rastlostland

Den 23/10 hade ARV årets sista månadsträff, det blev en liten tillställning med endast två ekipage som trotsade höstvädret. Vädergudarna noterade och belönade med en solig dag. Träffen inleddes med en kroppsövning om medvetenhet som både ridande och fotfolk deltog i. Den handlade i korthet om den så viktiga kroppskännedomen och vikten av att kontrollera varje del av kroppen så att den gör det den ska och inte inverkar negativt på hästen. Därefter red de två ekipagen och visade upp vad de tränade på i dagsläget och dagsformen disskuterades mellan medlemmarna på plats. Det var synd att så få ekipage hade möjlighet att komma eftersom träffen då tog slut snöpligt fort. Det var ändock inspirerande att se hur andra jobbade med sina hästar och höra andras tankar och reflektioner kring detta.

Jag åkte sedan vidare till stallet och tog ut min lille kille på stång/kapson först på en kortare uteritt och sedan några varva på ridbanan. Eftersom han bara är tre år gjorde jag inte mycket, men blev förvånad över hur bra han ändå arbetade. Hur duktigt han höll sin lång och låg och att han faktiskt tycktes förstå halvhalten med tyngdförflyttning för tygeln. Han kommer mera till sin rätt när han rids, tydligen har jag lättare att överföra energi till honom från ryggen än från marken. Rörelserna klickade helt enkelt på plats en efter en.

Denna kväll (31/10) tränade jag Arvia vid handen och det klickade inte alls. Eller snarare klickade det till i mitt huvud och jag blev irriterad. Jag har mycket svårt att överföra energi till den här hästen från marken och får ofta känslan att han är lat och helt enkelt försöker undkomma mina hjälper. Han gick rätt fint på uppvärmningen och visst fattade han traven idag, men han låg tungt på kapsonen och kommer inte igång på hjälperna. Slutan lyser helt med sin frånvaro då han börjat ignorera spöet över ryggen och bryr sig verkligen inte om att ta in bakdelen på spåret. Ungefär här tappade jag temperamentet och bråkade lite på honom, vilket gjorde honom upprörd. Det gav mig givtevis dåligt samvete, men tro på fan att hästen också omedelbart gick två steg i slutan. Så, vad ska man tycka om det. Visst har han lite tendens till att vara obstinat, men ilska får aldrig bli en drivfaktor i arbetet eftersom det obönhörligen leder till spända övingar. På onsdag ska jag testa slutorna igen, med sundare sinne och se hur han tog vid sig av kvällens incident.

Sedan tog jag ut Dinant som hade stora problem med att hålla sig stabil på volten, vilket jag vet sedan innan, men jag måste ju pressa gränserna lite. Vid staketet arbetade han mycket bra, likaså större delen av böjda spåren. Han har blivit otroligt mycket lugnare och trevligare att arbeta med och därför har jag kunnat börja med travarbetet med honom. Han tycker mycket om travarbetet och har som halvblod lätt för sig i traven. Jag behövde heller inte springa lika mycket bredvid honom idag utan kunde klara mig med rask promenad. Det artar sig alltså fint för den gänglige och känslige halvblodskillen.

Pirre var kvällens stjärna med en stressad inledning som via skolorna blev riktigt bra. Det går nu bra att jobba lite med giravolta med pirre och även öppnan börjar fungera. Slutan har gett problem för oss från marken, men idag fick vi till minst två fina i varje varv. Jag skulle önska att hans överlinje genomgående skulle vara längre och halsen mera välvd, men hoppas det kommer med konsekvent träning. Traven var dagens höjdpunkt. Två travfattningar belv det, en i varje varv på stor volt. Båda blev trav direkt, en ren travtakt med lång och låg hals. Kanske något för låg och lång ram om man ska vara hård och vertikallutningen är lite väl stor ännu, men för två månader sedan kunde vi inte fatta trav utan att passa först.

