rastlostland

Efter en del tragglande utan större framgång med mina hästar beslöt jag mig för att rådfråga min vän, och nyblivne mentor, Jenny Cederqvist http://equestrianart.blogg.se. Efter ett säkert timmeslångt telefonsamtal känns det som om vägen syns lite tydligare i dimman. Så jag tog med mig råden till stallet ikväll, i synnerhet det om att tygla sin egen ilska. Pedanten och logikern i mig är svår att tysta, men ondskan måste helt enkelt tyglas.

Arvia har egentligen inga nämnvärda brister i träningen, han är synnerligen normal och utvecklas fint. Dock fick jag upp ögonen för övningar i skritten som jag i slentrian glömt av och istället börjat tugga samma saker hela tiden. Variationen mellan lång och låg, böjning och halvhalt med tyngdförflyttning och trevande steg i skolorna samt att variera mellan att jobba vid staketet och fritt på volten gav både mig och hästen nytändning. Även godiset uppskattades, det gör det lättare för honom att förstå då han gör något bra. Testade för övrig reflexpunkten och spöföringen för förberedande sluta på honom idag och det funkade på första försöken i båda varven. Arvia har lättare för vänster varv vilket syns redan på håll då manen ligger på högra sidan. Tröst ges ändock i att den andra sidan kommer jobba ikapp med konsekvens.

Dinant gjorde jag stora framsteg med idag. Med honom kan man inte böja på volten eftersom han då rullar undan höften från tyngdpunkten, även om han sträcker in benet mot den initialt. Om det inte inträffar går han över bogen. Han är också hög i blod och känslig. Med utgångspunkt från detta arbetade vi enbart vid staketet idag och med grunderna. Stanna, gå och lång och låg. Testade även lång och låg med ställning och tyngförflyttning och fick något enstaka steg framåt med lång låg ram med trevande framsving i bakbenet och utan att höften föll ur. Dock vill han gärna rusa på och man får länga sitt eget steg en hel del samt ta spöet mot bogen då han går in i handen. Oftast går han tyvärr upp för högt och sänker sin rygg när han plockar in sina bakben och man tydligt kan se att han lägger tyngd på inner bak, det får vi alltså ta med oss till måndagen.

Sist ut idag var Pirre som också han har problem med stress. Han är ridhäst sedan tidigare och kan redan en hel del hjälper. Jag varierar mellan att rida och jobba från marken med honom eftersom det inte egentligen fördärvar markarbetet då felaktiga rörelsemönster redan finns och måste jobbas med även uppsuttet. Idag tränade vi på öppna och sluta i skritt samt voltspår, jag red honom på stångbett och kapson eftersom han behöver hjälp att komma ner och fram. Han slänger gärna upp huvudet då han blir stressad. Han jobbade på bra och efter några mindre missförstånd flöt öppnorna på rätt bra. Slutorna fungerar sämre, här vill han spänna sig och komma uppåt. Det absolut viktigaste med den här hästen är att ta honom tillbaka ned i lång och låg eftersom han höjer sig för mycket i formen och trots att han jobbar på med musklerna i bak sänker han även ryggen och får inte igenom det sving som önskas.

Allt som allt en givande kväll med många många fel, tillkortakommanden och varierande kvalité. Men en som gav mersmak, för de ynkliga steg som gjordes i rätt riktning är dock i rätt riktning. Krypa innan man går heter det och även om vägen till perfektion är belagd med det vassaste grus måste jag krypa tills det blöder.Vilken annan väg finns det?

Har hittat detta fina kök på Ikea och tycker mycket om det. Det ger huskänsla, men är inte för detaljerat för en liten yta. Skulle verkligen vilja byta våra luckor i bostadsrätten till dessa och behålla dom gamla stommarna. På just denna bilden (som jag hittat på google) är det även rätt färg på bänkskivan för min smak. Lägg sedan till naturstenslikt kakel eller mosaik i grå toner. En list i underkant överskåpen och gråmålat under listen samt en tapet med "rutmönstring" i ljust grått eller vitt med diskret repeterat mönster. Golvet är en plastmatta som liknar träplankor.

