Spela den igen Arvid... (Och alla ni andra)
Som tidigare nämnts har bloggen fått sitt namn från en låt av bandet Big Fish som bildades 1988 i Uppsala. Det här är ett lite udda band vars texter berör mig, de får mig att tänka. Just "rastlöst land" kommer ur låten "allt har jag sett" från albumet "andar i halsen". http://www.youtube.com/watch?v=zKwObV0TFsM
Det är en småtragisk liten visa om hur flyktigt livet är och hur dyrbart. Hur allt är vackert på sitt sätt och magin som finns i det enkla. Om hur lätt det är att förslösa sitt liv. Det är en krass sanning i den som upprör och trollbinder mig på samma gång. Påminner mig om hur lätt det är att nöja sig i livet och bara låta det rulla på. Men även om hur enkelt det är att jaga spöken som konsumtionssamhället intalat oss att vi behöver för att passa in, för att respekteras och vara normala. Kämpa för den finaste nya tvn eller den där fräscha villan medan tiden rinner oss ur händerna som fin sand. Saker vi ofta inte kan uppnå, utan får "nöja oss" med den billigare kopian.
Ofta kommer jag på mig själv med att jaga något och kämpa för det för att sedan offra så mycket av det jag hade, men inte uppskattade, bara för att stå där med samma tomma känsla när jag nått mitt mål. Ytterligare en falsk idol. Jag är lyckligare då jag står på en äng i regnet klockan sju på kvällen en vanlig dag än då jag köpt nya fina kläder. Jag försöker lära mig att stanna upp och lyssna till vad som är viktigt för mig och inte för gjutformen. Jag vägrar att nöja mig och rusar på in i nästa målsättning, men det gör mig inte nödvändigtvis nöjd. Jag gör resan men tittar inte på sevärdheterna. Jag är egentligen nöjd med min Ikea kopia, men har lärt mig att jag fått "nöja mig" med den. Det är fel och jag har låtit mig luras. Ett enkelt misstag som är ett steg i utvecklingen av min person. Misstagen formar oss lika mycket om inte mer än motgångarna. Vi måste bara komma till insikt med dem. Jag tror inte på den stora massan, jag vägrar nöja mig och vägrar låta samhället tvinga in i mig att jag måste ha vissa saker eller göra vissa saker för att bli nöjd. Nöjd är personligt för var och en, att nöja sig är en styggelse. Förbättra och sträva mot sådant som gör dig nöjd och inte sådant du bör nöja dig med. Skillnaden är stor. Alla mina misstag och triumfer är trots allt jag. I sången finns en textrad som lyder "nu står jag här, och jag är den jag är. Och jag vill inte ändra en bit" Det är vad jag strävar efter.
Långtygling och inspiration!
Nu är det ju tyvärr så att jag inte riktigt kommit så långt med Ty att jag vågat testa långtygling på honom, men jag vill göra det i framtiden och absolut göra det på Frost. Har tidigare införskaffat en video i ämnet och några böcker på både den mjukare friare metoden och samour metoden. Fick nyss ett tips av duktiga Angelica Hesselius på en blogg med likasinnade och betydligt mer avancerade utövare än jag själv som jag absolut tänker börja följa. Därför finns länken nu på sidan. http://langatyglar.blogspot.se/
Och hon älskade dem alla...
Det har lämnats in en förfrågan från en läsare om att jag skulle beskriva de hästar jag haft i mitt liv och så får det bli. Det är onekligen så att de hästar jag haft har format mig till den jag är som ryttare och hästmänniska, troligen även som människa. Det började förståss på ridskolan med alla de tålmodiga och rara ponnier och hästar som lärt mig åka häst, som stått ut med drag i munnen och sparkande skänklar. Skräniga barn och uppochnedvända tävlingsnerver. Obesjungna hjältar i varje liten hästmänniskas liv. Jag var en ganska orädd, men grov ryttare då det begav sig. Jag samlade maniskt på prisrosetter! De var det viktigaste i livet på den tiden, turligt nog förandras vi som människor och växer med erfarenhet och skolning.
Det var i alla fall Jennys Acke Boa som lärde mig hoppa och känna tillit till en häst. En liten slank, brun b-ponny korsning med all världens tålamod. Arab och russ var det i honom. Han hoppade på autopilot och lät mitt nervösa, vettskrämda bylte till kropp åka med till dess jag lärde mig bäras av en häst. Efter honom följde en bunt ridskolehästar, men det var hans trygghet och tålamod som gav mig verktygen jag behövde.