Ja, nu var det ett gott tag sedan jag skrev något här igen. Blir lätt så när jag får sådana här nycker, jag börjar med de bästa intentioner att hålla mig till ett uppsatt mål och så tröttnar jag på vägen. Då behövs det kickar i vardagen som får en att vakna upp ur det gråa vardagslunket, andas lite lättare och ta in ljuset i ögonen igen. Det är först när något positivt händer som man vaknar till och kommer ihåg att göra saker man tycker om. Man återupptäcker livskvaliteten igen. För det är väl ganska logiskt att vi blir avtrubbade i den här världen. Skit på radion, elände på tvn, misär på nyheterna och vardagarna följer samma inrutade mönster. Vi går upp samma tid, går till samma jobb, gör samma saker, går hem och gör samma saker. Eller? För det allra mesta är det nog så, vi lever mellan helgerna och mellan löningarna. Inga pengar betyder ju att man inte kan göra något kul, då måste man tillbaka till samma gamla jobb, göra samma saker för samma lön som tar slut vid ungefär samma tid varje månad. Är det konstigt att man bara håller ner huvudet och tröskar på som en trogen oxe i en plogfåra?

Därför måste man unna sig saker i vardagen och njuta av saker som fungerar som dom ska. Stanna upp och njut av de tillfällen då det går lätt eller känns bra. Cykelturen till och från jobbet kan bli en paus att uppskatta, ren frisk luft och inga onödiga stimuli. Höj stereon i bilen med favoritmusiken och njut av tiden du spenderar i den. Ta ett bad istället för duschen, det tar inte många minuter extra. Ta en paus från tv-tittande eller datorn och titta på när hundarna får spel i soffan istället för att skälla på dom. Dom har ju bara roligt. Resonera och grubbla på saker som du anser orättvisa eller onödiga, om du håller på länge nog kommer du se den andra sidan av saken. Låter det som hippietrams och löjlig hjälp till självhjälp mumbo-jumbo allá expressen. Det är troligast för att det är precis så jävla mögligt det är. Det är nästan omöjligt att debattera och filosofera om att se livet från den ljusa sidan och att hitta guldkornen i vardagen utan att låta som ett avsnitt av Leila bakar med inslag av Carola. Glädje är en livsstil och vi ska vara bäst på allt utan att gnälla och helst baka bullar i ett shabby-chic kök med en turkos tygradio som spelar p4 i bakgrunden. Men den lilla tygradion kostar 1200kr och då måste vi tillbaka till jobbet i ruta ett igen.

Vad jag vill säga är helt enkelt att livet är rätt meningslöst och otroligt monotont. Och vad som är ett lyft i vardagen för mig kanske inte är det för någon annan. Självklart ska man vara glad för det lilla i livet och givetvis ska vi vara lyhörda för när dom bra sakerna sker. Vi ska stanna upp och ta tillvara dom, känna luften i lungorna, rymden lätta lite och hur ljuset liksom blir trevligare för ögonen. Men vi ska passa oss noga för att falla till föga för lyckliga-livsstils-propagandan, den ger bara prestationsångest och falsk tillfredställelse. Om vi ska följa lyckoschablonen blir även de små guldkornen styrda av sammhällets normer och glittret mattas av och försvinner. Man kan inte tvinga fram de bra stunderna lika lite som man kan tvinga fram inspiration. Det är helt i sin ordning att vara ledsen och känna sig inträngd av samhällsstrukturen, den är inte direkt uppbyggd för att göra våra själar lyckliga. Troligast beror det på att vi strävar efter fel saker. Eller att vi helt enkelt är så upptagna av vardagslunket att vi inte uppmärksammar de små andninghålen som gör just oss glada.

Jag kan kanske låta bitter och cynisk, men det finns två sidor av allt. Idag har tydligen något hänt i min vardag som gjorde mig uppåt och inspirerad tillräckligt att spotta ur mig denna föga livsbejakande klagolåt. Den måhända inte vara av särskilt relevant natur, men jag känner mig bättre nu när den är gjord. En positiv sak måste nämligen inte vara rosa och fluffig och full av glitter.