Med tanke på vår smala budget hoppas jag att detta skulle kunna fungera eftersom det prismässigt har chans att inte bli för många tusenlappar dyrare än 10 000kr. Vi hade ju hoppast sträcka repfonden så långt det går i köket. Med tanke på att vi har för avsikt att sälja lägenheten i framtiden så är det ju också köket som är det mest prioriterade eftersom badrummen redan är gjorda. Ytskikt i övrigt är ju inte alls lika viktiga. Köket är ju en punkt på vilken man bedömmer en hel lägenhets totalskick på något vis.

Till detta finns en söt serie som heter finntorp på Ikea som jag också gillar och det lyfter in lite mera "lantlig romantik" med en del svarta och lite hårdare grafiska detaljer som jag gillar. Jag menar, shabby chic i all ära, men man kan väl vrida upp volymen lite?

Kliar mig i huvudet och bor ute på olika hemsidor just nu i jakt på det perfekta (och prisvärda) utseendet på vår nya bostadsrätt. Eftersom vi inte kommer ha mycket pengar blir det en hel del planerande och massor av saker måste tas pö om pö. Trots det är det mycket svårt att inte drömma fram en helhetsbild av det färdiga resultatet. Jag vet att vi inte kommer att ha råd att fixa allt i första taget, troligast inte ens under första åren. Men jag tror jag vet ungefär hur jag vill ha det.

Eller, jag vet rätt bestämt vad jag vill ha på väggarna, frågan är om det är tråkigt? Jag har fastnat för grått, svart och vitt med olika inslag av högblankt och silver. Är det då ett sobert genomgående tema eller trist försök till stil? När jag skissar på det får jag till fondväggar i 3 rum, medaljongtapeter i 3 och grått i 3. Det låter väl som ett toppenplanerat genomgående tema. Fast kanske paletten är för slät? Finns just inga färger att stoltsera med i min idé. Föga förvånande när det gäller mig.

Jag resonerar emelertid som så att gardinerna och annan textil får styra färgerna i rummen och att det på så vis blir tidlöst. Dessutom bygger vi ju på det tema som redan finns i lägenheten med medaljongtryck.

Vardagsummet skulle då bli svart/antracit och vitt med medaljongmönster. Vi målar helt enkelt ovanpå den vackra men solblekta medaljongtapet som sitter i lägenheten idag. I hallen vill jag ha en söt tapet med blommor i grafiskt grått, svart, vitt och silver på ena väggen och de andra i ljust grått.

I köket blir det en list i nederkant av överskåpen. Under listen målar vi grått med avtorkningsbar färg och upptill någon form av rutmönstrad medaljongtapet i vitt/ljusgrått. Det vita kaklet byts ut mot mosaik i naturstensgrått. Eftersom bänken ska kortas och en till troligen byggas måste en matchande bänkskiva in.

Sovrummet har en fantastisk tapet i dagsläget som jag ämnar behålla på en av väggarna och de övriga tre får bli silvergrå enligt inrådan från min mamma, tror hon träffat helt rätt där. Matchande golv kommer så småningom. Värmen i rummet kommer från de varmbruna möbler vi har sedan tidigare och blåa textilier.

Sist har vi då gästrummet som jag vill ha en vitrandig tapet av modellen högblank mot matt i. Det gråa i det rummet kommer så småningom att komma från golvet där vi planerar en plastmatta eller klick-golv med gråblå toner i.

Tycker personligen att det är ett väldigt skärpt tema som går igen från rum till rum och borde passa bra med 70-tals skåpen. De neutrala färgerna är lättvarierade och funkar väl för vilken inredning som helst. Tror helt klart att det här är min stil, i alla fall i dagsläget. Men kanske blir det för grått och kallt? Ska man lyfta in lite beige? Det anses ju också neutralt. Enda problemet är ju att jag inte gillar beige! Nej, det blir nog kalla grå toner i olika ljusa och mörka varianter med inslag av högblankt här och där.

I kväll har jag sannerligen känt mig rik, i ljuset från skymningssolen glänser det om zigenarguldet. Anrikt och ädelt för den ovärdiges händer. Fyra vackra valacker har dansat fram över sanden i kväll i all sin glans.

Dinant som en växande kraft som med jämna mellanrum brisserar ur handen. Stolt och ädel med aningens uppkäftighet, mjuk och lättförd då han vill det. Lika snabbt slår han tillbaka och kastar sig ur hand om pressen bli för stor och jag får be om ursäkt för min ohövlighet.

