rastlostland

Handens fingrar vilade trevande mot fönsterkarmens blanknötta trä, dom kändes kalla och stela i handskarna. Egentligen ville han ta dem av sig och låta de bara fingertopparna smeka över träet, följa ådringen och ge honom en stunds meningslös syssla att slå bort tid och rum i. Men han orkade inte, handen darrade vid blotta tanken och han drog den till sig. Gned dem mot varandra ett tag för att försöka få lite värme i dem, få bort den fuktiga kyla som härskade i rummet. Han drog manteln tätare kring sig, burrade in hakan i vargpälsen som kantade kragen och lyfte åter blicken mot världen utanför fönstret. Lågorna där ute steg mot himlen nu, dansade i det buckliga blyinfattade glaset och kastade oregelbundna flyktiga skuggor, likt ljuset träffar sjöbottnen genom vattnet, över hans trötta ansikte. Dansande gyllene och röda ljusfläckar över dom vassa kindbenen och tillsammans med skuggorna gjorde de hans anletsdrag ännu vassare och ädlare. Lågornas ljus fick de smaragdgröna ögonen att gnistra likt en katts. De var ett arv från hans far, liksom det svarta håret och den ljusa, nästan grå hyn. Men hans ögon var inte hårda och orubbligt beslutsamma, det hade varit hans fars kännetecken. En legend, en hjälte, hyllad och prisad av såväl folket som hären. En krigarkung.

 

I hans blick syntes bara tröttheten, en uppgiven visshet om att han gjort allt han kunnat och ändå hade det kommit till detta. Där nere brann hans stad, hans folks hem stod i lågor, besegrat och besudlat. Nu kunde han bara vänta, snart skulle dom komma för att hämta honom. Det var ett passande slut på en misslyckad regents tid. Han hade haft en dröm som visat sig för stor för honom att genomföra. Istället för att ge honom och hans folk det han strävat efter hade den förvandlats till en best som svalt dem alla.

 

Men det spelade ingen större roll längre, han var bara en bricka i ett spel. Det hade han alltid varit. Ett verktyg som skulle nyttjas till dess det inte längre behövdes och då avyttras. Någon annan skulle ta hans plats och världen skulle fortsätta att existera, gå vidare och glömma. Han hoppades att något av det han gjort skulle finnas kvar, men han var inte säker. Så kort tid hade förlutit sedan han besteg tronen. Skulle så få år verkligen kunna genljuda genom historien?

 

Han bet ihop käkarna, slog bort tankarna och vände åter uppmärksamheten mot fönstret. Skymningen hade nu helt övergått i mörker och det gjorde att eldarna såg än värre ut. Han förbannade sig själv för att han varit så naiv att han inte förstått detta. Ilsket vände han sig om och började vandra fram och åter i rummet, slog nästan omkull den stora kandelabern vid fönstrets sida och fick papperen på skrivbordet att fladdra till då han svepte förbi dem. Det rasande vankandet fick manteln att bölja sig något kring honom och stövlarnas klackar slog hårt mot stengolvet. Detta irriterade honom så han valde att förlägga sitt vandrande inom gränserna för den stora vävda mattan som låg mitt på golvet. Rösterna gnagde och viskade i hans huvud, det gjorde ont. Resignerat gick han bort till rummets västra sida, till vänster om den stora ekdörr som ledde in till det och sjönk ned i den stora karmstolen i vinrött skinn. Han vilade huvudet i händerna ett slag och försökte samla tankarna.
Sanningen var egentligen den att han hade sett det komma, men han hade accepterat det som oundvikligt. Hur han än försökt och lirkat, använt sig av sin förmåga och all sin list hade tiden och ödet visat sig obevekliga.

 

Det tjocka svarta håret hade delvis lossnat ur flätan och hängde ovårdat fram över axlarna. Den mörkgröna brokadtunikan var fuktig av svett trots kylan i rummet, de svarta byxorna var smutsiga. Det var stövlarna också konstaterade han mellan fingrarna. Han hade inte haft tid att byta eller snygga till sig. Ett spefullt grinande leende flög över hans tunna läppar och blottade den perfekta tandraden med de ovanligt vassa hörntänderna. Också de ett arv från fadern, han de kallade draken. Var det verkligen rena kläder han behövde tänka på? Han skrattade till, ett rått och obehagligt skratt. Vore det inte mer passande om han såg ut som ett vrak? Var det inte det dom ville ha?

 

Det spelade ingen roll, snart skulle dom komma. Dom skulle tortera honom givetvis, kasta honom i fängelsehålan, självfallet. Men sedan skulle det vara över. Rösterna skulle äntligen tystna, den förhatliga gåvan han ärvt av sin mor skulle upphöra. Den som ständigt givit honom mera smärta än välgång i livet. Kanske hade han nyttjat den fel? Det var irrelevant nu, allt var förlorat, spelet var över och snart skulle han få vara hos henne igen. Han rätade på sig, lutade sig mot ryggstödet och öppnade ögonen. Lät blicken glida över det sparsamt möblerade tornrummet. Det var nästintill cirkelrunt sånär som på den lilla raka vägg i vilken dörren satt, dörren ut mot spiraltrapporna. Här fanns karmstolen, två stora kandelabrar, den ena placerad invid fönstret och den andra vid skrivbordet som upptog större delen av golvytan. Mot den välvda väggen mittemot fönstret stod tunga bokhyllor i ekträ överfulla med böcker och skriftrullar. Mitt på golvet låg den stora rödbruna mattan. Det var allt han behövde, här kunde han få någorlunda ro. Det enda som fattades, tänkte han med rynkad panna, var sprit. Om han bara haft en flaska eller två? Hon hade fått honom att sluta, fått honom att vilja resa sig ur spillrorna av sig själv och bli någon. Bli någon för henne. Men nu var hon borta och allt annat med tycktes det som. Så han slöt ögonen igen och lutade sig bakåt i stolen, lädret knarrade. Nu kunde han bara vänta.