Dagens träning stod Dinant, Arvia och Pirre för. Och idag gick det faktiskt så pass bra att det kommer bli ett kort och oföskämt nöjt inlägg. Det var en välbehövd morot efter flera träningar som gått mindre bra ett tag nu.

Först ut var Arvia, vi gjorde skrittbaser idag och han kändes mjuk och trevlig i båda varven. Längde fram och ner gjorde han utan att bli stum idag också så det var en klar vinst. På volten hade vi lite klater med att höften ville rulla bakåt, men med en lite högre form gick det betydligt bättre. Jag lät honom givetvis inte korta av överlinjen för mycket utan endast någon centimeter, men det gav stora fina inkliv med höften kvar i bärande läge på baksteget. Jobbade också vidare med att få igång en trav och det var en piggare gladare häst som travade på idag, någon direkt formgivning av traven var det inte tal om. Men just nu jobbar jag mera med att få honom att bjuda över huvud taget.

Dinant var mycket bättre idag och gör framsteg hela tiden. Hans nerver ligger fortfarande på ytan, men nu väntar han in hjälperna bättre. Jag arbetar honom främst mot staketet eftersom han annars lätt ställer sig galet eller rinner undan. Han är helt enkelt för känslig och hastig för mig att kontrollera på ett öppet spår. Jag måste påminna honom ständigt om att inte springa mot handen eller trycka sig ut från staketet. Idag lyssnade han mycket bra och vi fick faktiskt ett par fina ställningar i lång och låg form efter staketet.

Siste man var Pirre som jag red idag och tränade främst traven och skolorna. Han har en tendens att bli istadig när han tycker arbetet blir tungt och man kan därför inte kräva fler än två-tre steg åt gången av honom. Slutan var svår idag och öppnan ville bli med något mycket tvärning först. Sedan lossnade han och vi övergick till de knepiga travfattningarna. Mycket stress idag och därför mycket pass. Blev dock en del lyckade och ett par över förväntan lyckade travfattningar. Hoppet lever om att kunna få till en mjuk trav med lång och låg sträckning när vi har befäst vår kommunikation bättre. Så snart jag får honom till att ta trav i varje fattning ska kvaliteén skärpas en hel del!

Det är bara så, vissa dagar har inget flyt och ger inte någon motivation. Idag var en sådan dag. Jag var trött hela dagen på jobbet och det lättade aldrig upp innan stallet. Trots en fin eftermiddag på stan med sambon så ville inte energin infinna sig idag. Det resulterade i en hel del misstag och besvikelser i dagens träning med hästarna.

Idag hade jag bara Arvia och Pirre eftersom jag longerade Dinant igår. Inte skollongering kan jag ju tillägga utan ren och skär baslydnad english style. Det gjorde han bra och han har börjat lugna sig, i takt med att jag lär mig hur man ska hantera detta stora nervknippe. Han gjorde till och med en halt på spåret denna gången.

Arvia tränade jag lösgörande baser med idag blandat med lite stretching med godisar. Vi började med lite serpentiner/halvvolter i lång och låg form för att länga på överlinjen, detta gjorde han mycket bra. Sedan gjorde jag några kontroller av lång och låg, ställning och tyngdförflyttning/halvhalt. Dessa kändes inte alls lika bra och han vill gärna bli hängande i handen. Ett annat problem som jag får ibland är att han bara sänker/länger sig exakt till handen och där blir lite stum istället för mjuk och följsam. Det är alltså svårt att få honom att länga sig en bit och sedan be om lite till i en flytande rörelse. Därefter tog vi några travfattningar på voltspåret, det gick riktigt kasst. Han är ju rätt bekväm av sig och vill ogärna komma igång, om man då måste ta till spöet för att få igång traven kortar han genast av överlinjen. Det finns ingen som helst framåtbjudning in i traven. Därför tog jag honom bara i handen och sprang långsidorna bredvid honom utan att kräva någon som helst formgivning utan bara travfattning, detta gick naturligtvis mycket bättre även om han tar varje chans att bryta av eller stanna. Att det inte vill gå att jobba igång traven på ett korrektare sätt känns inte så lyckat, men jag antar att jag måste tumma en hel del på precisionen där tills lite mer driv hos hästen kommer igenom. Avslutade honom idag med att överdriva lång och låg i stående och sedan på två stora halvvolter, detta mottogs mycket tacksamt av hästen.

