund. Men... Den ligger på fel plats. Och hur vacker den än är kommer jag aldrig att riktigt trivas här.

Så, tack och lov för snälla föräldrar som kan tänka sig att låna ut pengar till handpenningen. Från och med i måndags denna veckan har allstå tvångstankarna fått övergå i ett äkta projekt. Tre visningar har vi hunnit med den här veckan och även hunnit förälska oss på nytt. I en liten trea med inglasad balkong och ett stort renoveringsbehov. Och min rastlösa själ jublar. Tänk att betala pengar till sitt eget projekt varje månad istället för till Mitthem. Att kunna få lära sig tapetsera och snygga till i en sliten liten bostadsrätt och se den bli något för oss. Visst kommer det bli jobbigt och helt säkert kommer det bli dyrt och vi lär bli oense ibland, men det är precis så jag vill ha det. Så, nu ska vi bara lyckas köpa oss ett litet smakprov på vuxenlivet, ett litet övningshus. Ett berg av besvikelser i form av budgivningar och obeslutsamma säljare är det sista lilla hindret innan vi kan flytta in vår lilla familj i vårt nya lilla projekt. Vilket det än månde bli.

Ja, någonstans måste man ju faktiskt börja. Efter att i åratal ha tänkt, precis som så många andra, att blogga inte är något för mig. Kanske är det ändå dags att falla till föga för allmännöjet i bloggandet precis som jag trillat dit för facebook, vilket jag ju heller inte skulle skaffa mig.

Den här bloggen kommer handla om mig själv och mina personliga funderingar kring livet mellan 20 och 30 och troligen även en hel del om hästar. Om någon annan kommer finna ett nöje i att läsa den eller ens hitta hit är egentligen oväsentligt, vad som är viktigt med den är att jag får ett utrymme att ventilera mina mediokra och aningen krystade diskussioner med mig själv.