rastlostland

Dag två av den underbara Ewa clinicen är nu tillända och det är med många intryck jag lämnar den. Dagens teori handlade mycket om de övningar de ridande ekipagen testade på under gårdagen och dessa övningarns nytta och riktning. Vad vi önskar ska komma ur dessa övningar. Och även om vad vi bör undvika. Betänk dock fortfarande att det inte finns något rätt eller fel utan bara gynnsamt och inte gynnsamt samt att korrigeringar bara nyttjas för att stävja ett begånget fel. Då korrigeringen kommer in är vi redan försent ute. Då bör vi istället tacka för oss och testa igen. Här gäller det samtidigt att inte racka ned på sig själv eftersom det inte leder till utveckling av vare sig vår ridning eller våra drömmar. Vi ska istället förbereda väl så att vi kan använda hjälper och följa hästen i nuet, inte korrigera det redan skedda. Hästens hjärna ska bära hästen i harmoni och samförstånd med oss, vi kan inte ta hästens kropp till vår egen.

Övningarna bygger på en serie av rörelser som är förberedande för kommande moment och hela tiden syftar till att stärka hästen utan att trötta ut eller tråka ut den. I en början krävs mycket lite och mycket lite press sätts på hästens kapacitet. Man tillåter sig yvighet i det tänkta mönstret för att söka sina gränser och belöna allt som är av önskvärd och uppbyggande natur. Desto mer avancerat ekipaget blir desto mer press kan sättas till. Övningarna anpassar sig nämligen naturligt till den ökande svårighetsgraden. När och hur mycket svårighetsgraden skall ökas måste vi dock stämma av med vår häst. Allt har orsak och verkan, eller som Ewa uttrycker det: "Man gör något, så händer något". Det är dock viktigt att tänka på att inte öva på övningarna, de skall användas som ett redskap vilket känner av ekipagets nivå i nuet. Hästen skall inte dresseras utan den och ryttaren skall skola sina sinnen till samverkan och samförstånd. Ekipagets nivå stannar nämligen inte i nuet utan utvecklas ständigt.

I öppnan blir hästen diagonalt sammanskjuten men skall klara att i balans ändå röra sig på en linje, om den faller ur balans eller forceras kommer linjen brytas upp och bakdelen sladdar iväg. Vi får då inget gynnsamt påskjut och därigenom ingen möjlighet för hästen att gripa tag mot marken med sina bakben och sedan samla sig. Trampet i ytter stigbygel får inte förflytta ryttarens kropp inåt då detta självklart leder till obalans. Lika lite får handen glida iväg över manken till färdriktningen eftersom vi ju faktiskt kräver böjning i rörelsen.  Öppnan gör sig bäst mot väggen då hästens bakdel får stöd av väggen och därför oftast kan tolerera mera belastning.

Slutan är ogynnsam att avsluta till exempel en volt tillbaka med eftersom hästen då kommer in med nosen mot spåret och bakdelen tryckt ut från det. Det blir då en väldigt lång och onödigt krånglig väg för hästen att ställa om och rycka med sig bakdelen in igen då man kommer på spåret. Slutan faller dessutom ur om den får för mycket formgivning och tvärning, det behövs mycket lite för stor effekt. Av denna anledning kan det vara ogynsamt att göra slutan från en vägg eftersom väggen tenderar att trycka ihop hästens formgivning. Hästen är ju som bekant bredare bak och många hästar går redan mot en sluta då de går på spåret. Släpp väggen med andra ord. Små slutor med liten tvärning och formgivning är de tekniskt svåraste. Oskolade hästar rids alltid i en positionssluta till en början endast för hjälpgivningen och sedermera för att stärka hästen. Då hästen genom uppbyggnad via bland annat "följ mig in, följ mig ut" känns redo att klara en högre belastning kan man be om kortare steg och mindre tvärning. När man, som i övningen ovan, rider slutan på diagonal från en volt är det viktigt att tänka på att diagonallinjens längd och infallsvinkel mot spåret är direkt beroende av den förekommande volten. Desto mer formgivning, desto tidigare kommer vi möta spåret igen och ingången genom omställningen blir allt mer vinkelrät och tvär.