Pirre kändes inte heller jättebra idag. Tränade honom mestadels på volterna idag och varierade mellan öppnor och rak på volten. Vi tränade även med medfört stångbett tillsammans med kapsonen idag och arbetade en hel del med att träna på sänkningen av huvudet/längningen av överlinjen för bettet. Anledningen till detta är att han trivs mycket bättre på stångbett kombinerat med kapson då man rider och hjälperna därför måste läras in för att möjliggöra korrektare och trevligare ridning på den kombinationen. Han är lätt att få att tvära för mycket i öppnan och vill helst trycka bogen in mot ryttaren. Här får man se upp och vara noga med både hand och kroppsposition så att han inte hinner tvära iväg. Hade problem med stegringarna idag igen, då han känner sig pressad vill han gärna sno ut bakdelen helt ifrån ryttaren och resa. Det är bara att vänta ut honom, gå tillbaka till lång och låg och halvhalten och börja om där man slutade. Fast denna gången är det bättre om man får tajmingen rätt så han slipper känna sig stressad. Det som faktiskt blev bra idag var traven. Alla travfattningar utom en lyckades, den första fick jag avbryta på grund av pass. Vertikalobalansen är väldigt stor och hastigheten är inte att leka med, men huvudsaken i detta läget är att det är trav och inte pass.

Så visst fanns det saker som gick bra idag också och hästarna blev ju tränade vilket alltid ger något. Övningarna blev ju gjorda även om det inte var perfekt. Strävan och fokus ska ju alltid vara mot det bättre och slarv är inte tillåtet. Slarv är uteslutet eftersom det är tidsödande och bara leder till felaktigheter och bakläxa. Formsvackor däremot drabbas vi alla av och dåliga dagar har vi alla. Det viktigaste sådana dagar är att inte lockas att överjobba övningarna, de lär inte gå bättre för att man blir ledsen eller arg och försöker pressa fram dem. Prova någon annan övning istället, nosa på ett par tills en dyker upp som känns bra. Sluta där och ta dagen för vad den är. Vissa dagar är bara så och imorgon är en annan dag.

Fick en trevlig överaskning i stallet i dag. En vän till Mona var där och hälsade på, han är tillfälligt hemma från USA. En mycket sympatiskt och duktig man med stor erfarenhet av hästar, en tränarkarriär inom tävlingsdressyren och egna meriter i Grand Prix ända upp till medaljer med Mexikanska landslaget. En riktig storhet i vårt lilla dammiga bystall. Han skulle titta på Dinant som jag ju tränat lite med från marken, så jag fick vara med och visa.

Det var riktigt trevligt att få se och jobba tillsammans med en så kunnig person med en unghäst som är så pass känslig och delikat som Dinant. Att man dessutom fick lite beröm för det markarbete som gjorts och den känsliga handen och varliga metoden hästen arbetades med gjorde sitt till för självförtroendet. Efter Dinant tog vi upp Hiro som han också skulle titta på och där blev det lite mera plattfall. Hiro har en period av att testa gränser och satte sig på tvären. Det var mycket givande att se en duktig unghästutbildare från den "engelska" skolan jobba med en tjurande unghäst på linan. Snabbt och med ett fint hästöga korrigerade han Hiros allt mer djärva utbrytningsförsök och hästen gick ganska snabbt med på att trava hela varvet runt istället för att försöka bryta ut. Och då såg han riktigt fin ut. Trevligt också att vi hade rätt lika uppfattning om hästarnas personlighet eftersom han har mycket stor erfarenhet av hästar och jag mycket liten. Med den kunskap han besitter kommer dessutom ett lugn och en trygghet som kommer hästen till godo och som verkligen är värt att sträva efter.

