rastlostland

Den gångna våren har verkligen gått rasande fort på hästfronten och ärligt talat har jag inte landat i den nya vardagen riktigt ännu. Strax innan jul började jag tröttna på att Arvia aldrig gjorde några, i min mening, större framsteg. Han växte och kändes slö och olycklig vilket fungerade som en blåsbälg på glöden för min självtvivel. De hästar jag haft i träning såldes dessutom en efter en och det kändes som om jag snabbt nådde vägs ände i mitt intresse. Jag började tvivla än mer på min förmåga att faktiskt utbilda en häst inom AR och komma längre än skritt på volt. Något drastiskt måste göras.

Enter Couraguex! Mona övertalade mig till att köpa en till häst då det verkade som om hennes sto (som hon låtit betäcka med min Arvia) verkade gå tom. Så jag slängde mig på hästnet med stor entusiasm och en liten plånbok. Jag har alltid varit svag för araber och halkade ofta in på dom när jag tittade. Jag var dock och provade en PRE korsning, tittade på några bashkirer och nordsvenskar samt ett litet nätt korsningssto. Men, plötsligt så var han bara där. En påbörjat inriden liten arab född 2008 med lite nervösa tendenser och ett skönhetsfel på ena frambenet. Han var inte i kondition och stod långt ner i södra Sverige, så jag chansade. Det var ju en unghäst, bara att köra på. Sagt och gjort, araben blev min. Känslig, het, lyhörd och mycket svårriden till en början.

Men det slutar inte där för vårens förändringar, i februari satt jag på facebook på frieserfolkets grupp och såg en annons om en frieser valack som var allt för het för sin ägare, en dyr rackare. På skoj skrev jag de numera ödesmättade orden "En pigg frieser? Ha! Ni får gärna byta med mig!". Arvia och jag gick ju inte direkt framåt och jag kände mig trött och uppgiven även om jag älskade honom. Vi chattade lite, det ledde till telefonsamtal som ledde till en udda provridning och en visit från bekanta till "den pigga frieserns" hos oss. Så ordnades att den pigga valacken, Thijs, skulle åka till Jenny på gotland tills isen hemma smält bort så hans skenturer inte skulle vara lika svåra att jobba med och mitt lilla hjärta klev på en grå lastbil en solig vinterdag och försvann ur mitt liv. Jag ångrar mig inte en sekund även om jag saknar Arvias nästan nervpåfrestande lugn vissa dagar. Jag vet att båda hästarna nu har hittat hem.

Ty (kort för Tyson som är smeknamn för Thijs) fick stå kvar hos Jenny under våren för att tagga ner och jag lade ner krutet i Ceux. En resa full av blåmärken, tårar och svindlande ögonblick av ren lycka när den lättskrämda lilla unghästen sakta växte fram till en glad och pigg arab. Tyvärr tog den resan slut den dagen jag fick veta att Grållan ändå var dräktig. Någon måste helt enkelt bort för att ge plats för Arvias föl, det visste jag i själ och hjärta. Det blev lille vackre Ceux som fick gå. Inte för att jag egentligen tyckte bättre om Tyson vid den här tiden. (Jag kan inte favorisera någon av dem än idag.) Ceux fick bli den jag sålde för att han helt enkelt skulle klara sig bäst där ute i stora världen, han var mest redo. Han flyttade från oss i augusti och vi saknar honom. Även om jag hittade en jättefin familj åt honom saknar jag honom mycket, känslan är inte alls samma som med Arvia. Jag vet bortom all tvivel att Arvia alltid kommer vara älskad och att hans nya ägare tar väl hand om honom. Inte så att jag menar att Ceux inte är älskvärd, bara att han är mer komplicerad. Hans nya familj är nöjd och jag kan lova att den lilla skimmeln inte lämnar någon oberörd som varit i hans närhet. En äkta arabhäst, lika modig och fantastisk idag som för tusen år sedan.

I mars föddes Frost, stjärnan i mitt liv och min nya skolhäst. En korsning mellan Frieser och Andalusier, en stor skimmel med likadan stjärn som sin far. Både Arvia och Grållan märks i honom, han är tuff och trygg. Idag är han sex månader, drar 115cm i täcken och har shettisgrimmor. Han står snällt på gången då jag mockar, lyfter sina hovar och älskar att bli borstad. Han är cool som sin far och alert som sin mor. Han kommer bli en pärla.

Ty tar sig bra, jag lär mig honom. Han skrämmer mig från vettet i sina rusryck då han skenar iväg, men han kommer alltid tillbaka. Vi jobbar med det, min rädsla och hans. Han påminner mig om mitt gamla sto och jag tror inte att vi någonsin kommer skiljas. Just nu är jag tillbaka på grunderna. Fast i volten. Fast i lång och låg och skolorna vid hand i skritt. Men det gör inget. Vi har tid. Ty, Frost och jag.. vi har inget annat än tid.