Skolskritten togs också upp idag. Skolskritten är en diagonal eller i det närmsta diagonal rörelse som för ryttaren kan kännas svår att balansera på. Enligt TR (äldre) definieras fri skritt som en 4-takt med tre ben i marken i varje givet tillfälle. Samlad skritt beskrivs som en 4-takt, också den med tre ben i marken, men med avsaknad av övertramp. Hästen ska alltså korta sina steg, använda sig av sin bakdel och samla sig i skritten så att höger bakben inte träder förbi höger frambens nedslagspunkt. Om benet pendlar längre fram än så pendlar det alltså lika långt bakåt. Hästens påskjut hamnar då så långt bakom hästen att det omöjligt kan ske någon belastning. Med andra ord man kan inte samla en häst som släpar sin motor bakom sig. Det kortade steget i den samlade skritten kommer av hästens ökade vinkling av bakdenet och tyngdförflyttning bakåt. Skolskritten kommer således av sig självt när hästen klarar av att korta steget och öka energin tillräckligt för att kunna bli kvar i diagonalbalans. De korta stegen beror alltid av de långa stegen, utan påskjut ingen drivkraft.

Det har för mig varit en mycket givande helg med en intressant föreläsare som lyft saken till ett annat plan. Ewas tollerans för nybörjarmisstag och avståndstagande hållning till alltför tidig perfektionism har varit nyttig för mig. Och det är solklart att alltför höga krav kväver passionen och viljan att lära. Omöjliga mål strävar man inte efter. Men om det är tillåtet att treva vågar man hellre drömma. Det är ju klart bättre att testa gränserna än att inte prova alls. Hästen är ett magnifikt djur som har förmågan att lära oss fast vi tror att vi ska lära den.

Perfektionism uppnås över tid. Mycket logiskt eftersom den gröna hästen knappast kan göra en perfekt sluta, hur skulle den kunna? Varför ska jag då propsa på den och göra oss båda ledsna och frustrerade. Hästen kommer själv att gå vidare till nästa steg då kroppen blir redo. Det kommer av sig självt om vi hela tiden känner på gränserna, dom flyttar sig nämligen. Därför är Ewas övningar med de snabba övergångarna så praktiska. En del av dem kunde jag sedan förut, många av dem har jag sett i böcker av andra mästare. Men likafullt är det lätt att fastna i "grunderna" för nitiskt. Bara för att det står "piruett" i övningen betyder ju inte det att jag och min gröna häst ska göra det just nu. Vi gör en förberedande piruett. Och vips, en dag så sitter den där som en blixt från klar himmel.

Har idag varit på kraftskapande ridkonst clinic i baggböle för Eva Kristina Pettersson, arrangerat av ARV - Akademisk Ridkonst Västernorrland. En Mycket inspirerande dag med många intryck och nya frågor. Dagens teori var verkligen givande, i synnerhet eftersom Eva har en lite annan infallsvinkel på ridkonsten som gör att den känns luftigare och friare i tanken. Hon har ett sätt att föreläsa som leder till eftertanke med ett positivt bakgrundsbrus av drömmar. Hon lägger nämligen mycket vikt vid att vi måste tilllåta oss att drömma fritt, väl över dagens kapacitet för att kunna hitta vår väg och inte lägga begränsningar på oss själva. Men, hon är också tydlig med att påpeka att det är okej och naturligt att det för den mindre skolade ryttaren ofta blir mindre bra eller rent av yviga resultat under vägen. Man måste våga testa och känna för att kunna lära sig att bli noggrann. En övning kan inte bli fullkomlig och det är inte lönt att peta i detaljerna till perfektion om det dödar lusten att utföra den. Man kan alltid backa och lägga in fler detaljer och bli petigare allteftersom ekipaget utvecklas.

Vi har också gått igenom hästens naturliga balans och hur den störs i olika situationer av ryttaren. Till exempel varför hästens inner bakben faller ut från tyngdpunkten då vi sänker vår inner axel eftersom det förskjuter rörelsen. Hur en inbalans i frambenens rörelsemönster tvingar bakbenen ur sin bana. Eftersom hästen naturligt svarar så bra på våra vikter kan vi dra nytta av detta för att lära in följsamhet och samling samt förstå och känna hur hästens påskjut gynnar dess formgivning. Till exempel i övningen "följ mig in, följ mig ut" där man drar nytta av hästens lyhördhet och flyttar den inåt eller utåt på volten bara genom tonus i den stigbygel man vill färdas åt samtigt som man med handen "stänger" hästens väg åt motsatt riktning. I denna övning erhåller man dessutom helt gratis ett steg sluta och ett öppna mellan vandringarna in och ut på volten.

