rastlostland

Idag fick jag det efterlängtade samtalet från mäklaren, säljaren tog vårt bud och vi ska skriva kontrakt på onsdag. Det har nog inte riktigt sjunkit in ännu att vi snart, med kära föräldrars hjälp, är ägare till en egen liten trea på Haga. Så liten är den visserligen inte, hela 84kvm stoltserar den med. Och just nu surrar tusen tankar genom mitt huvud. Ekonomin? Renovera? Trivas? Flytta? Hur möblera? Hur funkar det att ha bostadsrätt egentligen? Hur ställer jag mig i kö för garageplats? Vad har jag glömt tänka på? Ska ta kontakt med min bankman snarast och ladda med tusen frågor till mäklaren till på onsdag. Hur svårt kan det vara att ha bostadsrätt egentligen? Massa andra medelmåttor har ju det och dom verkar ju nöjda.

I och med den här lägenheten tar vi nästa steg mot drömmen om ett eget hus inom pendlingsavstånd från jobbet. Det där lilla extra som gör livet värt att leva. Att äga sitt eget boende och bestämma över väggfärg och golv. Gillar jag inte garderoben där? Ut med skiten! Ingen jävel kommer och trycker någon bot under näsan på mig för fettfläckar på tapeterna efter fyra års troget betalande av hyran. Och jag kan göra saker bättre i min lägenhet, ändra och laga så som jag vill ha det. Det ska bli underbart! slitigt? säkert! men underbart.

Framförallt så kan jag äntligen bo mig inne, landa på riktigt. Hyresrätter är som hotellrum, de är tillfälliga. I alla fall har de alltid varit det i mitt liv. Jag har aldrig heller haft som livsmål att bo i hyresrätt resten av livet. Jag vill ha ett hus, det får gärna vara litet och nätt. Jag behöver inget skrytbygge, bara ett normalt hus. Så även om den här bostadsrätten bara är ytterligare ett steg på vägen mot drömmen känns det helt rätt. Jag har ingen brådska längre, känner inte samma rastlöshet.

Jag har trivts med själva lägenheten i Nacksta, den skapar ingen noja och är i sig trevlig. Jag bara ogillar grannarna och det skabbiga området. Folket i Nacksta behandlar sina hyresrätter som just hyresrätter, slit och släng och riv i ruin. Det ska bli skönt att komma någonstans där man värnar om sitt boende och sina grannar. Och på något vis visste jag direkt då jag såg annonsen på Riddargatan 11A att den var för oss. Sliten och älskad innan och nu kändes det som om den ville ha en ny generation människor att älska. Första visningen kändes lika rätt, jag kände mig dragen till lägenheten. Den kändes ljus och lugn om än luggsliten. CH fick samma känsla på nästa visning. Så när mäklaren ringde idag med beskedet så kände jag att vi hittat rätt. Vi kanske blir kvar ett tag på det här trappsteget ändå..