rastlostland

Denna veckan har varit hektisk, bortsett från dunderförkylning, övertid och kastreringen av hästen. Det hela började för ett par veckor sedan med en annons på ett litet hus lång ute på landbygden. Ett jättefint litet hus, men en omöjlig dröm för oss. Främst är det väl min dröm, men jag är ju så lyckligt lottad att jag har en man som vill mig väl. Vi har fått inse att vi aldrig kommer att få råd till lånet på ett litet hus om vi inte börjar bospara aggresivt eller köper en lägenhet som vi sedan kan sälja. Problemet var som vanligt pengarna. Vi har ingen handpenning utan måste låna allt av banken.

Så, då står jag där igen. Med tvångstankar om att göra något större och bättre av någonting, göra något av värde istället för att slösa pengar, energi och sömnlösa nätter på en hyresrätt i Nacksta. Och jag tittade på allt och räknade på allt, men i slutändan saknades det pengar.

Med min rastlöshet måste jag alltid ha projekt, gärna fler än jag kan klara av. Jag söker mig projekt i vardagen, vilket ger mig sinnesro. Hästen är ett sådant projekt. Lägenheten i nacksta var ett sådant projekt. Tills jag med tungt hjärta innan sommaren förstod att anledningen till att inget någonsin händer i den är att jag inte vill bo kvar här. Vi började fixa med balkongerna och det blev visserligen bra, men inte helhjärtat klart.

Lägenheten är överlägset planlöst, 89 lyxiga kvadrat med två balkonger, två toaletter, grovkök och klädkammare. Men, den är lyhörd. Området är grönt med bra gångbanor att promenera på. Men här ligger sopor överallt och kycklingben slängda i gräset. Grannarna håller igång på kosntiga tider och är allmänt stökiga och oförskämda. Efter 10månader av usel och ojämn sömn är smekmånaden med trean i Nacksta över. Jag har alltid älskat den här lägenheten, från dagen vi gick på visningen till skrivande stund. Men... Den ligger på fel plats. Och hur vacker den än är kommer jag aldrig att riktigt trivas här.

Så, tack och lov för snälla föräldrar som kan tänka sig att låna ut pengar till handpenningen. Från och med i måndags denna veckan har allstå tvångstankarna fått övergå i ett äkta projekt. Tre visningar har vi hunnit med den här veckan och även hunnit förälska oss på nytt. I en liten trea med inglasad balkong och ett stort renoveringsbehov. Och min rastlösa själ jublar. Tänk att betala pengar till sitt eget projekt varje månad istället för till Mitthem. Att kunna få lära sig tapetsera och snygga till i en sliten liten bostadsrätt och se den bli något för oss. Visst kommer det bli jobbigt och helt säkert kommer det bli dyrt och vi lär bli oense ibland, men det är precis så jag vill ha det. Så, nu ska vi bara lyckas köpa oss ett litet smakprov på vuxenlivet, ett litet övningshus. Ett berg av besvikelser i form av budgivningar och obeslutsamma säljare är det sista lilla hindret innan vi kan flytta in vår lilla familj i vårt nya lilla projekt. Vilket det än månde bli.