Pimpinella var en c-ponny som stod ut från mängden, en vacker borkfärgad liten häst med mycket tävlingsnerver. Hon lärde mig att vara tyst i sadeln och mjuk i handen. Hon lärde mig att en häst alltid gör sitt bästa om man låter den. Hon hade massor av begåvning, men var lätt att stressa och hon behövde all sin motivation för att göra riktigt spektakulära saker. Hon visade mig på stigen mot ödmjukhet, men hon var inte min och vi skiljdes precis där, där stigen mot känsla vek av från vägen av drillade övningar. Det skulle dröja länge ännu innan jag tog mig vidare på den stigen. Det var i det vägskälet jag mötte Bee. Ett korsningssto som varit mitt allt, min själ och stor del av min personliga resa i 10 långa år. Hon bjöd mig att följa med in på stigen, djupare in i skogen av kunskap tills vi förlorade vägen ur sikte och lämnade den bakom oss.
Bytt är bytt.
Den gångna våren har verkligen gått rasande fort på hästfronten och ärligt talat har jag inte landat i den nya vardagen riktigt ännu. Strax innan jul började jag tröttna på att Arvia aldrig gjorde några, i min mening, större framsteg. Han växte och kändes slö och olycklig vilket fungerade som en blåsbälg på glöden för min självtvivel. De hästar jag haft i träning såldes dessutom en efter en och det kändes som om jag snabbt nådde vägs ände i mitt intresse. Jag började tvivla än mer på min förmåga att faktiskt utbilda en häst inom AR och komma längre än skritt på volt. Något drastiskt måste göras.
Enter Couraguex! Mona övertalade mig till att köpa en till häst då det verkade som om hennes sto (som hon låtit betäcka med min Arvia) verkade gå tom. Så jag slängde mig på hästnet med stor entusiasm och en liten plånbok. Jag har alltid varit svag för araber och halkade ofta in på dom när jag tittade. Jag var dock och provade en PRE korsning, tittade på några bashkirer och nordsvenskar samt ett litet nätt korsningssto. Men, plötsligt så var han bara där. En påbörjat inriden liten arab född 2008 med lite nervösa tendenser och ett skönhetsfel på ena frambenet. Han var inte i kondition och stod långt ner i södra Sverige, så jag chansade. Det var ju en unghäst, bara att köra på. Sagt och gjort, araben blev min. Känslig, het, lyhörd och mycket svårriden till en början.
Men det slutar inte där för vårens förändringar, i februari satt jag på facebook på frieserfolkets grupp och såg en annons om en frieser valack som var allt för het för sin ägare, en dyr rackare. På skoj skrev jag de numera ödesmättade orden "En pigg frieser? Ha! Ni får gärna byta med mig!". Arvia och jag gick ju inte direkt framåt och jag kände mig trött och uppgiven även om jag älskade honom. Vi chattade lite, det ledde till telefonsamtal som ledde till en udda provridning och en visit från bekanta till "den pigga frieserns" hos oss. Så ordnades att den pigga valacken, Thijs, skulle åka till Jenny på gotland tills isen hemma smält bort så hans skenturer inte skulle vara lika svåra att jobba med och mitt lilla hjärta klev på en grå lastbil en solig vinterdag och försvann ur mitt liv. Jag ångrar mig inte en sekund även om jag saknar Arvias nästan nervpåfrestande lugn vissa dagar. Jag vet att båda hästarna nu har hittat hem.
Ty (kort för Tyson som är smeknamn för Thijs) fick stå kvar hos Jenny under våren för att tagga ner och jag lade ner krutet i Ceux. En resa full av blåmärken, tårar och svindlande ögonblick av ren lycka när den lättskrämda lilla unghästen sakta växte fram till en glad och pigg arab. Tyvärr tog den resan slut den dagen jag fick veta att Grållan ändå var dräktig. Någon måste helt enkelt bort för att ge plats för Arvias föl, det visste jag i själ och hjärta. Det blev lille vackre Ceux som fick gå. Inte för att jag egentligen tyckte bättre om Tyson vid den här tiden. (Jag kan inte favorisera någon av dem än idag.) Ceux fick bli den jag sålde för att han helt enkelt skulle klara sig bäst där ute i stora världen, han var mest redo. Han flyttade från oss i augusti och vi saknar honom. Även om jag hittade en jättefin familj åt honom saknar jag honom mycket, känslan är inte alls samma som med Arvia. Jag vet bortom all tvivel att Arvia alltid kommer vara älskad och att hans nya ägare tar väl hand om honom. Inte så att jag menar att Ceux inte är älskvärd, bara att han är mer komplicerad. Hans nya familj är nöjd och jag kan lova att den lilla skimmeln inte lämnar någon oberörd som varit i hans närhet. En äkta arabhäst, lika modig och fantastisk idag som för tusen år sedan.
