rastlostland

 

På senvåren 2008 kom en småtjock frieserdam jag tagit på foder från en fantastisk människa, Gunilla Björn, till vårt lilla stall på Röbäck. En korp, stor och stolt. Jag hade bara sett henne på bild innan och hon var mycket efterlängtad. Förlusten av Bee brann inom mig, men jag hade repat mig tillräckligt för att se fram emot att skingra tankarna tillsammans med en ny vän. Hon var helt klart rundare i hullet än jag tänkt mig och lite sämre i konditionen än jag förväntat, men vacker som synden.

Hon visade sig vara trygg i stallet och hagen men räddhågsen på uteritterna och jag fick en hel del tvärstopp och snabba skyggningar i början. Hon hade också en hel del humör som kom fram alltmer ju bättre kondition hon fick. Ibland var hon väl vass och direkt otrevlig, men för det mesta gick det att ta hennes tvära humör och lura henne att lägga in det i steget istället. Visst hade vi fadäsen då hon jagade ut oss ur hagen och vi fick ägna en hel helg åt NH träning modell "livet som insats" och även den gången hon sparkade mig i bröstet under långtyglingen eftersom hon lessnat. Men för det mesta var hon en pärla.

 

Feitske lärde mig vad lite jag egentlige kunde. Då jag hade Bee var jag duktig, nästan begåvad som ryttare. Med Feitske däremot fick jag jobba för allt. Allt det som Bee ställt upp på och haft så lätt för hade Fei svårt för eller så förstod vi inte varandra. Formgivningen det första året kändes som ett skämt, för den fanns inte alls i den grad jag önskade. Hon låg mest på som ett ånglok istället för att arbeta lång och låg. Hon trampade förbi sin tyngdpunkt och knuffade mig framför sig med bogen. Jag fick verkligen kämpa med mig själv och min självkänsla för att klara av henne.

 

Så jag började träna för Katrin Wallberg och utarbetade ett system för att vara mera tydlig och noggrann med hästen. Fei hade ju en helt annan kropp än Bee och mycket svårt för vissa övningar. Detta är typiskt för friesern som har svårt för sig med den korrekta formen eftersom dom har branta kors och högställda nackar. Dessutom har dom stor mekanik i sina benrörelser genom sina vinklar i kors och bogar samt längden på överarmsbenen. Friesern vill gärna sprattla högt och mekaniskt med sin framdel, sänka främre ryggen och lämna baksteget lite bakom handen, vilket är typiskt för körhästraser. Detta hade aldrig varit ett problem med min lilla vita ponnys runda kropp som naturligt kom till samlingen. Framförallt fick vi lära oss vikten av lång och låg med avslappnad överlinje för att bakbenen skulle kunna svinga fram samt inlärningen av den samlande halvhalten. Den halvhalt jag lärde mig då på Fietske är dock långt från den betydligt mer samlande halvhalt jag lär in idag. Den jag lärde mig då tjänade mer till att sänka tempot under rörelse för att få fram bakbenet mera och användes även till slutan. Den halvhalten användes ofta som korrigering av frambogen. Nu har man reviderat detta en hel del efter nya rön och träning över tid har visat att andra alternativ ofta är överlägsna.

 

Noggranheten var ledstjärnan med Fei och även NH övningarna. Genom detta fick hon större förttroende för mig och våra övningar gav sakta men säkert resultat. Hennes humör visade sig då och då. Till exempel i travsättningen då vi tog hjälp av en touchering av inner bak i igångsättningsögonblicket för att hjälpa henne att komma till en ren och samlad travtakt. Jag fick vackert köpa mig ett travspö eftersom hennes välriktade kosparkar nådde halvvägs upp mot bogen. Ibland tände hon helt enkelt till lite extra.

 

Jag minns så väl uteritterna i vinterlandskapet borta vid åsen, långa kraftfulla friesergalopper på grusvägarna under stjärnhimlen. Hennes små skyggskutt åt sidan varje gång som till slut blev en del av oss. Andra året började hon gå riktigt fint och den samlade traven kom igenom tydligare, vi började även nosa på trampet. Hennes riktiga flaggskepp var dock alltid traven, hon kunde trava samlat och mjukt bredvid stallets skrittande halvblod i någon kilometer åt gången. Rund och mjuk över ryggen så man satt barbacka som i en soffa. Galoppen förblev lite slängig och haffsig, men den blev sakta mindre rusig på banan och lite mindre tveksam ute.

 

Vi gjorde en hel del trickträning också som hon älskade. Mest tyckte hon om att springa och jaga mig runt på banan i olika fart och krumelurer, hon kunde buga och nästan gå spansk skritt. Hon var rolig och mysig och trivdes nog bäst med att pysa runt och inte göra så allvarsamma saker. Jag trivdes bra med henne och hade precis börjat känna att vi hittat stigen som vi skulle gå på tillsammans för att nå nya platser i vårt gemensamma liv då jag förlorade mitt jobb på UD. Utan pengarna kunde jag inte ha henne kvar och hon fick åka hem till Gunilla i mars 2010. Jag fick inget nytt jobb i Umeå och Gunilla hade själv inte råd att ha henne kvar utan hon såldes till nya ägare.

 

Så, där slutar vår saga. Tack för allt du lärt mig om hur svårt det kan vara att förstå. Du lärde mig att jag måste gå längre i mitt sökande efter svar, att jag måste acceptera, förstå och kompensera de brister hästen kan ha såväl som mina egna. Du lärde mig att känna min egen frustration och försöka lägga band på den innan den spillde över på dig. Jag hoppas du har det bra hos dina nya människor korpen min, om gudarna vill kanske vi möts igen.