Arvia jobbade jag vid handen ikväll och det gick mindre bra. Han kändes tung och ville gärna "hänga" på handen. Inlärningen för slutan gick dock mycket bra. I alla övriga övningar fattades energi och han hade mycket svårare med sin korta yttersida idag. Skall påpekas att jag tränade utan att ha något godis med mig idag, vilket jag inte ska göra om med honom än på ett bra tag. Varje uns av positiv energi måste tas tillvara för att han ska gilla paddockarbetet. Avslutade tidigt med lite lång och låg, ställning och tyngdförflyttning, vilka han gjorde fint i båda sidor. Det var inte lönt att kräva något annat idag, energin fanns helt enkelt inte och jag misslyckades med att tillföra den.

När vi kom tillbaka till stallet var vår gäst god nog att hålla en liten teorilektion om ryttarens kropp och sits i basal verkan, sett ur hans perspektiv som GP ryttare. Personligen tyckte jag det var mycket givande och därför tänkte jag återge lektionen här:

Först ut, sitsen. Rak ryttare i balans ger en häst med bättre förutsättningar för rakt arbete i balans. Tyngden skall ner i stigbygeln, ungefär som vid lättridning skall ryttarens tyngd vila i stigbygeln. (lite som den antika skolans stigbygeltramp) Detta för att skänkeln skall ligga fritt utefter hästens sidor och inte klämma åt om hästen kring exempelvis knäna vilket medför en ryttare som klättrar i sadel och förlorar balans. Dessutom driver en sådan ryttare alltid på hästen med sina klämmande skänklar. Observera att tyngden i stigbygeln inte betyder att sätet inte ska ha kontakt med hästens rygg, ryttaren ska bara inte sitta platt på hästen ryggrad. Genom att tyngden ligger i stigbyglarna och inte klämd på hästens sidor tillåts hästen jobba upp mot ryttaren. Det vill säga att hästen tillåts svinga uppåt med ryggen och inåt med sina bakben. Om man sitter tungt på hästens rygg kan hästen inte svinga upp med ryggen. En ryttare som inte kan följa den upp, ned riktade rörelsen kan omöjligen följa fram, bak rörelsen i höften och hindrar därmed hästens rörelser.

Vidare skall ryttarens tå peka framåt, detta för att människans anatomi kräver den vinkeln. Om foten är rak gentemot benet, med tån framåt, kan benets muskler slappna av och skänkeln bli mjuk och följsam. Tyngden faller till stigbygeln och klistras inte vid hästens bröstkorg. Testa gärna själv genom att pendla benet fram och åter med tån framåt eller vriden, om foten vrids spänns automatiskt någon muskel i benet. Dessutom vrids ryttarens bäcken bakåt då tårna pekar utåt och bäckenet bli låst samt att man bromsar hästens höfter och rider hästen "bakåt". Tårna i färdriktningen ger ett korrektare bäcken, vilket är en förutsättning för känsla i sätet.

Och så handen. Handen skall bäras fritt och avslappnat med tummen uppåt. En inåtvriden hand, med handflatan neråt ger en rotation av skelettbenen i underarmen och en låsning i armarna som följd. Detta leder till en hård hand. Tygeln skall hållas fast av handen och inte tummen, om tummen trycker fast tygeln låser tummens muskler handleden och skapar en hård och blockerad han som bara kan röra sig i ett fåtal riktningar. Tygeln hålls alltså på plats av handlovens ben och muskler samt ringfingret, eller vilka fingrar man nu behöver beroende på antal tyglar. Handen har i det läget dussintals riktningar och olika grader av styrka i tygeltagen, en känsligare hand som sitter på en stabil och avslappnad arm ger en avslappnad mun.

Ryttarens sits och inverkan står i direkt proportion mot hästens problem eller tillgångar. Oftast är det ryttarens olater som ligger till grund för hästens tillkortakommanden, vilket ju inte direkt är okänt. För att få en helhet som ryttare bör därför minst lika mycket tid ägnas åt att rannsaka och träna oss själva som vi lägger på att nagelfara våra hästars färdigheter. På onsdag skall han vara i stallet igen, det tänker jag inte missa!