Isabell Werth är självförtroende!
Köpte mot bättre vetande en begagnad sadel av stallägaren trots att jag inte hade hela slanten på fickan. Jag som aldrig köper saker på avbetalning och löften, men hästarna gör konstiga saker med förnuftet...
3500kr för en Isabell Werth i rätt gott skick är ju ett fynd så jag slog till trots mitt samvetes invändningar. Den älskade bruna Wintecen ligger nu på blocket och väntar på sin nya ägare så jag kan få betala klart den "nya" sadeln. Bees fantastiska lilla sadel har spelat ut sin roll och det känns nostalgiskt att tvätta upp den en sista gång och fota den. Isabell Werthen bygger på samma koppjärnsteknik som Wintec 500 och tillverkas även den av Wintec, så på sätt och vis är det ingen chansning. Jag vet ju vad jag får, det blir bara en uppgradering.
Jag provred den idag först på Arvid och sedan på Pirre och den låg perfekt på båda hästarna, så som bara kvalitet gör. Ett varmblod och en frieser som kan ha samma sadel. Tänk att det kan vara sådan skillnad på Wintec och Wintec! Inte så att den bruna sadeln är dålig, den svarta werthen är helt enkelt ett strå vassare på allt. Den tar nästa steg helt enkelt. Lite som att jämföra en vanlig mercedes med en s-klass.
Stabiliteten i sätet var en saknad känsla som gav självförtroendet en skjuts, den taskiga krokiga sitsen var som bortblåst. Helt plötslig kände jag av magmuskler som inte jobbat på år och dar, det kände ljuvligt. Den där överlägsna känslan som fanns i kroppen, hela själen faktiskt, när man red som ung infann sig omedelbart. Redan efter uppförsbacken till banan kände jag att det är värt det. Det är värt varenda uns av dåligt självförtroende över pengarna sadeln kostat och wintecen som tjänat troget i 8 år kan gott vandra vidare. Jag har inte känt mig så mycket som en ryttare på flera år. Back in black and back on track!
3500kr för en Isabell Werth i rätt gott skick är ju ett fynd så jag slog till trots mitt samvetes invändningar. Den älskade bruna Wintecen ligger nu på blocket och väntar på sin nya ägare så jag kan få betala klart den "nya" sadeln. Bees fantastiska lilla sadel har spelat ut sin roll och det känns nostalgiskt att tvätta upp den en sista gång och fota den. Isabell Werthen bygger på samma koppjärnsteknik som Wintec 500 och tillverkas även den av Wintec, så på sätt och vis är det ingen chansning. Jag vet ju vad jag får, det blir bara en uppgradering.
Jag provred den idag först på Arvid och sedan på Pirre och den låg perfekt på båda hästarna, så som bara kvalitet gör. Ett varmblod och en frieser som kan ha samma sadel. Tänk att det kan vara sådan skillnad på Wintec och Wintec! Inte så att den bruna sadeln är dålig, den svarta werthen är helt enkelt ett strå vassare på allt. Den tar nästa steg helt enkelt. Lite som att jämföra en vanlig mercedes med en s-klass.
Stabiliteten i sätet var en saknad känsla som gav självförtroendet en skjuts, den taskiga krokiga sitsen var som bortblåst. Helt plötslig kände jag av magmuskler som inte jobbat på år och dar, det kände ljuvligt. Den där överlägsna känslan som fanns i kroppen, hela själen faktiskt, när man red som ung infann sig omedelbart. Redan efter uppförsbacken till banan kände jag att det är värt det. Det är värt varenda uns av dåligt självförtroende över pengarna sadeln kostat och wintecen som tjänat troget i 8 år kan gott vandra vidare. Jag har inte känt mig så mycket som en ryttare på flera år. Back in black and back on track!
Kommentarer
Trackback
