rastlostland

Årsskiftet 2012-2013 vändes min enkla värld uppochned för alltid. Det var då jag definitivt var tvungen att förstå att min axel inte ville läka helt, att jag var för klumpig och långsam i min ridning för att någonsin kunna rida min svarta Ty. Vid det här laget hade han också fått ett rykte på byn så att säga och ingen hjälp eller medryttare tycktes stå att finna. För varje dag han stod där i hagen eller bara kunde arbetas från marken på banan sjönk modet allt mer i mig. Min vackra missförstådda häst. Så långt vi kommit, men aldrig riktigt ända fram. Så jag valde i samrådan med min bästa väninna att ge upp honom och ta hjälp av någon som kunde rida till honom och hitta ett nytt hem åt honom.

 

Ty var mitt första och största misslyckande, inte bara för att jag verkligen trodde, i alla fall innan olyckan, att jag och han skulle funka. Jag hade all tiden han behövde, all vilja att göra rätt och jag höll verkligen av honom. Utan för att jag fick så mycket ovett utifrån och från människor som jag inte kände för att jag försökte ge en fantastisk häst en ärlig chans. Att förlora Ty i sig och allt annat som hänt kring det satte mig helt ur kurs. Jag har levt vid sidan av mitt eget liv sedan du lämnade mig. Skam, ånger och otillräcklighet. Varje dag tänker jag på dig Ty, varje gång min axel värker, varje gång jag ser en Frieser, varje gång jag galopperar en annan häst. Jag har inte klarat av att ta mig i kragen och återvända till bloggen eller egentligen till ARen sedan jag lämnade dig. Det finns så mycket jag borde gjort, så mycket starkare som jag borde ha varit för dig.

 

Haters going to hate, men jag kan säga er som tycker illa om mig för det här att det inte ens kan börja mäta sig med mitt eget självförakt. Jag la min själ i den hästen och de dagar vi var bra tillsammans flög jag mot himlen. Jag skrattade så tårarna rann i galoppen och jag njöt. Den dagen dörren stängdes mellan oss sköts mitt hjärtas fågel ned.

 

Detta är inget rop på medlidande eller någon önskan om förlåtelse eller överseende med mänskliga synder. Allt jag vill säga är: Ty, mitt hjärtas hjärta, var du än är nu. Förlåt mig mitt tillkortakommande! Det har tagit mig ett år att komma så här långt och jag lär få krypa länge ännu. Var du än är tog du en bit av min själ med dig då du gick och nästan allt mitt självförtroende. Men tack! Tack för att du visade mig vem jag verkligen är, sopade bort alla mina uppblåsta illusioner och lärde mig min plats. Och tack för det bästa häståret i mitt liv. Mitt hjärta jublar ännu till dina hovars takt. Det är inget fel på dig, det vet jag så väl. Förlåt mig...

2008 föddes en liten svart hingst i Agnäs, Bjurholm, ett par mil utanför Umeå. Han var runt två veckor gammal första gången jag såg honom. Han föddes nämligen upp av ägarinnan till Feitske som jag hade på foder. Hans halvbror var en tuff sak med mycket attityd medan han var mera lugn och mjuk redan från början. I pannan hade han en vit stjärna, enligt rasdomarna tillräckligt för att ge en 2a premie, men enligt mig en unik och vacker sak. Han fick namnet Arvid, vilket förvanskades i de holländska papperen till Arvia.

 

 

Under hela den tid jag hade Fei på foder drogs jag till den lilla hingstungen och inför andra sommaren började vi så smått fundera på om jag kunde skaffa en stallplats där jag kunde ha hingst så jag kunde låna honom då Fei åkte hem för inseminering. Det var något med Arvid som lockade mig. Han var knotig och liten, som alla unga friesrar är. Men det var något med den anrika stjärnan som inte ville släppa taget om mig. Så, efter att jag bittert fått ge upp Feitske, skaffat nytt jobb och flyttat till sundsvall visade det sig att den lille hingsten fortfarande inte blivit såld. Jag pratade då med Gunilla som mycket generöst gick med på en avbetalningsplan som jag kunde klara av. Så på hösten 2010 kom den lille killen till Sundsvall, till en lösdrift i Töva.