Så Pirre, ett varmblod med stress i kroppen. Mjuk och lyhörd för minsta lilla vilket samtidigt gör honom oerhört lätt att stressa. Tålamod och lugn måste ges honom i överflöd för att han ska klara att komma i traven när man rider honom. Stressen ger utan pardon snabbt ryttaren straff i form av passgång. Här får man göra sig så tyst och stilla som en ensam fågelunge i sadel för att han ska klara av att bjuda på sin begåvning.

Arvia, tryggheten själv. Lugn och stabil och aningen lat. Upprörd blir han dock i alla fall om man behandlar honom för hårt. För det allra mesta gör han det han blir ombedd med en otrolig höviskhet för att vara en treåring. Han har visat sig ha en stor vilja att vara till lags och förstår fort sin uppgift om han matas med beröm. Om man berömmer och uppför sig ger han mycket styrka i sina steg och svarar villigt på halvhalten. En mjuk kille som står stadigt på jorden.

Sist och minst har vi lille tvåårige Hiro. En högväxt yngling med glimten i ögat. Pigg och småfräck som han är kan han ofta lätta upp stämningen med diverse luftakrobatik. Man behöver dock inte bråka nämnvärt på honom för att han ska stå där med ett pojkaktigt flin och be om ursäkt. Med mycket lek och beröm gör han som han blir tillsagd och förstår redan sin lång och låg samt att halvhalten betyder flytta på tyngdpunkten. En klok kille med mycket energi som ofta överträffar treåringarna i villighet och man får akta sig noga för att inte kräva saker av honom som han inte ännu ska bemästra.

Zigenarnas guld varken klirrar eller glimmar. Det glänser i solen och frustar om natten.

Idag fick jag det efterlängtade samtalet från mäklaren, säljaren tog vårt bud och vi ska skriva kontrakt på onsdag. Det har nog inte riktigt sjunkit in ännu att vi snart, med kära föräldrars hjälp, är ägare till en egen liten trea på Haga. Så liten är den visserligen inte, hela 84kvm stoltserar den med. Och just nu surrar tusen tankar genom mitt huvud. Ekonomin? Renovera? Trivas? Flytta? Hur möblera? Hur funkar det att ha bostadsrätt egentligen? Hur ställer jag mig i kö för garageplats? Vad har jag glömt tänka på? Ska ta kontakt med min bankman snarast och ladda med tusen frågor till mäklaren till på onsdag. Hur svårt kan det vara att ha bostadsrätt egentligen? Massa andra medelmåttor har ju det och dom verkar ju nöjda.

I och med den här lägenheten tar vi nästa steg mot drömmen om ett eget hus inom pendlingsavstånd från jobbet. Det där lilla extra som gör livet värt att leva. Att äga sitt eget boende och bestämma över väggfärg och golv. Gillar jag inte garderoben där? Ut med skiten! Ingen jävel kommer och trycker någon bot under näsan på mig för fettfläckar på tapeterna efter fyra års troget betalande av hyran. Och jag kan göra saker bättre i min lägenhet, ändra och laga så som jag vill ha det. Det ska bli underbart! slitigt? säkert! men underbart.

Framförallt så kan jag äntligen bo mig inne, landa på riktigt. Hyresrätter är som hotellrum, de är tillfälliga. I alla fall har de alltid varit det i mitt liv. Jag har aldrig heller haft som livsmål att bo i hyresrätt resten av livet. Jag vill ha ett hus, det får gärna vara litet och nätt. Jag behöver inget skrytbygge, bara ett normalt hus. Så även om den här bostadsrätten bara är ytterligare ett steg på vägen mot drömmen känns det helt rätt. Jag har ingen brådska längre, känner inte samma rastlöshet.

