Någonstans måste man ju börja.
Ja, någonstans måste man ju faktiskt börja. Efter att i åratal ha tänkt, precis som så många andra, att blogga inte är något för mig. Kanske är det ändå dags att falla till föga för allmännöjet i bloggandet precis som jag trillat dit för facebook, vilket jag ju heller inte skulle skaffa mig.
Den här bloggen kommer handla om mig själv och mina personliga funderingar kring livet mellan 20 och 30 och troligen även en hel del om hästar. Om någon annan kommer finna ett nöje i att läsa den eller ens hitta hit är egentligen oväsentligt, vad som är viktigt med den är att jag får ett utrymme att ventilera mina mediokra och aningen krystade diskussioner med mig själv.
Den här bloggen kommer handla om mig själv och mina personliga funderingar kring livet mellan 20 och 30 och troligen även en hel del om hästar. Om någon annan kommer finna ett nöje i att läsa den eller ens hitta hit är egentligen oväsentligt, vad som är viktigt med den är att jag får ett utrymme att ventilera mina mediokra och aningen krystade diskussioner med mig själv.
Jag antar att det är det som är själva meningen med bloggandet, en modern dagbok avsedd främst för mig själv och min egenkärlek. Tanken på att någon annan kan läsa den och tycka till om den är ju tilltalande. Fast då önskar man sig ju förståss att alla eventuella besökare ska förstå den briljans som är jag. Att mina ord av visdom skulle vara något alldeles extra och att min stjärna på blogghimlen ska lysa klart för alla som önskar följa den.
Icke så, kanske hade jag tyckt det vid 17års ålder men nu vid 26 har jag börjat inse och accepterat att jag är en medelmåtta. Och i gott sällskap! Jag menar, minst 85% av alla svenskar måste ju vara medelmåttor. Annars skulle vi ju alla vara miljonärer, rockstjärnor och modebloggare. Men, det är helt ok att vara medelmåtta. Jag har min man, mina hundar och min häst, min släkt, mina vänner och till och från ett arbete att gå till. Ett helt normalt liv med andra ord.
Som medelmåtta får man helt enkelt göra det bästa av vad man får och inte gräva ned sig i skiten i onödan. Jag menar inte att man ska vara en hippieflummande galning som gläds åt det vackra i skapelsen så till den ringa grad att till och med fotsvamp anses vara dagens mirakel. Bara ta en promenad en hyffsad dag, se på sin hemstad med blida ögon en vårdag istället för att syna den i sömmarna en ruskig senhöst. Köpa en trocadero på närlivset och titta på antikrundan på tv. Unna sig att sova en timme efter jobbet innan man börjar med maten någon dag.
Alla vill vi ju vinna på lotto eller landa drömjobbet, bli ekonomiskt oberoende och leva la vida loca. För majoriteten av oss lär det aldrig hända. Ingen kommer vifta med ett trollspö och fixa allt. Jag skulle helst vilja att det skulle fungera så och att det faktiskt är synd om mig som inte får allt jag vill ha. Och ja, lite synd om mig är det ju.. Men jag är en ganska gnällig person. Det har tagit mig ca 26år av sur självömkan att komma fram till att jag är en medelmåtta, en ganska ledsam tanke. Men, det betyder inte att jag måste acceptera allt skit jag dragit på mig själv. Saker som jag kan förändra i mig själv är gratis och uppnåeligt. Om jag kan lära mig att fokusera på sådant och bättra på dom sakerna komme jag fortfarande vara en medelmåtta, men en nöjd medelmåtta. Ingen kommer ju magiskt att trolla mig till godsägare. Det är denna resa från ledsen medelmåtta till glad som jag vill skildra i den här bloggen.
Och namnet? Som Big Fish sjöng; "Det finns inga hjältar, det finns ingen gud, för dom hör till dom rastlösas land" Då och då möter vi just en rastlös själ som gör vårt liv bättre för en stund. I mitt liv finns några rastlösa som gör mitt liv komplett. Och för att vara mitt bästa jag måste även jag stundtals vandra i just detta "rastlösa land".
//Kim
Icke så, kanske hade jag tyckt det vid 17års ålder men nu vid 26 har jag börjat inse och accepterat att jag är en medelmåtta. Och i gott sällskap! Jag menar, minst 85% av alla svenskar måste ju vara medelmåttor. Annars skulle vi ju alla vara miljonärer, rockstjärnor och modebloggare. Men, det är helt ok att vara medelmåtta. Jag har min man, mina hundar och min häst, min släkt, mina vänner och till och från ett arbete att gå till. Ett helt normalt liv med andra ord.
Som medelmåtta får man helt enkelt göra det bästa av vad man får och inte gräva ned sig i skiten i onödan. Jag menar inte att man ska vara en hippieflummande galning som gläds åt det vackra i skapelsen så till den ringa grad att till och med fotsvamp anses vara dagens mirakel. Bara ta en promenad en hyffsad dag, se på sin hemstad med blida ögon en vårdag istället för att syna den i sömmarna en ruskig senhöst. Köpa en trocadero på närlivset och titta på antikrundan på tv. Unna sig att sova en timme efter jobbet innan man börjar med maten någon dag.
Alla vill vi ju vinna på lotto eller landa drömjobbet, bli ekonomiskt oberoende och leva la vida loca. För majoriteten av oss lär det aldrig hända. Ingen kommer vifta med ett trollspö och fixa allt. Jag skulle helst vilja att det skulle fungera så och att det faktiskt är synd om mig som inte får allt jag vill ha. Och ja, lite synd om mig är det ju.. Men jag är en ganska gnällig person. Det har tagit mig ca 26år av sur självömkan att komma fram till att jag är en medelmåtta, en ganska ledsam tanke. Men, det betyder inte att jag måste acceptera allt skit jag dragit på mig själv. Saker som jag kan förändra i mig själv är gratis och uppnåeligt. Om jag kan lära mig att fokusera på sådant och bättra på dom sakerna komme jag fortfarande vara en medelmåtta, men en nöjd medelmåtta. Ingen kommer ju magiskt att trolla mig till godsägare. Det är denna resa från ledsen medelmåtta till glad som jag vill skildra i den här bloggen.
Och namnet? Som Big Fish sjöng; "Det finns inga hjältar, det finns ingen gud, för dom hör till dom rastlösas land" Då och då möter vi just en rastlös själ som gör vårt liv bättre för en stund. I mitt liv finns några rastlösa som gör mitt liv komplett. Och för att vara mitt bästa jag måste även jag stundtals vandra i just detta "rastlösa land".
//Kim
Kommentarer
Postat av: EricJ
26 år? Jag är 27, och har inte insett att jag är en medelmåtta ännu -- du vinner. >_>
Trackback