 

Vi gullade på i maklig takt, i början var han nervös och bufflig. Eller i alla fall så nervös som Arvia någonsin blev, han stod stadigt på jorden för det allra mesta. Kalven i hagen bedvid var dock en riktigt läskig sak som det tog ett tag att komma underfund med. Vi upptäckte dock snart att han frös, trots dubbla täcken. Det var visserligen en ovanligt bister vinter, men han frös och verkade ha det jobbigt. Så då valde vi att flytta från lösdriften till ett stall i Sörhuli istället.

 

Våren 2011 reds han in och vi lärde oss tömkörning. Allt var så oerhört okomplicerat för han var alltid så lugn och snäll. Han tog allt med ro och hetsade aldrig upp sig. När sadeln skulle på var det sedan bara att kliva upp och rida, ingen bockning och inget trams. Han lärde mig dock massor om unghästar på ett snällt och lugnt sätt. Som en mjukstart i unghästlivet. I det akademiska markarbetet jobbade han fint, korrekt och mjukt med naturlig lätthet. I alla fall till en början. Efter sommaren började jag dock märka att vi planade ut. Det stoiska lugnet som jag tyckt så mycket om blev mer och mer av ett irritationsmoment när det behövdes mer energi.

 

Jag fann snart att jag inte lyckades ge honom den energi som behövdes för att komma vidare och hade svårt att hitta motivationen till våra tränngstillfällen. Jag märkte också att jag var tvungen att tulla mer på detaljarbetet än jag ville om han skulle vara motiverad att följa med. Jag fick lära mig tålamod i mängder. Vi började trickträna vilket han gillade mycket och jag beslöt mig för att tagga ner lite och ge honom utrymme att mogna mer. Jag hade tagit för mig för mycket av hans snälla sätt och krävt mer än hans självkänsla tycktes klara. Så senhösten och vintern ägnades mera åt lek och mys vilket han verkade gilla. Han kastrerades också under hösten, vilket jag ångrar mycket eftersom han inte behövde det alls. Det var snarare en logistisk nödvändighet än en hanterbarhetssak.

 

Arvia var alltid stencool. Om de andras hästar galopperade ifrån oss ute kunde han stå kvar, han verkade inte berörd alls. Han kommer då han kommer. Hur mycket jag än älskade detta och hur väl jag än visste att jag aldrig kommer hitta en likadan häst igen gick hans lugn, hans tröghet, mig på nerverna. Så jag köpte Ceux, en pigg och sprallig arab att rida in och ha parallellt, så jag fick lite fart. Till och med att gå som ridhäst med araben som handhäst klarade denna modiga lilla fyraåring gallant. Inget knot eller gnäll.

 

Så en kväll i januari eller om det var februari såg jag den där annonsen på frieserfolket på fb, den om Tyson. Och då började krafter sätta sig i rörelse som skulle förändra våra liv. Mitt, Arvids och Tysons, och säkerligen även Arvids nya människors. Jag bytte bort min lilla pärla, min tuffa, snälla och godmodiga kille. Och jag ångrar mig inte, jag vet att jag gjort rätt. Jag har sett honom på film, han är lyckligare där. Visst känns det i hjärtat och jag glömmer aldrig den där soliga vinterdagen då vi väntade på transporten i snön. Transporten som han gick rakt på utan att tveka, för det är så jag minns honom. Glad, lugn och ärlig.

 

 

Arvia lärde mig att släppa taget om någon man verkligen älskar för att dom ska få det bästa. Jag var otillräcklig för honom och gjorde honom inte fullt ut lycklig eftersom jag inte var fullt ut tillfreds med segheten som kom på köpet med hans upphöjda lugn. Det var inte min sak att förstöra en så fin häst om han kunde uppskattas fullt ut av någon annan. Det är bättre att acceptera nederlag och göra det bästa av det än att sticka huvudet i sanden och rasera alla möjligheter. När de andra hästarna som finns i mitt liv nu krånglar för mycket eller hetsar sig tossiga över en rundbal i ett dike saknar jag dig. Jag saknar ditt klipplika lugn och ditt mjuka sätt. Det skär i mig när jag ser att du är lyckligare där du är nu än du någonsin var med mig. Men samtidigt är jag stolt över att ha låtit dig gå. Stolt över det jag lärt dig och de delar av dig som jag ändå lärt mig att hylla och låta växa. Samtidigt är jag lycklig över att du fått det så bra. Och varför skulle du inte fått det? En sån som du bara måste man älska, du är unik. Gud fäste i din panna den vita stjärnan och gav dig som en gåva till människan. Du är rastlös, den största drömmen som aldrig slår in, men jag fick hålla dig en stund och för det är jag tacksam!

