rastlostland

Är det inte märkligt egentligen hur hjärnan fungerar? Har nyss spenderat 45min i det lilla källargym som finns för hyresgästerna där jag har min övernattningslägenhet och blivit minst sagt sur på mig själv.

För är det inte jäkligt konstigt att samma hjärna som säger; ”oh, ät den chokladbiten! Den kommer vara så god!” i nästa ögonblick daskar till med ”Usch! Vad äckligt vad skulle du med alla dom kalorierna till?”. Som tänker  ”gud vilken snygg topp, den ska du ha!” i affären men ”Denna kan du inte gå ut med offentligt din lilla tjockis” då man står hemma framför spegeln. Och när man, i egenskap av överviktig, faktiskt tar sig i kragen,  går ner till gymmet och svettas bort några kalorier inte kan undgå att höra sitt eget sura inre tjata om ”tjockisar ska nog inte vara på gymmet, det är bäst vi går hem och tränar där ingen ser”. Vad? Hur ska du ha det hjärnjävel?! Nu är jag ju här nere och är duktig, ska jag då skämmas för att jag inte ”passar in”? Självklart inte, det är ju för såna som mig om någon som gymmen finns.

Den här fördomen finns bara i min egen hjärna, hoppas jag i alla fall, för om någon atlet går runt med dom tankegångarna om överviktiga på gymmet är det obehagliga människor. Om dom vill vara sådana är självklart upp till dom, fast jag hoppas personligen att det inte finns särskilt många sådana småaktiga människor. Faktum är att det flesta inte alls ser mig eller bryr sig det minsta om vad jag gör, dom är fullt upptagna med att försvara sig mot sina egna självdestruktiva hjärnor.

Den största svårigheten med träning och viktminskning är ju inte dieten eller träningen utan huvudet. Att proggrammera om hjärnan till att belöna istället för att mobba och sabba när man gör ett försök att ta tag i sitt liv. En förutsättning för att det ska gå är ju visserligen att man helhjärtat går in för att lära sig tänka om. Detta givetvis eftersom det tar så mycket längre tid att få belöning av sin träning än av en marabou så hjärnan hinner tappa hoppet och söka en quick fix istället. Dock ska påpekas att jag ju under lång tid lagt ner massor av tid på att lära min hjärna att bli en slö godisätande soffpotatis. Min hjärna vet vad som får mig glad just nu och framtiden är ju ändå så diffus. Men, eftersom jag konstaterat att det som gör mig glad just nu gör mig ledsen i provrummet är det kanske värt att lägga ned en hel del arbete och tid på att lära hjärnan en ny typ av vardag. Det är helt enkelt dags att psykmedicinera min schizzohjärna.