Och gud fäste i hästens panna den vita stjärnan..

2008 föddes en liten svart hingst i Agnäs, Bjurholm, ett par mil utanför Umeå. Han var runt två veckor gammal första gången jag såg honom. Han föddes nämligen upp av ägarinnan till Feitske som jag hade på foder. Hans halvbror var en tuff sak med mycket attityd medan han var mera lugn och mjuk redan från början. I pannan hade han en vit stjärna, enligt rasdomarna tillräckligt för att ge en 2a premie, men enligt mig en unik och vacker sak. Han fick namnet Arvid, vilket förvanskades i de holländska papperen till Arvia.
 
http://www.youtube.com/watch?v=3KV-SWSW-6w
 
Under hela den tid jag hade Fei på foder drogs jag till den lilla hingstungen och inför andra sommaren började vi så smått fundera på om jag kunde skaffa en stallplats där jag kunde ha hingst så jag kunde låna honom då Fei åkte hem för inseminering. Det var något med Arvid som lockade mig. Han var knotig och liten, som alla unga friesrar är. Men det var något med den anrika stjärnan som inte ville släppa taget om mig. Så, efter att jag bittert fått ge upp Feitske, skaffat nytt jobb och flyttat till sundsvall visade det sig att den lille hingsten fortfarande inte blivit såld. Jag pratade då med Gunilla som mycket generöst gick med på en avbetalningsplan som jag kunde klara av. Så på hösten 2010 kom den lille killen till Sundsvall, till en lösdrift i Töva.
 
Vi gullade på i maklig takt, i början var han nervös och bufflig. Eller i alla fall så nervös som Arvia någonsin blev, han stod stadigt på jorden för det allra mesta. Kalven i hagen bedvid var dock en riktigt läskig sak som det tog ett tag att komma underfund med. Vi upptäckte dock snart att han frös, trots dubbla täcken. Det var visserligen en ovanligt bister vinter, men han frös och verkade ha det jobbigt. Så då valde vi att flytta från lösdriften till ett stall i Sörhuli istället.
 
Våren 2011 reds han in och vi lärde oss tömkörning. Allt var så oerhört okomplicerat för han var alltid så lugn och snäll. Han tog allt med ro och hetsade aldrig upp sig. När sadeln skulle på var det sedan bara att kliva upp och rida, ingen bockning och inget trams. Han lärde mig dock massor om unghästar på ett snällt och lugnt sätt. Som en mjukstart i unghästlivet. I det akademiska markarbetet jobbade han fint, korrekt och mjukt med naturlig lätthet. I alla fall till en början. Efter sommaren började jag dock märka att vi planade ut. Det stoiska lugnet som jag tyckt så mycket om blev mer och mer av ett irritationsmoment när det behövdes mer energi.
 
Jag fann snart att jag inte lyckades ge honom den energi som behövdes för att komma vidare och hade svårt att hitta motivationen till våra tränngstillfällen. Jag märkte också att jag var tvungen att tulla mer på detaljarbetet än jag ville om han skulle vara motiverad att följa med. Jag fick lära mig tålamod i mängder. Vi började trickträna vilket han gillade mycket och jag beslöt mig för att tagga ner lite och ge honom utrymme att mogna mer. Jag hade tagit för mig för mycket av hans snälla sätt och krävt mer än hans självkänsla tycktes klara. Så senhösten och vintern ägnades mera åt lek och mys vilket han verkade gilla. Han kastrerades också under hösten, vilket jag ångrar mycket eftersom han inte behövde det alls. Det var snarare en logistisk nödvändighet än en hanterbarhetssak.
 
Arvia var alltid stencool. Om de andras hästar galopperade ifrån oss ute kunde han stå kvar, han verkade inte berörd alls. Han kommer då han kommer. Hur mycket jag än älskade detta och hur väl jag än visste att jag aldrig kommer hitta en likadan häst igen gick hans lugn, hans tröghet, mig på nerverna. Så jag köpte Ceux, en pigg och sprallig arab att rida in och ha parallellt, så jag fick lite fart. Till och med att gå som ridhäst med araben som handhäst klarade denna modiga lilla fyraåring gallant. Inget knot eller gnäll.
 
Så en kväll i januari eller om det var februari såg jag den där annonsen på frieserfolket på fb, den om Tyson. Och då började krafter sätta sig i rörelse som skulle förändra våra liv. Mitt, Arvids och Tysons, och säkerligen även Arvids nya människors. Jag bytte bort min lilla pärla, min tuffa, snälla och godmodiga kille. Och jag ångrar mig inte, jag vet att jag gjort rätt. Jag har sett honom på film, han är lyckligare där. Visst känns det i hjärtat och jag glömmer aldrig den där soliga vinterdagen då vi väntade på transporten i snön. Transporten som han gick rakt på utan att tveka, för det är så jag minns honom. Glad, lugn och ärlig.
 
 
Arvia lärde mig att släppa taget om någon man verkligen älskar för att dom ska få det bästa. Jag var otillräcklig för honom och gjorde honom inte fullt ut lycklig eftersom jag inte var fullt ut tillfreds med segheten som kom på köpet med hans upphöjda lugn. Det var inte min sak att förstöra en så fin häst om han kunde uppskattas fullt ut av någon annan. Det är bättre att acceptera nederlag och göra det bästa av det än att sticka huvudet i sanden och rasera alla möjligheter. När de andra hästarna som finns i mitt liv nu krånglar för mycket eller hetsar sig tossiga över en rundbal i ett dike saknar jag dig. Jag saknar ditt klipplika lugn och ditt mjuka sätt. Det skär i mig när jag ser att du är lyckligare där du är nu än du någonsin var med mig. Men samtidigt är jag stolt över att ha låtit dig gå. Stolt över det jag lärt dig och de delar av dig som jag ändå lärt mig att hylla och låta växa. Samtidigt är jag lycklig över att du fått det så bra. Och varför skulle du inte fått det? En sån som du bara måste man älska, du är unik. Gud fäste i din panna den vita stjärnan och gav dig som en gåva till människan. Du är rastlös, den största drömmen som aldrig slår in, men jag fick hålla dig en stund och för det är jag tacksam!
 
http://www.youtube.com/watch?v=ABsTvpAsmlY

Kommentarer
Postat av: Johanna

Jag gillar ditt inlägg, det krävs mod att inse att det bästa för hästen inte alltid är det bästa för en själv. Jag är lite på samma punkt, får lära mig tålamod, men jag tror att jag ska vänta ut och lära mig, för jag vill egentligen inte ha en annan häst...

2012-10-22 @ 07:58:22
URL: http://walkyria.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0