 

 

På senvåren 2008 kom en småtjock frieserdam jag tagit på foder från en fantastisk människa, Gunilla Björn, till vårt lilla stall på Röbäck. En korp, stor och stolt. Jag hade bara sett henne på bild innan och hon var mycket efterlängtad. Förlusten av Bee brann inom mig, men jag hade repat mig tillräckligt för att se fram emot att skingra tankarna tillsammans med en ny vän. Hon var helt klart rundare i hullet än jag tänkt mig och lite sämre i konditionen än jag förväntat, men vacker som synden.

Hon visade sig vara trygg i stallet och hagen men räddhågsen på uteritterna och jag fick en hel del tvärstopp och snabba skyggningar i början. Hon hade också en hel del humör som kom fram alltmer ju bättre kondition hon fick. Ibland var hon väl vass och direkt otrevlig, men för det mesta gick det att ta hennes tvära humör och lura henne att lägga in det i steget istället. Visst hade vi fadäsen då hon jagade ut oss ur hagen och vi fick ägna en hel helg åt NH träning modell "livet som insats" och även den gången hon sparkade mig i bröstet under långtyglingen eftersom hon lessnat. Men för det mesta var hon en pärla.

 

Feitske lärde mig vad lite jag egentlige kunde. Då jag hade Bee var jag duktig, nästan begåvad som ryttare. Med Feitske däremot fick jag jobba för allt. Allt det som Bee ställt upp på och haft så lätt för hade Fei svårt för eller så förstod vi inte varandra. Formgivningen det första året kändes som ett skämt, för den fanns inte alls i den grad jag önskade. Hon låg mest på som ett ånglok istället för att arbeta lång och låg. Hon trampade förbi sin tyngdpunkt och knuffade mig framför sig med bogen. Jag fick verkligen kämpa med mig själv och min självkänsla för att klara av henne.

 

Så jag började träna för Katrin Wallberg och utarbetade ett system för att vara mera tydlig och noggrann med hästen. Fei hade ju en helt annan kropp än Bee och mycket svårt för vissa övningar. Detta är typiskt för friesern som har svårt för sig med den korrekta formen eftersom dom har branta kors och högställda nackar. Dessutom har dom stor mekanik i sina benrörelser genom sina vinklar i kors och bogar samt längden på överarmsbenen. Friesern vill gärna sprattla högt och mekaniskt med sin framdel, sänka främre ryggen och lämna baksteget lite bakom handen, vilket är typiskt för körhästraser. Detta hade aldrig varit ett problem med min lilla vita ponnys runda kropp som naturligt kom till samlingen. Framförallt fick vi lära oss vikten av lång och låg med avslappnad överlinje för att bakbenen skulle kunna svinga fram samt inlärningen av den samlande halvhalten. Den halvhalt jag lärde mig då på Fietske är dock långt från den betydligt mer samlande halvhalt jag lär in idag. Den jag lärde mig då tjänade mer till att sänka tempot under rörelse för att få fram bakbenet mera och användes även till slutan. Den halvhalten användes ofta som korrigering av frambogen. Nu har man reviderat detta en hel del efter nya rön och träning över tid har visat att andra alternativ ofta är överlägsna.

 

Noggranheten var ledstjärnan med Fei och även NH övningarna. Genom detta fick hon större förttroende för mig och våra övningar gav sakta men säkert resultat. Hennes humör visade sig då och då. Till exempel i travsättningen då vi tog hjälp av en touchering av inner bak i igångsättningsögonblicket för att hjälpa henne att komma till en ren och samlad travtakt. Jag fick vackert köpa mig ett travspö eftersom hennes välriktade kosparkar nådde halvvägs upp mot bogen. Ibland tände hon helt enkelt till lite extra.

 

Jag minns så väl uteritterna i vinterlandskapet borta vid åsen, långa kraftfulla friesergalopper på grusvägarna under stjärnhimlen. Hennes små skyggskutt åt sidan varje gång som till slut blev en del av oss. Andra året började hon gå riktigt fint och den samlade traven kom igenom tydligare, vi började även nosa på trampet. Hennes riktiga flaggskepp var dock alltid traven, hon kunde trava samlat och mjukt bredvid stallets skrittande halvblod i någon kilometer åt gången. Rund och mjuk över ryggen så man satt barbacka som i en soffa. Galoppen förblev lite slängig och haffsig, men den blev sakta mindre rusig på banan och lite mindre tveksam ute.