Jag har trivts med själva lägenheten i Nacksta, den skapar ingen noja och är i sig trevlig. Jag bara ogillar grannarna och det skabbiga området. Folket i Nacksta behandlar sina hyresrätter som just hyresrätter, slit och släng och riv i ruin. Det ska bli skönt att komma någonstans där man värnar om sitt boende och sina grannar. Och på något vis visste jag direkt då jag såg annonsen på Riddargatan 11A att den var för oss. Sliten och älskad innan och nu kändes det som om den ville ha en ny generation människor att älska. Första visningen kändes lika rätt, jag kände mig dragen till lägenheten. Den kändes ljus och lugn om än luggsliten. CH fick samma känsla på nästa visning. Så när mäklaren ringde idag med beskedet så kände jag att vi hittat rätt. Vi kanske blir kvar ett tag på det här trappsteget ändå..

Denna veckan har varit hektisk, bortsett från dunderförkylning, övertid och kastreringen av hästen. Det hela började för ett par veckor sedan med en annons på ett litet hus lång ute på landbygden. Ett jättefint litet hus, men en omöjlig dröm för oss. Främst är det väl min dröm, men jag är ju så lyckligt lottad att jag har en man som vill mig väl. Vi har fått inse att vi aldrig kommer att få råd till lånet på ett litet hus om vi inte börjar bospara aggresivt eller köper en lägenhet som vi sedan kan sälja. Problemet var som vanligt pengarna. Vi har ingen handpenning utan måste låna allt av banken.

Så, då står jag där igen. Med tvångstankar om att göra något större och bättre av någonting, göra något av värde istället för att slösa pengar, energi och sömnlösa nätter på en hyresrätt i Nacksta. Och jag tittade på allt och räknade på allt, men i slutändan saknades det pengar.

Med min rastlöshet måste jag alltid ha projekt, gärna fler än jag kan klara av. Jag söker mig projekt i vardagen, vilket ger mig sinnesro. Hästen är ett sådant projekt. Lägenheten i nacksta var ett sådant projekt. Tills jag med tungt hjärta innan sommaren förstod att anledningen till att inget någonsin händer i den är att jag inte vill bo kvar här. Vi började fixa med balkongerna och det blev visserligen bra, men inte helhjärtat klart.

Lägenheten är överlägset planlöst, 89 lyxiga kvadrat med två balkonger, två toaletter, grovkök och klädkammare. Men, den är lyhörd. Området är grönt med bra gångbanor att promenera på. Men här ligger sopor överallt och kycklingben slängda i gräset. Grannarna håller igång på kosntiga tider och är allmänt stökiga och oförskämda. Efter 10månader av usel och ojämn sömn är smekmånaden med trean i Nacksta över. Jag har alltid älskat den här lägenheten, från dagen vi gick på visningen till skrivande stund. Men... Den ligger på fel plats. Och hur vacker den än är kommer jag aldrig att riktigt trivas här.

Så, tack och lov för snälla föräldrar som kan tänka sig att låna ut pengar till handpenningen. Från och med i måndags denna veckan har allstå tvångstankarna fått övergå i ett äkta projekt. Tre visningar har vi hunnit med den här veckan och även hunnit förälska oss på nytt. I en liten trea med inglasad balkong och ett stort renoveringsbehov. Och min rastlösa själ jublar. Tänk att betala pengar till sitt eget projekt varje månad istället för till Mitthem. Att kunna få lära sig tapetsera och snygga till i en sliten liten bostadsrätt och se den bli något för oss. Visst kommer det bli jobbigt och helt säkert kommer det bli dyrt och vi lär bli oense ibland, men det är precis så jag vill ha det. Så, nu ska vi bara lyckas köpa oss ett litet smakprov på vuxenlivet, ett litet övningshus. Ett berg av besvikelser i form av budgivningar och obeslutsamma säljare är det sista lilla hindret innan vi kan flytta in vår lilla familj i vårt nya lilla projekt. Vilket det än månde bli.

Köpte mot bättre vetande en begagnad sadel av stallägaren trots att jag inte hade hela slanten på fickan. Jag som aldrig köper saker på avbetalning och löften, men hästarna gör konstiga saker med förnuftet...

3500kr för en Isabell Werth i rätt gott skick är ju ett fynd så jag slog till trots mitt samvetes invändningar. Den älskade bruna Wintecen ligger nu på blocket och väntar på sin nya ägare så jag kan få betala klart den "nya" sadeln. Bees fantastiska lilla sadel har spelat ut sin roll och det känns nostalgiskt att tvätta upp den en sista gång och fota den. Isabell Werthen bygger på samma koppjärnsteknik som Wintec 500 och tillverkas även den av Wintec, så på sätt och vis är det ingen chansning. Jag vet ju vad jag får, det blir bara en uppgradering.

