rastlostland

Efter en del tragglande utan större framgång med mina hästar beslöt jag mig för att rådfråga min vän, och nyblivne mentor, Jenny Cederqvist http://equestrianart.blogg.se. Efter ett säkert timmeslångt telefonsamtal känns det som om vägen syns lite tydligare i dimman. Så jag tog med mig råden till stallet ikväll, i synnerhet det om att tygla sin egen ilska. Pedanten och logikern i mig är svår att tysta, men ondskan måste helt enkelt tyglas.

Arvia har egentligen inga nämnvärda brister i träningen, han är synnerligen normal och utvecklas fint. Dock fick jag upp ögonen för övningar i skritten som jag i slentrian glömt av och istället börjat tugga samma saker hela tiden. Variationen mellan lång och låg, böjning och halvhalt med tyngdförflyttning och trevande steg i skolorna samt att variera mellan att jobba vid staketet och fritt på volten gav både mig och hästen nytändning. Även godiset uppskattades, det gör det lättare för honom att förstå då han gör något bra. Testade för övrig reflexpunkten och spöföringen för förberedande sluta på honom idag och det funkade på första försöken i båda varven. Arvia har lättare för vänster varv vilket syns redan på håll då manen ligger på högra sidan. Tröst ges ändock i att den andra sidan kommer jobba ikapp med konsekvens.

Dinant gjorde jag stora framsteg med idag. Med honom kan man inte böja på volten eftersom han då rullar undan höften från tyngdpunkten, även om han sträcker in benet mot den initialt. Om det inte inträffar går han över bogen. Han är också hög i blod och känslig. Med utgångspunkt från detta arbetade vi enbart vid staketet idag och med grunderna. Stanna, gå och lång och låg. Testade även lång och låg med ställning och tyngförflyttning och fick något enstaka steg framåt med lång låg ram med trevande framsving i bakbenet och utan att höften föll ur. Dock vill han gärna rusa på och man får länga sitt eget steg en hel del samt ta spöet mot bogen då han går in i handen. Oftast går han tyvärr upp för högt och sänker sin rygg när han plockar in sina bakben och man tydligt kan se att han lägger tyngd på inner bak, det får vi alltså ta med oss till måndagen.

Sist ut idag var Pirre som också han har problem med stress. Han är ridhäst sedan tidigare och kan redan en hel del hjälper. Jag varierar mellan att rida och jobba från marken med honom eftersom det inte egentligen fördärvar markarbetet då felaktiga rörelsemönster redan finns och måste jobbas med även uppsuttet. Idag tränade vi på öppna och sluta i skritt samt voltspår, jag red honom på stångbett och kapson eftersom han behöver hjälp att komma ner och fram. Han slänger gärna upp huvudet då han blir stressad. Han jobbade på bra och efter några mindre missförstånd flöt öppnorna på rätt bra. Slutorna fungerar sämre, här vill han spänna sig och komma uppåt. Det absolut viktigaste med den här hästen är att ta honom tillbaka ned i lång och låg eftersom han höjer sig för mycket i formen och trots att han jobbar på med musklerna i bak sänker han även ryggen och får inte igenom det sving som önskas.

Allt som allt en givande kväll med många många fel, tillkortakommanden och varierande kvalité. Men en som gav mersmak, för de ynkliga steg som gjordes i rätt riktning är dock i rätt riktning. Krypa innan man går heter det och även om vägen till perfektion är belagd med det vassaste grus måste jag krypa tills det blöder.Vilken annan väg finns det?