rastlostland

Det har lämnats in en förfrågan från en läsare om att jag skulle beskriva de hästar jag haft i mitt liv och så får det bli. Det är onekligen så att de hästar jag haft har format mig till den jag är som ryttare och hästmänniska, troligen även som människa. Det började förståss på ridskolan med alla de tålmodiga och rara ponnier och hästar som lärt mig åka häst, som stått ut med drag i munnen och sparkande skänklar. Skräniga barn och uppochnedvända tävlingsnerver. Obesjungna hjältar i varje liten hästmänniskas liv. Jag var en ganska orädd, men grov ryttare då det begav sig. Jag samlade maniskt på prisrosetter! De var det viktigaste i livet på den tiden, turligt nog förandras vi som människor och växer med erfarenhet och skolning.

 

Det var i alla fall Jennys Acke Boa som lärde mig hoppa och känna tillit till en häst. En liten slank, brun b-ponny korsning med all världens tålamod. Arab och russ var det i honom. Han hoppade på autopilot och lät mitt nervösa, vettskrämda bylte till kropp åka med till dess jag lärde mig bäras av en häst. Efter honom följde en bunt ridskolehästar, men det var hans trygghet och tålamod som gav mig verktygen jag behövde.

 

Pimpinella var en c-ponny som stod ut från mängden, en vacker borkfärgad liten häst med mycket tävlingsnerver. Hon lärde mig att vara tyst i sadeln och mjuk i handen. Hon lärde mig att en häst alltid gör sitt bästa om man låter den. Hon hade massor av begåvning, men var lätt att stressa och hon behövde all sin motivation för att göra riktigt spektakulära saker. Hon visade mig på stigen mot ödmjukhet, men hon var inte min och vi skiljdes precis där, där stigen mot känsla vek av från vägen av drillade övningar. Det skulle dröja länge ännu innan jag tog mig vidare på den stigen. Det var i det vägskälet jag mötte Bee. Ett korsningssto som varit mitt allt, min själ och stor del av min personliga resa i 10 långa år. Hon bjöd mig att följa med in på stigen, djupare in i skogen av kunskap tills vi förlorade vägen ur sikte och lämnade den bakom oss.