Jag provred den idag först på Arvid och sedan på Pirre och den låg perfekt på båda hästarna, så som bara kvalitet gör. Ett varmblod och en frieser som kan ha samma sadel. Tänk att det kan vara sådan skillnad på Wintec och Wintec! Inte så att den bruna sadeln är dålig, den svarta werthen är helt enkelt ett strå vassare på allt. Den tar nästa steg helt enkelt. Lite som att jämföra en vanlig mercedes med en s-klass.

Stabiliteten i sätet var en saknad känsla som gav självförtroendet en skjuts, den taskiga krokiga sitsen var som bortblåst. Helt plötslig kände jag av magmuskler som inte jobbat på år och dar, det kände ljuvligt. Den där överlägsna känslan som fanns i kroppen, hela själen faktiskt, när man red som ung infann sig omedelbart. Redan efter uppförsbacken till banan kände jag att det är värt det. Det är värt varenda uns av dåligt självförtroende över pengarna sadeln kostat och wintecen som tjänat troget i 8 år kan gott vandra vidare. Jag  har inte känt mig så mycket som en ryttare på flera år. Back in black and back on track!

Har efter långa diskussioner med mig själv kommit fram till att jag är en uppblåst typ när det kommer till ridningen. Med det vill jag mena att jag ställer höga krav på allt som gäller Akademisk Ridkonst och ridning över huvud taget trots att jag själv inte är i närheten av att leva upp till förväntningarna. Och vad gör jag åt det? Får prestationsångest och backar tillbaka ett trappsteg. Jag har bokhyllan full av böcker och datorn full av filmer, men förkovrar jag mig i materialet? Nej.... Tyvärr inte.

Jag tycker om att disskutera ämnet och blir ofta ledsen och besviken över att jag inte tycks kunna få fram mitt budskap. Och vad beror det på? Är det att jag är ute och cyklar eller helt enkelt har en konstig inställning till ämnet. Är det de personer jag försöker disskutera med som inte har samma intresse även om de är ryttare? Om jag skulle vara så fåfäng som att drista mig till att säga att dom inte förstår vad jag pratar om och att vi är på helt olika nivåer. Varför kan jag då inte förklara min vision för dom och komma "ner" på samma nivå? Troligen för att jag inte direkt är någon stjärna själv och inte lyckas se helheten. Ofta känns det inte som om jag når fram ens hos dem som kallar sig för akademiska ryttare. Är vi alla egoister som ser oss själva som någon sorts mästare eller vill vi bara inte lyssna.

Idag var jag på öppet hus på MRF och tittade på lite AR, tyvärr såg jag bara det sista. Jag gillade det jag såg och pratade med några människor på området. Men det kändes verkligen som en påse blandat. Kvinnan från ARV som jag talade med verkade vettig, sedan läste jag på deras hemsida att dom är stora beundrare av en instruktör jag inte kommer överrens med. Läste även på FB att dom tar avstånd till att vilja definiera AR enligt Bent. Och då undrar jag varför? Jag menar inte att Bent är Jesus och oklanderlig utan snarare ringer varningsklockor för mig då man väljer att förkasta en bevisligt bra ryttare bara för den allmänna smutskastningen som finns hos alla misslyckade AR grupper. Ni vet, dom som aldrig kommer förbi skolorna i lång och låg och aldrig hört tala som "olika halvhalter". Jag har dåliga erfarenheter från sådana grupper tidigare, man spiller massa pengar på dem och får mest isande neslig fejkad vänskap tillbaka. Sedan såg jag även på FB att dom intresserar sig för Marijke som jag tror är helt i tiden och verkar mycket vettig.

Problemet är mest att det finns så många fria sinnen med fria tolkningar om vad som är och inte är AR och vad som är berikande för själen. Måste ridningen vara intimt förknippad med Yoga? Kan man inte vara en akademisk AR ryttare med en kritisk och analytisk syn på ridkonsten. Eftersom jag kommer in från den flanken och bittert och kallt analyserar och slår ner med nazistisk noggrannhet på vad jag själv gör med min häst. För att sedan tappa modet då jag har svårt att leva upp till mina egna förväntningar och därmed skadeskjuter mig själv är jag rädd att inte passa in i denna gruppen. Jag förkastar friskt instruktörer som förvisso är mycket duktiga, men enligt mig inte uppdaterade och strikta tillräckligt. Detta gör självfallet mig lika inskränkt och föraktande som vissa andra inom AR.