I mars föddes Frost, stjärnan i mitt liv och min nya skolhäst. En korsning mellan Frieser och Andalusier, en stor skimmel med likadan stjärn som sin far. Både Arvia och Grållan märks i honom, han är tuff och trygg. Idag är han sex månader, drar 115cm i täcken och har shettisgrimmor. Han står snällt på gången då jag mockar, lyfter sina hovar och älskar att bli borstad. Han är cool som sin far och alert som sin mor. Han kommer bli en pärla.
Ty tar sig bra, jag lär mig honom. Han skrämmer mig från vettet i sina rusryck då han skenar iväg, men han kommer alltid tillbaka. Vi jobbar med det, min rädsla och hans. Han påminner mig om mitt gamla sto och jag tror inte att vi någonsin kommer skiljas. Just nu är jag tillbaka på grunderna. Fast i volten. Fast i lång och låg och skolorna vid hand i skritt. Men det gör inget. Vi har tid. Ty, Frost och jag.. vi har inget annat än tid.
Enter Couraguex! Mona övertalade mig till att köpa en till häst då det verkade som om hennes sto (som hon låtit betäcka med min Arvia) verkade gå tom. Så jag slängde mig på hästnet med stor entusiasm och en liten plånbok. Jag har alltid varit svag för araber och halkade ofta in på dom när jag tittade. Jag var dock och provade en PRE korsning, tittade på några bashkirer och nordsvenskar samt ett litet nätt korsningssto. Men, plötsligt så var han bara där. En påbörjat inriden liten arab född 2008 med lite nervösa tendenser och ett skönhetsfel på ena frambenet. Han var inte i kondition och stod långt ner i södra Sverige, så jag chansade. Det var ju en unghäst, bara att köra på. Sagt och gjort, araben blev min. Känslig, het, lyhörd och mycket svårriden till en början.
Men det slutar inte där för vårens förändringar, i februari satt jag på facebook på frieserfolkets grupp och såg en annons om en frieser valack som var allt för het för sin ägare, en dyr rackare. På skoj skrev jag de numera ödesmättade orden "En pigg frieser? Ha! Ni får gärna byta med mig!". Arvia och jag gick ju inte direkt framåt och jag kände mig trött och uppgiven även om jag älskade honom. Vi chattade lite, det ledde till telefonsamtal som ledde till en udda provridning och en visit från bekanta till "den pigga frieserns" hos oss. Så ordnades att den pigga valacken, Thijs, skulle åka till Jenny på gotland tills isen hemma smält bort så hans skenturer inte skulle vara lika svåra att jobba med och mitt lilla hjärta klev på en grå lastbil en solig vinterdag och försvann ur mitt liv. Jag ångrar mig inte en sekund även om jag saknar Arvias nästan nervpåfrestande lugn vissa dagar. Jag vet att båda hästarna nu har hittat hem.
Ty (kort för Tyson som är smeknamn för Thijs) fick stå kvar hos Jenny under våren för att tagga ner och jag lade ner krutet i Ceux. En resa full av blåmärken, tårar och svindlande ögonblick av ren lycka när den lättskrämda lilla unghästen sakta växte fram till en glad och pigg arab. Tyvärr tog den resan slut den dagen jag fick veta att Grållan ändå var dräktig. Någon måste helt enkelt bort för att ge plats för Arvias föl, det visste jag i själ och hjärta. Det blev lille vackre Ceux som fick gå. Inte för att jag egentligen tyckte bättre om Tyson vid den här tiden. (Jag kan inte favorisera någon av dem än idag.) Ceux fick bli den jag sålde för att han helt enkelt skulle klara sig bäst där ute i stora världen, han var mest redo. Han flyttade från oss i augusti och vi saknar honom. Även om jag hittade en jättefin familj åt honom saknar jag honom mycket, känslan är inte alls samma som med Arvia. Jag vet bortom all tvivel att Arvia alltid kommer vara älskad och att hans nya ägare tar väl hand om honom. Inte så att jag menar att Ceux inte är älskvärd, bara att han är mer komplicerad. Hans nya familj är nöjd och jag kan lova att den lilla skimmeln inte lämnar någon oberörd som varit i hans närhet. En äkta arabhäst, lika modig och fantastisk idag som för tusen år sedan.
I mars föddes Frost, stjärnan i mitt liv och min nya skolhäst. En korsning mellan Frieser och Andalusier, en stor skimmel med likadan stjärn som sin far. Både Arvia och Grållan märks i honom, han är tuff och trygg. Idag är han sex månader, drar 115cm i täcken och har shettisgrimmor. Han står snällt på gången då jag mockar, lyfter sina hovar och älskar att bli borstad. Han är cool som sin far och alert som sin mor. Han kommer bli en pärla.
