Givande möte med erfarenheten.
Fick en trevlig överaskning i stallet i dag. En vän till Mona var där och hälsade på, han är tillfälligt hemma från USA. En mycket sympatiskt och duktig man med stor erfarenhet av hästar, en tränarkarriär inom tävlingsdressyren och egna meriter i Grand Prix ända upp till medaljer med Mexikanska landslaget. En riktig storhet i vårt lilla dammiga bystall. Han skulle titta på Dinant som jag ju tränat lite med från marken, så jag fick vara med och visa.
Det var riktigt trevligt att få se och jobba tillsammans med en så kunnig person med en unghäst som är så pass känslig och delikat som Dinant. Att man dessutom fick lite beröm för det markarbete som gjorts och den känsliga handen och varliga metoden hästen arbetades med gjorde sitt till för självförtroendet. Efter Dinant tog vi upp Hiro som han också skulle titta på och där blev det lite mera plattfall. Hiro har en period av att testa gränser och satte sig på tvären. Det var mycket givande att se en duktig unghästutbildare från den "engelska" skolan jobba med en tjurande unghäst på linan. Snabbt och med ett fint hästöga korrigerade han Hiros allt mer djärva utbrytningsförsök och hästen gick ganska snabbt med på att trava hela varvet runt istället för att försöka bryta ut. Och då såg han riktigt fin ut. Trevligt också att vi hade rätt lika uppfattning om hästarnas personlighet eftersom han har mycket stor erfarenhet av hästar och jag mycket liten. Med den kunskap han besitter kommer dessutom ett lugn och en trygghet som kommer hästen till godo och som verkligen är värt att sträva efter.
Arvia jobbade jag vid handen ikväll och det gick mindre bra. Han kändes tung och ville gärna "hänga" på handen. Inlärningen för slutan gick dock mycket bra. I alla övriga övningar fattades energi och han hade mycket svårare med sin korta yttersida idag. Skall påpekas att jag tränade utan att ha något godis med mig idag, vilket jag inte ska göra om med honom än på ett bra tag. Varje uns av positiv energi måste tas tillvara för att han ska gilla paddockarbetet. Avslutade tidigt med lite lång och låg, ställning och tyngdförflyttning, vilka han gjorde fint i båda sidor. Det var inte lönt att kräva något annat idag, energin fanns helt enkelt inte och jag misslyckades med att tillföra den.
När vi kom tillbaka till stallet var vår gäst god nog att hålla en liten teorilektion om ryttarens kropp och sits i basal verkan, sett ur hans perspektiv som GP ryttare. Personligen tyckte jag det var mycket givande och därför tänkte jag återge lektionen här:
Först ut, sitsen. Rak ryttare i balans ger en häst med bättre förutsättningar för rakt arbete i balans. Tyngden skall ner i stigbygeln, ungefär som vid lättridning skall ryttarens tyngd vila i stigbygeln. (lite som den antika skolans stigbygeltramp) Detta för att skänkeln skall ligga fritt utefter hästens sidor och inte klämma åt om hästen kring exempelvis knäna vilket medför en ryttare som klättrar i sadel och förlorar balans. Dessutom driver en sådan ryttare alltid på hästen med sina klämmande skänklar. Observera att tyngden i stigbygeln inte betyder att sätet inte ska ha kontakt med hästens rygg, ryttaren ska bara inte sitta platt på hästen ryggrad. Genom att tyngden ligger i stigbyglarna och inte klämd på hästens sidor tillåts hästen jobba upp mot ryttaren. Det vill säga att hästen tillåts svinga uppåt med ryggen och inåt med sina bakben. Om man sitter tungt på hästens rygg kan hästen inte svinga upp med ryggen. En ryttare som inte kan följa den upp, ned riktade rörelsen kan omöjligen följa fram, bak rörelsen i höften och hindrar därmed hästens rörelser.
Vidare skall ryttarens tå peka framåt, detta för att människans anatomi kräver den vinkeln. Om foten är rak gentemot benet, med tån framåt, kan benets muskler slappna av och skänkeln bli mjuk och följsam. Tyngden faller till stigbygeln och klistras inte vid hästens bröstkorg. Testa gärna själv genom att pendla benet fram och åter med tån framåt eller vriden, om foten vrids spänns automatiskt någon muskel i benet. Dessutom vrids ryttarens bäcken bakåt då tårna pekar utåt och bäckenet bli låst samt att man bromsar hästens höfter och rider hästen "bakåt". Tårna i färdriktningen ger ett korrektare bäcken, vilket är en förutsättning för känsla i sätet.
Och så handen. Handen skall bäras fritt och avslappnat med tummen uppåt. En inåtvriden hand, med handflatan neråt ger en rotation av skelettbenen i underarmen och en låsning i armarna som följd. Detta leder till en hård hand. Tygeln skall hållas fast av handen och inte tummen, om tummen trycker fast tygeln låser tummens muskler handleden och skapar en hård och blockerad han som bara kan röra sig i ett fåtal riktningar. Tygeln hålls alltså på plats av handlovens ben och muskler samt ringfingret, eller vilka fingrar man nu behöver beroende på antal tyglar. Handen har i det läget dussintals riktningar och olika grader av styrka i tygeltagen, en känsligare hand som sitter på en stabil och avslappnad arm ger en avslappnad mun.