Kontentan av det hela är att jag måste lära mig att vara ödmjuk och hålla käften. Jag måste ta till mig det material som jag med goda avsikter köpt in och ta mig i kragen och åka ut och titta på när dessa människor jobbar med sina hästar. Även om vi kanske inte kommer vara helt överrens kommer det vara lärorikt för mig.

Jag har den enorma lyckan att få låna hästar i stallet att träna på så att jag kan skaffa mer erfaremhet. Detta är givetvis berikande och mycket roligt samt att det stärker självförtroendet att se då de andra hästarna också gör det jag tänkt. Är det då så att de gör rätt? Jag hoppas det, men jag är så upptagen med att granska mig själv. Så nu jävlar är det dags att lägga i en växel för självförtroendet och ridkonstens skull. 1½ år från nu ska hästen stå klar för väpnarprovet! Och då menar jag klar och inte bara precis så att man med välvilja blir godkänd. Det är en frieser, men det ska inte få stoppa mig den här gången. Min läromästare och gudinna har lämnat mig och jag får göra det bästa jag kan i hennes frånvaro. Om jag bara låter Arvia växa och ger mig själv en chans kanske vi kan nå en bit på vägen som jag och Bee med sådan lätthet dansade fram över för många år sedan.

-Du är min inspiration och styrka varje dag, min lilla vita ponny.

Kan lugnt konstatera att blogga inte var min grej, men vanligtvis fullföljer jag ju inga av mina idéer så det var ju inget nytt. Kanske därför bloggens namn passar så bra, ett rastlöst land åt en rastlös själ. Ja, någon säljare på DAB blev jag ju inte eftersom jag valde att inte åka dit. Jag fick ju en intervju hos Ekmans i Sundsvall istället. Och döm om min förvåning så gick den hem.

I skrivande stund har jag varit där i fem månader nu och trivs jättebra. Toppen chefer, bra kollegor och bra arbetstider. Gott om jobb har vi också i en tid då den tandtekniska branschen går mycket trögt i hela landet. I medeltal har det funnits ca 4 jobb utannonserade på AMS per söktillfälle under hela 2010. Första halvan av 2011 har inte varit bättre, men gårdagens sökning gav 11 träffar. Lättar det nu? Troligen inte, eftersom börsen och de hysteriska människor som hanterar den drar ner världen i elände.

Jag var nervös efter semestern eftersom vi hade mycket lite att göra, men nu har det lättat och det känns klart bättre. Jag har också fått lära mig göra CoCr-skelett vilket känns bra, om en arbetsgivare investerar tid och pengar i att lära en något känns det som om dom vill ha en kvar. Jag har en månad kvar av min prövoanställning och allt verkar se bra ut. Dock kan jag inte hjälpa att känna mig paranoid, den här branschen har visat sin styggsida tidigare.

Kan vara så att jag oroar mig för mycket om saker jag inte kan påverka, men jag vill vara förberedd. Det känns bättre då, även om det ger en massa onödig ångest på vägen. Mitt paranoida sinnelag stillas dock en aning av att budgeten går ihop med lättare uppoffringar även på A-kassan, så länge jag slipper sälja hästen känns det bra.

Så... Då sitter jag här i en trea i Nacksta i Sundsvall. Sundsvall av alla städer? Jag har aldrig gillat Sundsvall och ville aldrig flytta tillbaka hit, men det misserabla vikariatet på folktandvården och en jävla massa tur har fört mig hem. Och trots att min oroliga själ säger att det är dags att lämna stan och testa nya saker är jag nog i grund och botten rätt nöjd här. Hästen står i ett bra stall, jobbet är bra, förhållandet funkar fint, det är nära till släkten och lägenhet är stor och vacker även om den håller mig vaken om nätterna. Så nu sitter jag framför datorn på kvällarna och tittar på mäklarannonser i Sundsvall. Sundsvall? Hur fan hamnade jag här?