Ty tar sig bra, jag lär mig honom. Han skrämmer mig från vettet i sina rusryck då han skenar iväg, men han kommer alltid tillbaka. Vi jobbar med det, min rädsla och hans. Han påminner mig om mitt gamla sto och jag tror inte att vi någonsin kommer skiljas. Just nu är jag tillbaka på grunderna. Fast i volten. Fast i lång och låg och skolorna vid hand i skritt. Men det gör inget. Vi har tid. Ty, Frost och jag.. vi har inget annat än tid.
Jojjo bantning ftw!
Ja, jag erkänner.. Jag är en av alla dessa kvinnor som inte är nöjd med min vikt. Med mitt BMI och de sjukdomar som finns i släkten är det dock befogat. I augusti i fjol började jag ta bort allt socker i ett år för att bli av med beroendet. Samt att jag la in motionsformer som jag själv tyckte om, som lindy hop och träning av andras hästar 2dgr i veckan. Då vägde jag 92kg. I Juni i år ramlade jag på axeln och bröt nyckelbenet på Sirvivals riddarrunda. Utan cykeln och allt.. Detta gjorde att jag trillade av vagnen rejält, alla andra som försökt känner säkert igen sig. Då var jag nere i 81kg. Alltså -11kg! Och det kändes så jävla bra! Under sommaren har jag dock daltat med mig själv och är nu uppe i ca 84kg igen. Så nu blir det nya krafttag! Målet är 75kg till sommaren. På schemat i år står simning, hästar och promenader samt det nya Zumba spelet till Wiiet. Det här året kommer jag dock att tillåta mig själv måttliga mängder sött på fredagar eller fester då jag lärt mig att stenhårt tvång får sämre resultat än trivsam utveckling. I alla fall är det så för mig. So, wish me luck!
Tiden flyger..
Ja, då var vi här igen.. Jag har inte skrivit ett ord i den förbannade bloggen på? 7 månader eller så? Jag har väl inte haft så mycket att säga antar jag.
Massor har hänt under den här tiden förstås och vissa förfrågningar har kommit från vänliga själar som förirrat sig hit. Jag ska givetvis belöna dom som varit vänliga nog att hitta hit genom att svara på era frågor! Det är det minsta jag kan göra som tack för ert intresse. Var sak har sin tid och plats dock och allt babbel ska ju hamna i rätt kategori. Med anledning av det kommer det rasa in en bunt korta inlägg idag.
Vad har då hänt allmänt? Tja, massor händer ju under så många månader och jag vet inte vart jag ska börja. Vi har ju flyttat in i bostadsrätten på nedre Haga och jag trivs jättebra, sömnen fungerar och hundarna skäller på grannarna. Precis som det ska vara. Vi har påbörjat renoveringen av lägenheten, men just nu sparar vi upp kapital för att kunna fortsätta. Våren gick rasande fort med alla hästaffärer och resor som kom därav.
Sommaren var underbar bortsett från ett nyckelbensbrott och en väninnas separation. Jag önskar båda lycka i sina nya liv var för sig och stödjer ert beslut. Jag och CH har växlat mellan att bo i stugan i Stöde och i lägenheten under sommaren och som vanligt har det känts tungt att flytta in igen till hösten. Min själ och mitt hjärta vill helt enkelt bo på en liten gård med hästarna hemma. Så jag porrsurfar fortfarande mäklarannonser på kvällarna och drömmer mig bort. Så sent som igår stod jag i regnet på en slagen lägda nedanför hulistugan klockan sju och tittade på mina hundar när dom sprang lösa. Det var livskvalité i det ögonblicket, trots regnvåta gamla skor och suset från timmervägen. Samma känsla infinner sig inte riktigt på en inglasad balkong på riddargatan, hur gärna jag än vill det. Men, med det sagt har jag börjat förlika mig med tanken att vi blir kvar här en tid. Så till den grad att jag funderat på om vi ska köpa både kyl och frys i separata skåp till köket?
Senast jag gjorde ett försök med den här bloggen slutade många inlägg i ilsken diskussion med mig själv. För er som tyckt om det kan jag glädja er med att det kommer fortsätta så. Målet för den här bloggen är inte längre skrytsam självrapportering om hur duktig och driftig jag vill vara utan precis det den blivit av sig själv. En ventil för en frustrerad medelmåtta som vägrar att nöja sig. Våga vägra! Våga vara nöjd för att du vill vara det och inte för att du måste nöja dig! Det är skillnad..