 

Vi gjorde en hel del trickträning också som hon älskade. Mest tyckte hon om att springa och jaga mig runt på banan i olika fart och krumelurer, hon kunde buga och nästan gå spansk skritt. Hon var rolig och mysig och trivdes nog bäst med att pysa runt och inte göra så allvarsamma saker. Jag trivdes bra med henne och hade precis börjat känna att vi hittat stigen som vi skulle gå på tillsammans för att nå nya platser i vårt gemensamma liv då jag förlorade mitt jobb på UD. Utan pengarna kunde jag inte ha henne kvar och hon fick åka hem till Gunilla i mars 2010. Jag fick inget nytt jobb i Umeå och Gunilla hade själv inte råd att ha henne kvar utan hon såldes till nya ägare.

 

Så, där slutar vår saga. Tack för allt du lärt mig om hur svårt det kan vara att förstå. Du lärde mig att jag måste gå längre i mitt sökande efter svar, att jag måste acceptera, förstå och kompensera de brister hästen kan ha såväl som mina egna. Du lärde mig att känna min egen frustration och försöka lägga band på den innan den spillde över på dig. Jag hoppas du har det bra hos dina nya människor korpen min, om gudarna vill kanske vi möts igen.

I februari 1998 galopperade en liten grå häst okontrollerat fram över en grusväg i Intaget med en 13årig tjej på ryggen. Stoet tänkte inte stanna, hur mycket jag än slet i tyglarna ökade hon takten, hon skulle hem. När vi närmade oss gården fick mina föräldrar kliva ut i vägen för att stoppa den skenande lilla busen. Det var min provridning av den häst som skulle komma att bli mitt liv, mitt allt i tio långa år.

 

Stora tuffa svarta ögon såg trotsigt in i mina, en vit ostyrig man och stora näsborrar som trumpetade morskt. "Mig sätter man sig inte på". Det krävdes linor för att lasta henne och tre människor för att få upp mig på hennes rygg första gången jag red henne på banan. All ridning gick i galopp och hon var alltid blötsvettig. Men rädd var hon aldrig, bara het och glad. Hon slog så det rungade i inredningen när man bar in sadeln och martingalen tycktes alltid för lång. Våra första hopptävlingar gick mest på tur och sedan kom vägringarna som sved ont för en tävlingsdjävul. Den första dressyrtävlingen fick domarna att överlägga om huruvida ekipaget skall uteslutas eller ej då hästen galopperar med det ena benparet utanför staketet och det andra på banan. Hon var besten med stort B, ridskoleskräcken. Den enda ponnyn som skrämde de erfarna vuxna eleverna. Med svansen som en fana och näsborrarna uppspärrade flög min vita skatt över ridbanans sand.

 

Men, vi lärde oss. Vi bytte bett, vi bytte instruktörer, vi tränade, jag föll av och föll av och föll av. Hon vägrade på hindren men låg i kurvorna med spetsade öron, det gick helt enkelt alltid för fort. Vi blev tvungna att flytta från ridskolan till ett privatstall. Vi växte sakta ihop, smälte samman den galna lilla hästen och jag. Jag lärde mig älska hennes fart och mod och började utmana henne. Över stock och sten flög, hasade eller kröp vi. Dit jag styrde gick hon, orädd och tuff. På henne kunde jag flytta bergen, men inte plocka prisrosetter. Hon vägrade konsekvent på tävlingsbanans hinder. Jag var fortfarande väldigt lockad av hoppningen och de vackra banden man kunde vinna. Vi upptäckte snart att hon var ostoppbar då hon var brunstig eftersom hon var ännu galnare då. Hon hoppade allt under brunsten. Även de regelundna ofrivilliga skenturerna blev fler då. Jag lärde mig helt enkelt inte att kontrollera henne, utan bara när jag skulle släppa loss henne. Om vägen vi red på bara var lång nog behövde jag inte kunna styra, hon saktade så småningom av själv.

 

Så byggde vi stallet hemma, jag blev äldre och lugnare och började inse att hoppning inte skulle ge oss dom rosetter jag åtrådde. Så vi började med dressyr, knackigt i början men sedan hittade vi den. Den dammiga gamla stigen bredvid basvägen. Den stig som en gång varit den enda vägen, belagd med vackraste sten. Jag började intressera mig för akademisk ridning. Och så. Sakta, sakta reste hon sig, min vita pärla, ur historiens dammiga bokblad kom hon som en pegas lysande ur havet. Min reinkarnerade carouselle häst.