Ryttarens sits och inverkan står i direkt proportion mot hästens problem eller tillgångar. Oftast är det ryttarens olater som ligger till grund för hästens tillkortakommanden, vilket ju inte direkt är okänt. För att få en helhet som ryttare bör därför minst lika mycket tid ägnas åt att rannsaka och träna oss själva som vi lägger på att nagelfara våra hästars färdigheter. På onsdag skall han vara i stallet igen, det tänker jag inte missa!
Det var riktigt trevligt att få se och jobba tillsammans med en så kunnig person med en unghäst som är så pass känslig och delikat som Dinant. Att man dessutom fick lite beröm för det markarbete som gjorts och den känsliga handen och varliga metoden hästen arbetades med gjorde sitt till för självförtroendet. Efter Dinant tog vi upp Hiro som han också skulle titta på och där blev det lite mera plattfall. Hiro har en period av att testa gränser och satte sig på tvären. Det var mycket givande att se en duktig unghästutbildare från den "engelska" skolan jobba med en tjurande unghäst på linan. Snabbt och med ett fint hästöga korrigerade han Hiros allt mer djärva utbrytningsförsök och hästen gick ganska snabbt med på att trava hela varvet runt istället för att försöka bryta ut. Och då såg han riktigt fin ut. Trevligt också att vi hade rätt lika uppfattning om hästarnas personlighet eftersom han har mycket stor erfarenhet av hästar och jag mycket liten. Med den kunskap han besitter kommer dessutom ett lugn och en trygghet som kommer hästen till godo och som verkligen är värt att sträva efter.
Arvia jobbade jag vid handen ikväll och det gick mindre bra. Han kändes tung och ville gärna "hänga" på handen. Inlärningen för slutan gick dock mycket bra. I alla övriga övningar fattades energi och han hade mycket svårare med sin korta yttersida idag. Skall påpekas att jag tränade utan att ha något godis med mig idag, vilket jag inte ska göra om med honom än på ett bra tag. Varje uns av positiv energi måste tas tillvara för att han ska gilla paddockarbetet. Avslutade tidigt med lite lång och låg, ställning och tyngdförflyttning, vilka han gjorde fint i båda sidor. Det var inte lönt att kräva något annat idag, energin fanns helt enkelt inte och jag misslyckades med att tillföra den.
När vi kom tillbaka till stallet var vår gäst god nog att hålla en liten teorilektion om ryttarens kropp och sits i basal verkan, sett ur hans perspektiv som GP ryttare. Personligen tyckte jag det var mycket givande och därför tänkte jag återge lektionen här:
Först ut, sitsen. Rak ryttare i balans ger en häst med bättre förutsättningar för rakt arbete i balans. Tyngden skall ner i stigbygeln, ungefär som vid lättridning skall ryttarens tyngd vila i stigbygeln. (lite som den antika skolans stigbygeltramp) Detta för att skänkeln skall ligga fritt utefter hästens sidor och inte klämma åt om hästen kring exempelvis knäna vilket medför en ryttare som klättrar i sadel och förlorar balans. Dessutom driver en sådan ryttare alltid på hästen med sina klämmande skänklar. Observera att tyngden i stigbygeln inte betyder att sätet inte ska ha kontakt med hästens rygg, ryttaren ska bara inte sitta platt på hästen ryggrad. Genom att tyngden ligger i stigbyglarna och inte klämd på hästens sidor tillåts hästen jobba upp mot ryttaren. Det vill säga att hästen tillåts svinga uppåt med ryggen och inåt med sina bakben. Om man sitter tungt på hästens rygg kan hästen inte svinga upp med ryggen. En ryttare som inte kan följa den upp, ned riktade rörelsen kan omöjligen följa fram, bak rörelsen i höften och hindrar därmed hästens rörelser.
Vidare skall ryttarens tå peka framåt, detta för att människans anatomi kräver den vinkeln. Om foten är rak gentemot benet, med tån framåt, kan benets muskler slappna av och skänkeln bli mjuk och följsam. Tyngden faller till stigbygeln och klistras inte vid hästens bröstkorg. Testa gärna själv genom att pendla benet fram och åter med tån framåt eller vriden, om foten vrids spänns automatiskt någon muskel i benet. Dessutom vrids ryttarens bäcken bakåt då tårna pekar utåt och bäckenet bli låst samt att man bromsar hästens höfter och rider hästen "bakåt". Tårna i färdriktningen ger ett korrektare bäcken, vilket är en förutsättning för känsla i sätet.
Och så handen. Handen skall bäras fritt och avslappnat med tummen uppåt. En inåtvriden hand, med handflatan neråt ger en rotation av skelettbenen i underarmen och en låsning i armarna som följd. Detta leder till en hård hand. Tygeln skall hållas fast av handen och inte tummen, om tummen trycker fast tygeln låser tummens muskler handleden och skapar en hård och blockerad han som bara kan röra sig i ett fåtal riktningar. Tygeln hålls alltså på plats av handlovens ben och muskler samt ringfingret, eller vilka fingrar man nu behöver beroende på antal tyglar. Handen har i det läget dussintals riktningar och olika grader av styrka i tygeltagen, en känsligare hand som sitter på en stabil och avslappnad arm ger en avslappnad mun.
Ryttarens sits och inverkan står i direkt proportion mot hästens problem eller tillgångar. Oftast är det ryttarens olater som ligger till grund för hästens tillkortakommanden, vilket ju inte direkt är okänt. För att få en helhet som ryttare bör därför minst lika mycket tid ägnas åt att rannsaka och träna oss själva som vi lägger på att nagelfara våra hästars färdigheter. På onsdag skall han vara i stallet igen, det tänker jag inte missa!
Kommentarer
Trackback
