rastlostland

I februari 1998 galopperade en liten grå häst okontrollerat fram över en grusväg i Intaget med en 13årig tjej på ryggen. Stoet tänkte inte stanna, hur mycket jag än slet i tyglarna ökade hon takten, hon skulle hem. När vi närmade oss gården fick mina föräldrar kliva ut i vägen för att stoppa den skenande lilla busen. Det var min provridning av den häst som skulle komma att bli mitt liv, mitt allt i tio långa år.

 

Stora tuffa svarta ögon såg trotsigt in i mina, en vit ostyrig man och stora näsborrar som trumpetade morskt. "Mig sätter man sig inte på". Det krävdes linor för att lasta henne och tre människor för att få upp mig på hennes rygg första gången jag red henne på banan. All ridning gick i galopp och hon var alltid blötsvettig. Men rädd var hon aldrig, bara het och glad. Hon slog så det rungade i inredningen när man bar in sadeln och martingalen tycktes alltid för lång. Våra första hopptävlingar gick mest på tur och sedan kom vägringarna som sved ont för en tävlingsdjävul. Den första dressyrtävlingen fick domarna att överlägga om huruvida ekipaget skall uteslutas eller ej då hästen galopperar med det ena benparet utanför staketet och det andra på banan. Hon var besten med stort B, ridskoleskräcken. Den enda ponnyn som skrämde de erfarna vuxna eleverna. Med svansen som en fana och näsborrarna uppspärrade flög min vita skatt över ridbanans sand.

 

Men, vi lärde oss. Vi bytte bett, vi bytte instruktörer, vi tränade, jag föll av och föll av och föll av. Hon vägrade på hindren men låg i kurvorna med spetsade öron, det gick helt enkelt alltid för fort. Vi blev tvungna att flytta från ridskolan till ett privatstall. Vi växte sakta ihop, smälte samman den galna lilla hästen och jag. Jag lärde mig älska hennes fart och mod och började utmana henne. Över stock och sten flög, hasade eller kröp vi. Dit jag styrde gick hon, orädd och tuff. På henne kunde jag flytta bergen, men inte plocka prisrosetter. Hon vägrade konsekvent på tävlingsbanans hinder. Jag var fortfarande väldigt lockad av hoppningen och de vackra banden man kunde vinna. Vi upptäckte snart att hon var ostoppbar då hon var brunstig eftersom hon var ännu galnare då. Hon hoppade allt under brunsten. Även de regelundna ofrivilliga skenturerna blev fler då. Jag lärde mig helt enkelt inte att kontrollera henne, utan bara när jag skulle släppa loss henne. Om vägen vi red på bara var lång nog behövde jag inte kunna styra, hon saktade så småningom av själv.

 

Så byggde vi stallet hemma, jag blev äldre och lugnare och började inse att hoppning inte skulle ge oss dom rosetter jag åtrådde. Så vi började med dressyr, knackigt i början men sedan hittade vi den. Den dammiga gamla stigen bredvid basvägen. Den stig som en gång varit den enda vägen, belagd med vackraste sten. Jag började intressera mig för akademisk ridning. Och så. Sakta, sakta reste hon sig, min vita pärla, ur historiens dammiga bokblad kom hon som en pegas lysande ur havet. Min reinkarnerade carouselle häst.

 

Innan jag fyllde 18 han vi tävla ett år engelskt med akademisk träning och vi var svårslagna, de rosetter jag önskade mig hänger där än idag. Jag högaktar dem, för att hon gav dem till mig, allt annat de står för har jag lämnat bakom mig. Efter detta blev hon till stor sorg och saknad lämnad kvar i Stöde då jag studerade i Uppsala, något jag ångrar bittert. Det fanns dock inga pengar till annat. Då jag kom tillbaka från Uppsala hade vi förlorat en stor del av vår kontakt och hon sina muskler, vi fick börja om igen. Det var en mödosam väg och många gånger kändes det som om jag tappat bort min vän. Som om vi gått om varandra på stigen. När min mamma sa till mig att ta min gamla vän med upp till Umeå tvekade jag aldrig, det enda jag ångrar är att hon dog där och att vi aldrig kom hem igen tillsammans.

 

Hon blev aldrig riktigt sin forna glans värdig efter uppsalatiden. Som 21åring gick hon dock ett par tre steg i terre a terre och hade rena fina ansatser till både piaff och passage. Hennes lyhördhet för skolorna är min största strävan att få uppleva igen. Hon var min mästare, min musa och mitt mod. Hon var vit som snö och bar ett pannband med safirblå stenar i. Detta pannband har jag ännu kvar, hennes tomma träns hänger i mitt sovrum än idag. Varje gång jag tar ner det för att putsa det väger jag stången i handen och minns dom där svarta ögonen. Såhär i efterhand har jag ju förstått att hennes blick sa "jag bär dig var du vill, för mig jävlas man inte med"! I efterhand har jag förstått att hon bar mig, hon lärde mig och inte tvärtom.

 

Du fick inte det bästa av slut, din kropp gav upp. Men aldrig din själ. Min vita krigare som travade in på kliniken med huvudet högt den 14/3 2008 för att aldrig mera komma hem med mig.

 

Jag var där till slutet, du är med mig än.