 

Innan jag fyllde 18 han vi tävla ett år engelskt med akademisk träning och vi var svårslagna, de rosetter jag önskade mig hänger där än idag. Jag högaktar dem, för att hon gav dem till mig, allt annat de står för har jag lämnat bakom mig. Efter detta blev hon till stor sorg och saknad lämnad kvar i Stöde då jag studerade i Uppsala, något jag ångrar bittert. Det fanns dock inga pengar till annat. Då jag kom tillbaka från Uppsala hade vi förlorat en stor del av vår kontakt och hon sina muskler, vi fick börja om igen. Det var en mödosam väg och många gånger kändes det som om jag tappat bort min vän. Som om vi gått om varandra på stigen. När min mamma sa till mig att ta min gamla vän med upp till Umeå tvekade jag aldrig, det enda jag ångrar är att hon dog där och att vi aldrig kom hem igen tillsammans.

 

Hon blev aldrig riktigt sin forna glans värdig efter uppsalatiden. Som 21åring gick hon dock ett par tre steg i terre a terre och hade rena fina ansatser till både piaff och passage. Hennes lyhördhet för skolorna är min största strävan att få uppleva igen. Hon var min mästare, min musa och mitt mod. Hon var vit som snö och bar ett pannband med safirblå stenar i. Detta pannband har jag ännu kvar, hennes tomma träns hänger i mitt sovrum än idag. Varje gång jag tar ner det för att putsa det väger jag stången i handen och minns dom där svarta ögonen. Såhär i efterhand har jag ju förstått att hennes blick sa "jag bär dig var du vill, för mig jävlas man inte med"! I efterhand har jag förstått att hon bar mig, hon lärde mig och inte tvärtom.

 

Du fick inte det bästa av slut, din kropp gav upp. Men aldrig din själ. Min vita krigare som travade in på kliniken med huvudet högt den 14/3 2008 för att aldrig mera komma hem med mig.

 

Jag var där till slutet, du är med mig än.

 

 

Det har lämnats in en förfrågan från en läsare om att jag skulle beskriva de hästar jag haft i mitt liv och så får det bli. Det är onekligen så att de hästar jag haft har format mig till den jag är som ryttare och hästmänniska, troligen även som människa. Det började förståss på ridskolan med alla de tålmodiga och rara ponnier och hästar som lärt mig åka häst, som stått ut med drag i munnen och sparkande skänklar. Skräniga barn och uppochnedvända tävlingsnerver. Obesjungna hjältar i varje liten hästmänniskas liv. Jag var en ganska orädd, men grov ryttare då det begav sig. Jag samlade maniskt på prisrosetter! De var det viktigaste i livet på den tiden, turligt nog förandras vi som människor och växer med erfarenhet och skolning.

 

Det var i alla fall Jennys Acke Boa som lärde mig hoppa och känna tillit till en häst. En liten slank, brun b-ponny korsning med all världens tålamod. Arab och russ var det i honom. Han hoppade på autopilot och lät mitt nervösa, vettskrämda bylte till kropp åka med till dess jag lärde mig bäras av en häst. Efter honom följde en bunt ridskolehästar, men det var hans trygghet och tålamod som gav mig verktygen jag behövde.

 

Pimpinella var en c-ponny som stod ut från mängden, en vacker borkfärgad liten häst med mycket tävlingsnerver. Hon lärde mig att vara tyst i sadeln och mjuk i handen. Hon lärde mig att en häst alltid gör sitt bästa om man låter den. Hon hade massor av begåvning, men var lätt att stressa och hon behövde all sin motivation för att göra riktigt spektakulära saker. Hon visade mig på stigen mot ödmjukhet, men hon var inte min och vi skiljdes precis där, där stigen mot känsla vek av från vägen av drillade övningar. Det skulle dröja länge ännu innan jag tog mig vidare på den stigen. Det var i det vägskälet jag mötte Bee. Ett korsningssto som varit mitt allt, min själ och stor del av min personliga resa i 10 långa år. Hon bjöd mig att följa med in på stigen, djupare in i skogen av kunskap tills vi förlorade vägen ur sikte och lämnade den bakom oss.