Många av Evas övningar går nämligen ut på att sätta en "press" på hästen och få en samling, ett kortare steg med tyngden bakåt och på bakknänan med vinklade bakben i mycket korta intervaller. Hon arbetar också med att ständigt byta riktningar och hålla rörelsen i flödande form framåt. Man använder sig av linjer som underlättar för hästen att snarast omedvetet hamna i skolorna och övningarna vi önskar oss för att den ska kunna lära sig mentalt att utföra dem. Man bygger upp hästen på ett trevligt sätt i lämplig takt. När hästen blir starkare kan man pressa mera och får antagligen också mera som svar.

Bakom detta ligger hela tiden ett målmedvetet strävande efter att hästen ska förstå rörelserna. Hästen måste nämligen mentalt kunna spela på vår planhalva för att vi ska kunna nå harmoni i rörelserna. Vi måste flytta hästens hjärna i övningarna, att flytta hästen leder bara till motstånd. Därför måste hästen få möjlighet att förstå övningarna med oss och vi måste vara trevliga i vårt handhavande av hästen. Vi måste betvinga vår gripreflex då hästen vill höja sin form för att inte tvinga ned den i ett läge där den kanske skulle behöva upp för att klara uppgiften.

Eva vill helst inte prata om "rätt och fel" utan snarare om "funkar idag, funkar inte idag". Med detta inte sagt att vi kan överge vår genomgående dröm och önskan om målet och slarva runt, ridning är fortfarande hårt arbete för ryttaren. Vi måste dock tillåta oss att testa och känna, prova våra begränsningar och belöna väl utfört arbete. Om vi aldrig drömmer, aldrig testar, aldrig trevar misslyckas vi troligen inte. Men vi kommer heller inte utvecklas. Vi blir liggande, som en häst helt utan sitt naturliga påskjut, utan liv.

"Att se hästar i frihet gör något med dig nästa gång du ser dem, i fångenskap"

Har ridit hästarna ett tag nu och börjar faktiskt se resultat. Pirre har klart bättre trav och vi har den här veckan börjat med skolorna på allvar i skritten. Nu klarar han övergångar mellan ställd på volten och öppna på volten (giravolta) ganska fint. Slutan har kvar sitt kommunikationsproblem oss emellan, men även där artar det sig.

Med Arvia är det sämre, han har varit seg länge nu och jag tror han växer. I måndags tränade vi vid hand och det funkade bitvis bra och bitvis mindre bra. Inte alls dåligt men inte kick ass bra heller. Idag red jag honom för att känna om jag kunde överföra halvhalten till uppsuttet och det funkar fint, jag får tyngdförflyttning. Han vill inte gärna bli lång och låg i ridning och jag tolkar det som att han inte är moget för ridningen riktigt än. Det är klart, det beror delvis på kommunikation också eftersom hjälperna blir lite annorlunda då man sitter uppe på hästen. Men, jag ska vänta lite till med att rida honom mot form, sätter nya försöket till januari och tragglar på med baserna vid handen som uppenbarligen inte är tillräckligt väl befästa. Han är i alla fall en genomsnäll kille även om han är lat för det mesta. Han har blivit lättare att trava så allt vi egentligen behöver är tid.

Dinant har däremot kommit jättelångt och kan nu gå flera steg i lång och låg på volten samt förstår den samlande halvhalten jättebra mot staketet. Idag nosade vi på hjälpen för slutan och han förstod rätt bra, gav mig vid ett steg eftersom jag bara var ute efter hjälpen. Han har blivit lugn och trevlig att jobba med och är just nu klart stjärnan i min lilla klass.

Så, en påse blandat från hästarna helt enkelt. Två går framåt stadigt och en står stilla. Just i dagsläget har jag dock en vacklande tro på mig själv och mina kunskaper. Just därför ska det bli toppen med kursen i Kraftskapande Ridkonst i helgen. Så jag får lite inspiration och lite kämpaglöd igen!